Somnade ovaggad igår kväll kan jag lova.
Det tog kraft att vara med och ta ett avgörande med min lilla Mammas nästa steg, bort från korttidsboendet där hon är nu.
Hon är helt klar i sitt huvud och vill så gärna att hennes kropp ska fungera igen efter fallet hemma för drygt en månad sedan nu.

Hon kämpar och utstår enorm smärta då hon behöver hjälp med allt.
Toalettbesök, hygien och allt.
Hennes ena ben bär inte och att gå några steg är en fruktansvärd plåga, om det ens går.
Benet domnar bort då hon sitter hårt, tex på toaletten.

Hon fick sådan smäll i hela vänster sida och en fraktur nere i ryggslutet att det styr hela hennes kropp nu.
Läkningen går väldigt långsamt då hon är en gammal människa med helt utsliten kropp.
Finsk kvinna som fått arbeta hårt ända sedan tidiga barnaår.

Hon har klarat sig själv med hjälp av rollator inomhus under hela pandemin.
Tagit sig fram hemma, ut på balkongen, toa och köket.

Tanken är att på Onsdag nästa vecka så ordnas det så hon kommer hem.
Hemtjänsten ska ta hand om allt som behövs och det är mycket i dagsläget.

Broder och jag fixar att handla det som behövs. Lunch köps tills vidare från kommunens kök.
Resten ordnar vi fram.
Broder och jag städar hemma hos henne.
Hemtjänsten får lägga all focus på mamma och inte det runt ikring.

Bädda rent och tvätta får Hemtjänsten ta då det känns lite för övermäktigt just nu för broder och mig.
Sen kan vi bädda rent extra gånger då vi vet att mamma vill ha det fräsch.
Hemtjänsten gör det endast var tredje vecka.
Funkar för oss, vi tar de extra gångerna.

Mamma är så lycklig över att få hjälp och duscha ordentligt tre gånger i veckan sedan hemma.
Nu är det bara varje fredag och hon lider av att inte få känna sig ren och fräsch.

Så den tid som nu är kvar fram tills hon ska hem så ska hon få prova att få sköta hygienen mitt på dagen istället för som nu på morgonen då hon har som mest ont i hela kroppen.
Så får vi se om det fungerar bättre att göra så när hon är hemma sedan.

Det är en hemsk känsla för henne att vara så beroende av andra människors hjälp, när hon klarat sig hela sitt liv själv med precis allt ständigt.

Men jag vet att hon kommer att ha det så mycket bättre i sitt eget hem, där hon har sin egen säng, tv fåtölj med bra fotpall, sin egen dusch och sin egen dörr att stänga.

Sedan när hon mår bättre så minskar vi ner på Hemtjänstens besök, vartefter hon läker och klarar saker själv
För dit kommer vi, det är jag säker på
I mycket snabbare takt när hon är i sitt eget hem.
I det trista rummet hon nu sitter i utan någon som helst stimulans för hjärnan, annat än personalens ompyssling av henne och måltiderna.
Det fungerade bra när hon var så dålig att hon sov och vilade mycket
Nu är hon på väg åt rätt håll och hjärnan vill mera än det hon nu får om dagarna.

Jag har kontakten med Biståndshandläggaren och väntar nu på att få se sammanställningen av det som Hemtjänsten ska göra för att få mammas dygn hemma att fungera.

Det är viktigt att varje punkt blir genomtänkt och korrekt
Mamma måste få känna sig trygg.
Inte leva i rädslan över att ramla och slå sig igen.

Det är inte lätt att bli gammal, det ska gudarna veta.
Sedan när pengar inte finns till ordentlig vård längre för våra åldringar.
Ständig personalbrist och som idag också problem med språket hos den kämpande personal som finns i tjänst.

Det skapar förvirring och oro hos våra äldre.

Vi kämpar på. Detta skall lösa sig.
Sålänge jag och broder är friska och orkar så ser vi till att mamma har det som hon behöver för att klara sin vardag.

Vi bor ju olika städer alla tre.
Mamma i Surahammar, broder i Västerås och jag här i Eskilstuna.
Det gör ju allt mera komplicerat.
Broder och jag jobbar mer än heltid och jag reser mycket med långa arbetspass.

Den här månaden har rusat fram och det är snart Oktober.
Just nu blåser det storm ute och det känns hur dåligt isolerat det här huset är då det blåser igenom.
Men vi har det bra här på landet, jag, min ME sjuke dotter och lilla barnbarnet.

Livet går vidare och är en ständig kamp i allt.
Det är så det ser ut och det gäller att hålla humöret på topp och kroppen i form så man orkar allt som livet kräver av en.

Tycker att jag lyckas bra.
Orken tryter mellan varven och jag känner att jag bara vill sova.
Då gör jag det om tid finns.
Återhämtning är viktig.
Bara tankar och oro lämnar mig i fred så går det bra att sova.

Just nu är den biten lite svår.
För mycket i hjärnan helt enkelt.

Om ändå jobbet vore tryggt så skulle det vara lättare med allt.
Men där är sådan turbolens, ovisshet och tusen frågeställningar att jag just nu faktiskt bara sköter mina körningar och bussar per automatik.
Orkar inte engagera mig mer än så

Sålänge jag inte får veta från arbetsgivaren vad de vill med oss så jobbar jag på det viset.
Älskar mitt jobb som Beställningsförare och sköter allt perfekt.
Jag är rädd om våra gäster och gör vad jag mäktar med för att tillgodose deras önskningar

Men vi måste utveckla allt mera och bättre för att ha en chans i konkurrensen

Bra bussförare växer inte på träd.

Jobb finns överallt, bara att välja och vraka.