Jag köpte ju tidigare i somras en stor hög med björkar som jag själv ska såga och klyva.
Någonting som jag alltid viljat göra.
Fixa till min egen ved.

Tanken var att jag skulle låna såg och skyddsutrustning av svärsonen men tiden gick och det blev inte av.

Pratade med min älskade bästa vän som kan mycket om sånt och han rekommenderade denna prisvärda såg som han tyckte var lagom för den hantering jag ska använda den till.

Jag ska ju inte fälla träd eller sånt utan bara kapa i bitar och sedan klyva senare.

Han följde med mig och tittade ut just denna modell.
Med qvickstart och mycket enkel att hantera.
Jag vill ju inte ha nåt tungt och svårt att jobba med.

Sedan hjälpte han mig att montera ihop det sista och starta upp den
Köpte med kedjeolja och filar samt 2 takts bränsle.

Sedan när jag kommit hem ringde han och checkade av så allt fungerade som det skulle.
Jag hade testat bara att såga ett par bitar för att prova.
Behöver låna skyddsutrustning innan jag ska kapa mera.
Är ju rädd om mig själv.

Helt suverän motorsåg.
Jag är jättenöjd och ser nu fram emot ett par lediga dagar då jag i lugn och ro kan ge mig på högen med björkar som ligger och väntar.

Det ska bli ved som ska eldas om ett år.
Kapas, klyvas och läggas på tork.

Tisdagen blev dag 15 i min 100 dagars utmaning som jag har gett mig in på, med mig själv.

100 dagar av fysisk aktivitet som ger pulshöjning, varje dag i någon form.
Jogg, gång, rask promenad, cykling, gräsklippning jag allt som jag känner ger hög puls och jag blir andfådd och svettig.

Min kropp behöver detta för att må bra.
Soffpotatis är inte min melodi någonstans.
Jag behöver röra på mig.
Det ger positiv energi och hela ännesomsättningen har kickat igång ordentligt.

Går sakta men säkert ner i vikt och kroppen känns fastare, smidigare och mycket mera rörlig än tidigare.
Äter gör jag som vanligt.
Inga konstigheter där.
Skillnaden är nu att jag kan bli riktigt hungrig, inte bara sugen utan mathungrig.
Det är bra.

Tisdagen inledde jag med att ge mig ut på en rask och svettig promenad på 4 km. Går mot barnbarnets skola där sedan hennes mamma plockar upp mig när hon åker hemåt igen.
Det är gång med full focus då det är längs med trafikerade mindre vägar utan vägren.
Stundtals är jag nere i diket och går när bilarna stressar förbi.

Att vara fotgängare i dagens trafik är en livsfara. Även fast jag syns tydligt med varselkläder så struntar bilisterna att hålla ut, fast de inte ens har möten.
Det är ren egoism och lättja. För jobbigt att vrida på ratten
Då är det enklare att tvinga ner fotgängaren i diket

Så det är ett äventyr att vandra längs vägarna. Cykla skulla jag aldrig våga göra här längs dessa vägar.
Folk har så himla bråttom.
Tunnelseende De lux. Inget annat än deras framfart är viktig.

Sedan på eftermiddagen klippte jag gräs i en timmes tid.
Gav klippet till hönsen och gödde komposten med resten.
Gräset växer och frodas vackert grönt när det är såpass varmt.

Det är härligt att röra på sig.
För mig en nödvändighet så jag ska orka med allt som händer runt ikring, som jag måste räcka till och ha tid till.
Tar mig tiden från vilan till att röra på mig.

En av Kycklingarna vi kläckte fram fick namnet Kenzi som jag tycker är så fint namn.
Ddt blev min lilla älskling, just den Kycklingen.

Tiden har gått och min lilla Kenzi visade sig bli en vacker Tupp.

Han är väldigt social och tycker om närhet. Alla Kycklingarna har ju blivit hanterade hela deras uppväxt och det märks.
Alla vill vara med och finns runt ikring när jag kliver in i Hönsgården.

Det bästa dem vet är gräsklipp.
Då sprättas det och letas kryp i gräset och det är ett himla tjattrande på flocken

Tog foton igår när Kenzi satt på min dotters arm och ville inte gå ner.
Han blev kelad och klappad.
Det är hans melodi. Då trivs han som bäst.

Titta så han har växt :)