Det blev en kämpig kväll igår Lördag.

Jag var såpass igång tyckte jag under dagen att jag bestämde mig för att ta in ved och fylla på i mitt gamla sovrum där vi har en stor trälåda som veden kan ligga och torka i inomhus innan eldning.
Klabbarna behöver vara helt torra så inte spis och skorsten far illa.
Så minst en vecka inne är ett måste, helst två veckor.

Elda vill jag göra för att inte behöva köpa svindyr diesel till pannan i källaren, inte mer än absolut nödvändigt.

I vanliga fall fyller jag Ikeakassar med ved och bär in ett par år gången.
Nu gick ju inte sådana lyft utan jag tog först en kort promenad runt om på tomten för att värma upp kroppen och sedan bar jag in i famnen så lagom mycket att det inte blev någon tyngd att tala om.
Givetvis många böjningar in under presenningen där veden är staplad men det kändes inte så farligt.

Bar in 8 vändor ved och bara släppte ner i trälådan. Det är ju en del steg och trappor. Jobbade på försiktigt och slutade när jag kände att både ben och rygg kändes trötta.

Tog mig lite mat och kaffe för att sedan krypa ner i sängen igen med varm katt, läsa bok och bara vila.

Mot kvällningen ökade smärtan.
Mest i höger lår, höger knäveck och vad samt ryggslut och svanskota.
Det var bara att inse att det jag gjort var för mycket.
Gick som om jag hade en fylld blöja på mig. Smärtan hade tagit över alldeles.
Smorde in med smärtlindring och tog tablett.
Smärtan avtog vartefter kvällen gick och jag valde att hålla mig varm i sängläge.

Jag vet att jag bara gnäller om hur ont och hur kämpigt det här är men det är på det viset att just nu präglas hela mitt liv av den här skiten.
Att försöka fungera i det vanliga livet.

Massor med människor har det så grymt mycket värre, jag vet.

Att jag skriver är ju dels för att skriva av mig men jag tror också i detta att många människor känner igen sig i situationen.
Det kan vara rätt skönt att läsa om likvärdiga händelser och tillfällen i livet.

Personligen tycker jag att min blogg varit väldigt negativ den här vintern.
Så himla mycket har varit och är en ständig kamp i tillvaron
Hur mycket jag än försöker tänka positivt så är galet mycket runtikring väldigt tungrott.

Jag är van vid att kunna ta hand om det mesta som sker själv. Att hjälpa andra och finnas som stöd och pepp om det behövs.
Men den här vintern har jag inte räckt till.
Varken orkesmässigt eller ekonomiskt och det känns inte som jag.
Allt har växt över mitt huvud.

Jag vill ge mina tjejer härhemma en trygghet i livet.
En tillvaro där det inte bara är oro och bekymmer och en helvetes massa jobb med allting.
Jag vill räcka till åt nära och kära, min lilla gamla mamma och samtidigt kunna jobba fast jag är pensionär så vi kan ha en trygghet ekonomiskt.

Dottern har ett helvete med sin ME och även hon helt trasig i ryggen sen över en månad tillbaka.
Ständiga oron över läkare, fkassan och fajten med att orka leva i den eviga utmattningen, smärtan med en kropp som styr varje sekund av hennes liv som den mäktar. Hon är inte fyllda 35 än mitt yngsta barn.

Den här vintern har jag inte lyckats.
Allt har blivit övermäktigt och nu när jag kände att det kan finnas en uns till ljusning, ja då rasar min kropp samman och blir bara en smärtande, gnällande hög som inte gör någon som helst nytta.

Jag söker ljusglimtar dagligen.
Njuter av att få stundtals känna att jag kanske har ett värde i livet fast det mesta ser mörkt ut.
Bara att solen tittar fram och det blir varmt härhemma inomhus är en stor glädje.

Lättnaden över att jag får hjälp av min mamma med att kunna få behandlingar av Kiropraktorn så min kropp börjar fungera igen är en gudagåva.

Imorgon ska jag dit igen.
Ska bli intressant att få prata med honom och höra, känna vad som härnäst behövs för att jag ska kunna gå och röra mig normalt.
Det har gått en vecka sen första behandlingen som tog loss låsningen i min högersida.

Jag har pengar tack vare mamma att boka ännu en tid för fortsatt behandling.
Jag är så tacksam!!!
Något är ju knas med mig då detta hände. Något som jag hoppas går att räta till. Jag kommer iallafall att göra exakt som han säger så jag blir bra igen.

Jag somnade tidigt igår kväll också och har sovit väldigt oroligt natten.
Har inte hittat någon vettig ställning då det gjort ont.
Självklart har någon av katterna varit hos mig hela natten och stackarn har farit omkring över hela sängen då jag snott runt och sökt läge att sova i.

Vaknade 5 och gick upp.
Det kändes bättre igen och jag kunde gå hyfsat.
På med kaffe, frukost till katterna och jag ville hålla mig på benen då det kändes lättare så jag vattnade blommorna på nedervåningen.

Gick ut och gav Ozzy kanin hans frukost.
Tände och öppnade åt hönsen så dem kunde gå ut till hönsgården. Gav lite havre åt dem ute att plocka med.
Tog ut kökssoporna och bara traskade omkring just för att jag kunde, utan att ha galet ont.

Njuter väldigt av att det blir ljust tidigare och tidigare om mornarna.
Det är några minusgrader ute och blåsten känns kall men våren är nog på väg. Det känns lovande.

Idag kommer jag att försöka hålla igång kroppen samt ge den vila.
Jag har en jättebra bok som är intressant historiskt och den ger mig ro till att vara stilla.

På ett sätt är det skönt att vårvärmen inte kommer ännu för när den väl gör det så är det massor att göra ute.

Jag har framför mig att ta hand om trädet som svärsonen fällde för ett år sedan snart, som hotade ramla över hönshuset.
Den var delvis murken invändigt men mycket går att göra ved av. Behöver hugga upp veden.

Det behöver rensas över hela jättetomten från kvistar och annat skräp som samlats över senhlsten och vintern.
Stormar har knäckt grenar.

Vi brukar göra en vårbrasa av just sådant som rensas bort.
En del går att använda som ved förstås.

Gräsmattorna ser hemska ut med stora gropar överallt. Dessa kommer säkert av allt regnande. Det är ju berg och sten under tomten.

Jobb finns i mängd och parti.
Våren är ännu inte här så jag lever på hoppet att få vara bra i kroppen snart så när den dagen kommer ska jag kunna jobba på som det är tänkt.
Igår kom det ju snö på morgonen som lade sig som ett vitt täcke, som sedan efter lunch försvann.

Brunnslocket borde vi nog våga lägga tillbaka. Lita på att pumpen funkar så inte källaren behöver översvämmas.

Vi behöver klura ut en lösning till vad vi ska göra av det som finns i förrådsdelen i drängstugan som vi inte får röra annat än just det rummet
Taket kommer snart att rasa in och det över våra saker
Gräsklippare, cyklar och en hel del annat vi har därute.

Källaren är ju inte lösningen för där är det ju översvämmat flera gånger per år.
Kanske kan vi bygga ihop nåt skjul tillsvidare.
Jag vill ju inte att det ska se ut som en tattartomt heller.
Fast en byggnad är ju snart helt rasad längst upp på tomten. Den rasar mer och mer för varje blåst och storm.
Ingen får gå in där.

Det är ju hyresvärden som bestämmer, inte vi.

Det känns inte direkt hoppfullt inför framtiden när byggnader rasar samman och huset förfaller mer och mer.
Boendekostnad på 20 tusen i månaden vinterhalvåret.....

Vårt paradis krackelerar fullständigt..

Är det konstigt att livet känns tufft...

Mitt mål nu är att bli såpass bra att jac kan jobba igen på Torsdag, Lördag och Söndag kommande vecka.
Pengar behövs till allt.

Sömnen är det då inget problem med. Jag sover mycket tycker jag.
Säkert jättebra för läkningen i kroppen.

Kan ta både en och två tupplurar på dan och ändå sedan somna tidigt och sova många timmar.

Nu imorse tidigt vaknade jag av ett märkligt ljud och jag tror att det är pannan nere i källaren som börjar låta skumt då dieselnivån är låg.
Dags att lägga ut en massa tusenlappar på en påfyllning igen.

Somnade jättetidigt igår kväll.
Hade rejält ont i höger lår och vaden.
Sån där molande värk som inte går att komma åt. Masserade in smärtlindring och jag tror att det hjälpte för jag blev oerhört trött och somnade straxt efter 20.

Tjejerna var uppe och grejade men det störde mig inte.

Vaknade redan 3.20 av ljudet.
Var nyss nere i källaren men mätaren på dieseltanken visar inte att det ska vara riktigt dags ännu.
Men det är ju lastgamla grejer så vem vet om den visar rätt.

Katterna fick sin frukost som inte dög utan båda smakade, lyfte svansen högt och spatserade till ytterdörren för att gå ut.
Drog igång dagens första kanna kaffe.

Börjar få slut på böcker att läsa.
Det går åt en hel del nu när jag bara går hemma och degar.
Jag har en kasse med böcker väntande på att få komma hem till min x makes hustru. Vi lånar böcker av varandra.
Jag vet att det finns böcker hemma hos dem som väntar på att komma till mig.

Jag ska ju hälsa på Mamma någon dag när kroppen tillåter längre bilresor och då kan jag åka förbi med kassen böcker och få hit lite nytt att läsa.
Dem bor längs vägen till orten där Mamma bor på serviceboende.

Har ju några lite annorlunda böcker kvar ännu så jag får beta av dessa sålänge.

Igår gjorde jag bort mig lite, blev för ivrig.
Fick avisering att jag fått paketet från Matsmart som jag beställt tidigare i veckan.
Fynd till Påsk och lite annat väldigt billigt men ändå helt användbart.
Varför köpa dyrt när det säljs svinn billigt som det absolut inte är något fel på.
Tex Glögg för 5:- flaskan.
Säsongen är över och lager måste bort.
Jag köper och ställer i källaren så finns det till December när det är dags igen
Flaskor som kostar 45-50:- i vanliga fall.

Godis till barnbarnens Påskägg. Minst 50% billigare.

Nu hade det paketet kommit och tidigare har det barit möjligt med leverans hem till dörren.
Varför det inte var så nu, det vet jag inte, utan det kom till Ok/Q8 i Torshälla.
Jag tänkte att jag hämtar paketet och tankar bilen samtidigt då den var nere på reserven.
Tanka gick hur bra som helst.
Har ju rätt jobbigt att ta mig in och ur bilen men det går bara jag får ta det lugnt.

Nu visade det sig att kartongen vägde bly som jag skulle hämta.
Det var bara att bära ut till bilen, hade inte så mycket mera att välja på.

Jäklar vad det gjorde ont!!
Kände hur det tjöt i öronen och benen hotade att vika sig men jag lyckades, envis som jag är att ta mig ut till bilen med den tunga kartongen.
Vägde säkert inte mer än 15 kg kanske men alldeles för mycket för mitt ryggslut och svanskotan där smärtan nu förflyttats till.

Satt i bilen en stund och bara andades en stund, genomsvettig och smärta från helvetet i höger lår och ryggslutet.
Smärtan avtog när jag satt där och jag kunde samla mig och köra hemåt.
Hemma igen efter att jag baxat mig ur bilen så fick det bli till att riva upp kartongen och tömma ur det tunga och ta in för sig.
Sedan sist det lätta som var kvar med kartongen.

Det var alldeles för tidigt med att börja lyfta tunga saker.
Något frustrerande när jag är så van vid att slita och släpa med allt själv.

Ner i sängen ett tag och vila efter det äventyret.
Då var det testat iallafall och konstaterat att det var en plåga.

Kroppen lugnade ner sig efter en stunds vila och värme.

Nu den här morgonen var känslan annorlunda mot igår morse.
Jag har ont ovanför svanskotan. Höger knävecks utsida.
Inte när jag är stilla utan bara när jag rör mig.
Likaså den delen av höger skinka och utsida lår där jag var låst tidigare, är det rejält ömt.
Allt går framåt genom att smärtan och "träningsvärken" flyttar på sig.

Ska bli intressant och höra vad Kiropraktorn säger på Måndag.

Min plan är att jag ska jobba på Torsdag. Likaså Lördag och Söndag.
Har fått körningar som inte kräver så långa stunder av stillasittande.
Inga lyft mer än dammsugare och skurhink när jag städar buss efter körning

Jag tror faktiskt också att de hemska vägarna med vägarbeten under veckan i Mora var förödande för min kropp.
Det ruskade, skakade och slog hårt i bussens fjädring på alla de mängder med ställen där det var grusat istället för asfalt då det utförs arbeten längs i stort sett hela Vasaloppsvägen

Där satt ju vi och åkte fram och tillbaka mest varje dag
En smäll var så hård att jag där tappade ett fälgskydd på höger sida på bussen.
Såg det när jag tankade nästa dag, att den saknades.
För varje vända vi körde så försämrades underlaget.

Jobba vill jag för över Påsken kommer jag att köra Tågersättning för Örebroföretaget Let'sGo.
Blir körning Karlstad, Kristinehamn och över till Oslo.
En tur över Arvika Kongsvinger.
Blir att bo i Oslo.

Det är körningar jag vill ha. Så tills dess måste jag vara igång och jobba igen för fullt.
Har inte råd att gå hemma och dega.

Nu kom båda katterna in och vi ska ta en stund sova till innan vi kör igång Lördagen på allvar.

Wille har lagt sig tillrätta på min mage.

Tänk vad det är mycket man tar förgivet i livet. Det är inte förrän kroppen eller knoppen säger stopp eller kraftigt drar i handbromsen som man förstår hur mycket det är i vardagen som behöver göras.

Som nu denna Fredagsmorgon.
Jag bäddade rent i min säng och det brukar ju inte vara nån större grej.
Gjort i ett nafs.
Inte nu inte. Stor möda att bara ta av påslakanet och gå ut på verandan för att skaka av täcket ordentligt.

Jag jobbade på i omgångar och vilade däremellan. Nu är det klart.
Rent i sängen. Tvättat och hängt på tork.
Duschat och ätit frukost
Tog typ 3 timmar att fixa allt detta som i vanliga fall tagit kanske 30 minuter max.
Ja tvättmaskin har ju inte hunnit klart på den stunden förstås.

Nu ligger jag i det renbäddade och njuter av fräschören.
Väntar på den andra tvätten där jag kör min sköna fluffiga morgonrock och lite annat.

Känner av smärtan rejält men ändå inte så tröttande illa som tidigare dagar så det är på rätt väg.

Jag har till och med varit nere i källaren ett par vändor för att hämta och lämna saker som behövde komma på plats.

Vad är sen oddsen att både dotter och jag är satta ur spel just nu, samtidigt.
Hennes discbråck jäklas för fullt och hon har fruktansvärt ont.

Försöker få henne till Kiropraktor men hon vågar inte pga sin sjukdom ME.
Hon var till Kiropraktor för många år sedan och det gjorde henne ännu sjukare.

Mig går det säkert att få ordning på igen. Bara jag går på de behandlingar som behövs och sedan underhåller allt hädanefter så det inte kommer åt att låsa sig igen.

Jag blev djupt tacksam och rörd igår då det kom pengar från min lilla gamla Mamma till kommande behandlingar.
Hon vet av egen erfarenhet vad värk i rygg och höfter är och hon vill hjälpa mig med att ta en del av kostnaden för det jag behöver för att bli av med det här som bromsar livet och förstör.

Jag måste ju betala det ur egen ficka helt då sjukvården vände ryggen helt när jag gråtande bad om hjälp.

Så pengarna från Mamma ger mig chansen att få ordning på detta skit, som en skänk från ovan.

Snart är det dags för påfyllning i dieseltanken i källaren, för ännu är inte kylan över.
Hoppas det inte behövs mer än kanske några hundra liter.
Att våren kommer snart med värme och sol så jag kan slappna av den biten.

Brunnslocket är öppet ännu ute på tomten efter översvämningen i källaren och pumpen som jäklades.
Ingen av oss mäktar med att lyfta det tunga åbäket på plats.
Det ligger ett säkert galler över nu så inget trillar ner

Nu vila och läsa bok.
In med lite mera värktabletter.
Känns att jag varit igång..

Nu har det gått några dagar sedan jag var till Mikael, min Kiropraktor och fick första behandlingen för den smärtsamma låsning jag hade i höger sida.

Det går sakta framåt och jag är så förundrad över hur konstigt det känns i min kropp.
Bara det att jag har båda fötterna, med raka tår nere i golvet när jag går.
Fötterna gör inte ont och tårna domnar inte.

Jag går nästan rak nu och igår försökte jag klara mig helt utan smärtlindring men det fick jag ge upp mot eftermiddagen och ta ändå.
Smärtan sitter mestadels nu ovanför svanskotan som ett band.
Det hugger i höger skinka och jag har en galet öm punkt vid höger knäveck på utsidan.

Sen är det ömt överallt men det är mest som en kraftig träningsvärk.
Vänsterknät som Vårdcentralens Fysterapeut påstod vara artros i gör inte det minsta ont längre.
Ömt där också men inte mer än så.

Jag är uppe och går så mycket jag nu mäktar med.
Det är inte någon njutning direkt må jag säga men det är väldigt nödvändigt för att jag ska hålla igång allting.

Känner att det är på väg åt rätt håll och jag fryser inte längre som jag gjort hela det senaste året.

Igår körde jag barnbarnet till skolan.
Det är stor möda att ta mig in och ur bilen men jag kämpar.
Var in och köpte en Sko/Stöveltork på Jula som jag gav till min dotter härhemma som hade namnsdag igår.

Kom sedan hem och var fullständigt slut efter dessa uppdrag som jag kände att jag ville utsätta mig för.
Jag måste framåt, kan inte bara sitta passiv och vänta på resultat.

Hoppas på att jag på Måndag vid nästa besök hos Micke får tips om olika övningar jag kan hjälpa kroppen med.

Sakta framåt, ett steg i taget
Det här ska inte stoppa mitt liv, det har jag bestämt mig för.

Nu har jag sovit en natt till på värmemadrassen.
Vaknade med ömmande höfter.
Det känns i hela kroppen på att nåt är annorlunda.
Det är ömt överallt och säkert beror det på att kroppen nu har en helt annan hållning när båda fötterna och även tårna är raka och nere i golvet när jag går.

Krampandet som jag haft i fötterna under flera år är borta.

Svanskotan och runtikring är jag jätteöm. Det känns som kraftig träningsvärk och det kanske det är rent av.
Vet vet hur länge blodcirkulationen varit nedsatt i det området då jag snedbelastat så.
Inte konstigt att mitt knä pajade fullständigt för snart ett år sedan då jag slet och släpade, sprang i trappor med tunga kartonger i armarna i flera dagar.

Jag har inte ont i knät nu.
Men kanske är det att allt annat är så ömt så jag helt enkelt inte känner det.

Jag skulle så gärna vilja ringa till Mikael, min Kiropraktor och höra efter om allt det jag nu upplever i kroppen är som det ska vara.
Men jag vet att han är fullbokad och jag har ju tid hos honom på måndag igen.

Idag tänkte jag ge mig ut lite.
Ska köra barnbarnet till skolan.
Hämta onlinevaror på Maxi.
Vi behöver ju mat fast jag är ur spel ett tag. Men jag fixar inte att trava omkring i matbutik nu så jag gjorde min första onlinebokning hos Maxi igår.
Med hämtning denna morgon.

Skulle behöva hälsa på gamla Mamma men jag avaktar några dagar till så jag är såpass rörlig att jag kan hjälpa henne med det som behövs när jag kommer dit.

Sedan när jag kommit hem så ska jag vila men också hålla igång och försöka gå så mycket jag bara förmår.

Mikael Kiropraktorn tyckte att det bar hög tid att jag kom till honom när jag var där i Måndags.
Att jag inte är snäll mot min kropp.
Att jag pressar den fast den talar om med smärta till mig att nåt är fel.
Han har helt rätt.

Om jag har råd framöver så ska jag gå till honom med jämna mellanrum och få behandling.
Men först ska vi få bukt med det här som jag ställt till med genom att inte lyssna på signalerna.

Nya skor behöver inhandlas.
Dessa som jag nu har haft hela vintern är verkligen inte bra för mig.
Helt platta, hala och dessutom tryck över kärringknölarna som jag har på båda fötterna.
Vissa dagar har högerfotens tår och främre del av foten varit domnade.
Med krafig smärta när jag tagit av mig skon.

Nåt jag bara accepterat och levt med då jag inte har haft råd med något bättre
Alla pengar har ju gått åt till boendet, uppvärmning av huset.

Jag ska skaffa mig skor som fötterna mår bra i och inte vrids snett pga smärta.

Jag har verkligen sen i Måndags då Mikael knäckte och drog i mig, kommit till insikt att jag måste bry mig mera om mig själv och lägga resurser på att må bra.
Inte bara jaga runt och se till att andra har det som behövs.
Pajar min kropp så kan jag ju inte finnas för andra heller.

Få ordning på det här nu och komma igång med min träning igen sakta men säkert. Lyssna på kroppens signaler och verkligen ta till mig det, åtgärda och förebygga vidare problem.

Till en början får det bli nya skor.
Stilla promenader. Vila och bra nyttig mat.

Jag behöver igång och jobba igen så inte ekonomin kraschar helt.
Nu fick jag ju lov att säga ifrån mig körning till Luleå och Kalix Torsdag-Lördag. Kroppen hade aldrig klarat en sån lång resa med stillasitta i timmar.
Vi hade varit två förare.

Det hade varit bra timmar att tjäna ihop men nu är det som det är.

Det räckte med dryga veckan i Mora och kampen med smärtan.
Jobbet jättekul men jag hade ju så galet ont dygnet runt.

Nu ligger jag här i sängen med Wille katt intill och njuter av dagens första kopp kaffe.
Dagen ligger framför mig med egna val.

När jag körde sista dagarna i Mora för Vasaloppet så hade jag det riktigt jobbigt med smärtan inne i höger skinka och baksidan låret.

Kunde nätt och jämt gå när det var dags att åka hemåt i Söndags eftermiddag.
När kollegan kom och löste av mig i Mora och jag skulle ta mig in i den låga depåbilen så skrek jag rakt ut av smärta.
Tårarna rann och det var hemskt.

Sedan de drygt tre timmarna hem till depån i Hallstahammar var en ren plåga.
Givetvis en manuell växellåda just då när jag skulle behövt automat.

Som tur var dotter och barnbarn och mötte mig vid depån då dem hade min bil medans jag var bortrest.
Så jag kunde bara sitta bredvid med stolsvärme på.

Väl hemma fick det rätt snart bli sängen med värmande filtar, tjocka sockor och värktabletter.
Var helt slut efter den långa arbetsdagen och smärtan som bara tilltog.

Direkt Måndag morgon ringde jag till Torshälla Vårdcentral och fick en telefontid 1 1/2 timme senare.
Blev uppringd av en trevlig sköterska aom tog mig på högsta allvar.
Redogjorde med Fysterapeut och konstaterade att ingen hos dem kan glra nåt för mig.

Där satt jag helt handfallen och gråtfärdig av smärta.
Sköterskan hänvisade till Kiropraktor och gav mig förslag på en bra sådan här i Eskilstuna.

Jag ringde honom direkt
Skulle få tid på Torsdag men jag berättade hur illa det var och att jag inte kunnat baja på flera dagar pga smärtan
Att jag började bli förstoppad.

Jag fick tid samma dag 13.50 och det kändes som en lättnad bara det.
Jag skulle få hjälp.
Väntan blev lång och jag vilade hela tiden.
Dottern körde mig dit och släppte av mig.
Haltade helt snedvriden in till mottagningen och satt sedan där och pratade med en man som hade pajat ryggen samma morgon.
Han hade spelat Padel.

Efter han var det min tur och det blev många frågor att svara på först innan Mikael som kiropraktorn heter kunde börja undersökningen och behandlingen.
Han klämde och kände, bände och drog, knäckte och tryckte.

Han har sån lång erfarenhet så han kunde se i mitt ansikte vad som gjorde ont och vad som inte kändes.
När han kom till sätesmuskeln/höften på höger sida så skrek jag rakt ut.

Han hittade låsning där och likaså i min högerfot där han tror att problemet kom ifrån.
Vi pratade om mitt vänsterknä och han sa att jag inte alls har någon artros i knät som vårdcentralens fysterapeut påstått att jag hade.

Micke jobbade på snabbt och effektivt med min kropp.
Knäckte och drog lite överallt och det tog inte lång stund förräns jag kunde stå upprätt och med fötterna ordentligt i golvet.
Där först förstod jag att jag under lång tid gått och knipit ihop tårna inåt på högerfoten.
Alltså gick jag snett med den foten hela tiden.

Nu drog han ut tårna och jag fick ner båda fötterna och tårna helt ner i golvet.

Han förklarade hela tiden vad han gjorde och varför. Det kändes så tryggt och bra då han ändå var så kroppsnära mest hela behandlingen att det skulle känt obehagligt att ha en främmande människa så nära.

När det var klart fick jag gå ett par varv runt rummet och känna efter.
Det kändes att blodcirkulationen kommit igång i hela kroppen och att just fötterna kändes så annorlunda.
Låsningen var borta i högersidan och jag kunde gå rakt.
Självklart ont och ömt överallt men inte den olidliga smärta som innan.

Jag fick en ny tid på Måndag och då fortsätter vi vidare.
Kan behövas en behandling till efter den.
Han tog 740:- för den här gången.
Mycket pengar för mig men vad hade jag för val.

Dottern hämtade mig där jag hade gått ca 200 meter själv.
Hon sa direkt att det syntes på min kroppshållning att något hänt.
Jag var rak igen och det plågade uttrycket i ansiktet var borta.
Jag såg bara trött ut.

Vi hämtade barnbarnet från skolan och åkte hem. Jag var hungrig och jättetrött.
Var uppe och gick och rörde mig så mycket jag bara orkade.
Tog smärtlindring för att låta kroppen vila när kvällen kom.
Sov hela natten på en värmemadrass.

Vaknade imorse med en helt annorlunda känsla i kroppen än den senaste veckan.
Visst har jag ont och är öm lite överallt men jag rör mig smidigare.
Rak hållning och raka fötter.

Mikael sa att jag skulle ta en kort promenad idag och det gör jag inne för ute är det regn och blåst.
Tror inte det är så bra att ge mig ut i sånt

Avbokade allt jobb för den här veckan.
Jag måste ge allt en chans att återhämta sig.

Är uppe och går ofta. Vilar på värme. Äter smärtlindring och bara njuter av att inte ha den galna smärta jag haft de senaste dagarna.

Den började tidigt kan jag lova.
Väckningen stod på 2.30 men jag vaknade redan vid 2 tiden och satte igång att packa ihop det sista av mina grejer.
Jag hade ju eget sänglinne med så det skulle ner i bagaget
På med kaffebryggaren.
Satt vid köksbordet och gick igenom allt som behövde göras för att lämna boendet fint.

Vi är ju båda noga med att lämna städat och fint.

Bar ner bagaget till bussen och startade bussen 3.30 Låste lägenheten och kastade soporna.

Var framkörd vid Rosa Huset vid 3.50 och där var det bara att vänta in lastningen.
Stod vid det laget ca 40 bussar på plan i lera och pölar.
Lastningen gick smidigt och snabbt och vi fick instruktioner om avlasningen i Berga By.

Iväg vid 4.15 med fullsatt buss med Vasaloppsåkare. Det tog extra tid att ta sig fram till startplatsen i Berga By då det var enormt mycket trafik och ordentligt kaotiskt.
Underbara duktiga Funktionärer jobbade och slet överallt för att få det hela att flyta på så gott det gick.

Jag och bussarna som lämnat Mora samtidigt fick köa oss fram till vändslingan för bussar och sedan köra tillbaka för att släppa av längs med vägen.
Där fick vi hjälp med att få bussen tömd på skidor och stavar, snabbt och smidigt så vi kunde åka iväg direkt när bussen var tom så nästa kunde lasta av.

Rejält tempo kan jag lova.
Sedan fick vi köra vidare för att ställa oss vid Fiskarhedens depåplan i väntan på vidare instruktioner.
Vi hann inte ens se straten på tv då det bar iväg för min del till Risberg för att jobba som Brytbuss
Dvs att jag skulle i min buss samla in så många som möjligt som tvingats bryta sitt lopp av någon anledning.

Jag fick se de första åkarna komma farande och lyckades få några foton.

Det dröjde inte allt för länge innan den första besvikna åkaren kom som tvingats bryta sitt Vasalopp.

Jag hade som uppgift att trösta och stötta samt binda ihop skidor och stavar så dessa hängde ihop i bussens bagage.
Se till att ha full värme på i bussen som stod igång hela tiden.
Åkarna blev snabbt frusna då dem hade svettiga och regnvåta kläder.

Samlade in 25 åkare, fick några till med en Brytbuss som kom från Mångsbodarna med 7 åkare till.

Fick sedan åka ifrån Risberg och lasta fullt i Evertsberg för att sedan kunna åka till Mora med alla åkare som brutit loppet.
Det var allt ifrån trasig skida till mage som kraschat.(Blev varse om kraschade magen när jag städa toan i bussen)
Flera hade helt enkelt kroknat helt av det tunga föret.

Fruktansvärt tungt före i det blöta och jobbiga vädret. Spåren förstörda och allmänt riktigt tufft och tungt.

Såg när vi körde mot Evertsberg där det gick att se spåren och åkarna hur dem fick kämpa. Staka i nedförslut. Då är det illa.

Fick hjälp med avlastningen i Mora.
Då var klockan 13.10 när jag kom dit så timmarna hade ramlat på i rasande fart medans jag jobbade på.

Väl tömd och parkerad buss i läge för att kollegan som skulle lösa av mig smidigt, så var det dags att städa bussen igen.
Sanera toaletten och göra fint så det bara var för min avbytare att köra sitt.

Hann få lite paus innan kollegan anlände så jag kunde samla ihop mitt och få i mig lite yoghurt och smörgås.
Kände hur trött jag var efter timmar av fullt pådrag runtikring.

När kollegan anlände gjorde vi ett snabbt förarbyte och jag gav lite instruktioner till honom och sedan rullade jag hemåt med depåbil.

Hade jätteont inne i höger skinka och nedför baksida låret.
Ischiasnerven riktigt jävlig.

Drygt tre timmar senare landade jag i Hallstahammer. Kunde knappt gå, det gjorde så djävulskt ont så tårarna rann på mig.

Dotter och barnbarn kom och hämtade mig och tur var det för jag hade inte fixat köra nåt mera.
Klockan var då 18.00

Riktigt tuff dag på jobbet men samtidigt jätteroligt!
Jag kommer garanterat att vara med och köra åkarna även nästa år.
Om jag får behålla hälsan.

Lägger ut lite foton som jag lyckades knäppa.

Bussarna var så leriga och skitiga.

Det blev en tuff dag igår när jag körde tillsammans med en massa andra bussar för Stafettvasan.

Startade dagen med att gå upp 3.00 På med kaffe, uniformen och väskan med lite frukost och äpplen.

Rullade bort till Rosa Huset i Mora där vi lastade för att sedan köra till starten i Sälen/Berga
Jag fick ingen med i min buss utan rullade tom efter de andra 6 som hade lastat fullt. Det regnade och var riktigt rått ute. Dimmigt stundtals.
Alla bussar skulle förflyttas ut till starten så därför fick jag rulla fast jag var tom.


Vi valde att köra via Älvdalen i den tidiga morgonen utan trafik för att åtminstone en bit av dagen inte behöva köra längs den väg som hade massor med ställen som var grusade och ojämna då det pågick vägarbete. Vasaloppsvägen.
Jag vet inte om det byts vägtrummor eller vad det är som pågår.
Riktigt sinkande och knöligt för oss som åker där hela arbetsdagen.

Väl framme kom vi till en yta som bestod i en damm av vatten och övrig del lervälling.
Så äckligt!
Tyckte så synd om de tävlande som tvingades klafsa i leran.
Där det inte var vatten och lera så var det is och vatten istället.

Vi fick vänta där en stund på instruktioner vart det skulle köras sedan.
Jag hjälpte till att hänvisa till den buss som lastades och det var dags för oss att köra tävlande till Mångsbodarna.
Startplats 2.

Jag lastade fullt som andrabuss och sedan bar det iväg över lera, pölar och jättegropar ut på vägen igen.
Tog ca 25 minuter att åka dit.

Väl framme i Mångsbodarna så satt en hel del tävlande kvar i bussen medans vi väntade på vidare instruktioner. Dem ville inte ut i det råa blöta innan det var deras tur att värma upp och starta.

Vi chaffisar fick efter en stund kaffe, smörgås och en drickyoghurt till frukost.
Jag drack kaffet och sparade resten till senare. Var inte hungrig.

När åkarna från första sträckande började strömma in så fick jag tömma min buss och börja lasta för att åka till Evertsberg. Rullade dit med ett härligt gäng. En buss skulle till Mora och en till Oxberg.

Väl framme i Eversberg fick jag rätt omgående lasta åkare som skulle till Oxberg. Full buss och snabbt till Terminalen i Oxberg.
Där fick jag sedan köra två vändor till och från starten Oxberg.

Efter dessa två vändor fick jag lasta för att åka till Evertsberg igen.
Framme där fick jag en stund över så jag kunde hälla i mig drickyoghurten.

Som jag skrev tidigare så är vägen bedrövlig att åka på med alla dessa ställen där gruset förändrades för varje vända. Vi är ju massor med bussar som rullar där hela tiden samt all annan trafik som i dessa dagar är grymma mängder.

Jag fick lasta fullt till Oxberg igen.
Väl framme där och urlastad fick jag genast köra fram och lasta ännu en Evertsberg.

Framme i Evertsberg fick jag lite tid att gå igenom bussen och städa upp.
Det var bananskal och en massa annat att ta reda på efter de tävlande.

Sedan var det dags igen för en tur till Oxberg. Jag började vara trött och riktigt hungrig. Fick i mig mackan medans jag körde.

Där vi körde fram med bussarna i Oxberg var det en insjö som vi plöjde igenom varje gång.
Resten lera förutom på kanterna mot snövallen där vi kunde ställa bussen och lasta i och ur någolunda torrt.

Jag var tvungen att ställa färdskrivaren på rast 30 minuter där i avvaktan på om jag skulle köra nåt mera.
Mina arbetstimmar började ta slut och klockan var mycket.

Städade buss så gott det gick
Det var blött, lerig och äckligt på golv och mattor.
Jag hade klokt nog skyddat trappstegen med plast och fuktuppsugande tjockt papper som jag tagit från verkstan på depån.
Sånt som man suger upp olja och vätskor med där.
Bredvid förarplatsen på golvytan där hade jag en turfmatta som tog loss mycket från åkarnas pjäxor.

Nästa del av golmattan hade ännu mera papper som sög i sig lersörjan.

Pjuh!! Kan lova att det luktade inte direkt parfym av den lera som alla måste klafsa fram i ute.

Sista lastningen blev till Mora.
Kände mig minst sagt urlakad vid det laget. Då var klockan 15.30 och jag hade varit igång med jobb sen 3.50 då jag var framkörd på morgonen.

Körde mot Mora med ett härligt gäng som var nöjda, svettiga, trötta och jättehungriga.
1 1/2 km innan Mora började kön.
Det tog för oss 50 minuter att komma fram den sträckan innan jag kunde svänga upp vid Rosa Huset och släppa av mitt fantastiska gäng av stafettåkare.

Jag tackade för deras tålamod med trafikläget och jag fick beröm för mitt tålamod. Vi hann prata och skoja massor under den resan mellan Oxberg och Mora.

Trött rullade jag till boendet. Parkerade och städade ur bussen det som jag orkade.
Väntade in min lägenhetskompis så jag kunde hjälpa henne och titta när hon backade ner bredvid mig
Bakom bussarna är det elstolpar som vi är rädd om
Våra backkameror var ju så igensatta av lera så vi behövde hjälpa varann.

Jag själv hoppade ur tre gånger och tittade hur långt det var kvar när jag backade min buss dit.

Jag lämnade tankning och städning till nästa dag.
Orkade bara inte.
Klockan var då 17.00 när jag tog ur mitt kort.

Lägger ut de få bilder jag hann ta under dagen.

Jag kan lova att vi båda var helt slut när vi satte oss och åt.
Starkt kaffe i magen, värktabletter och sedan vila.

Somnade ovaggad kan jag lova.