I våran släkt finns det djur av olika slag.Hundar, katter, spindel, ankor och jag vet inte allt:)

Det senaste tillskottet är Bassetvalpen Ludde.
En riktig bushund som är full av energi och upptåg.
Han är en helt bedårande kille som smälter hjärtan, vart han än visar sig.

Ingen kan passera honom utan att le och säga några ord.

Han är familjens bebis och det pågår redan nu en ständig uppfostran för att han skall få sin plats i familjen som består av två vuxna, tre barn och en kattkille.
Det gäller att hitta en struktur så den unge Bassetkillen blir en tillgång till familjen.
Inte bli alltför bortskämd för det är ändå en ras som i slutänden är storväxt och har en stark egen vilja.

Min dotter sköter detta väldigt bra.
De har sina duster då och då.
Ludde är ju som sin ras är känd för, en riktig matletare och tiggare.

Han har redan lärt sig Bassetstilen att vila:)

Likaså att busa som en galning

Det är så härligt att se vilken närhet det är mellan djur och människa i den familjen
Där sovs det tillsammans överallt:)

Hund, katt och barn ligger parkerade på min dotter i soffan i en enda pysmysig hög.

Min kropp jobbar på allt vad det går med Lunginflammationen.
Igår eftermiddag började febern komma smygande.
Jag frös så jag trodde att jag skulle bli knäpp!
Spelade ingen roll vad jag bäddade in mig i, skakade av frossa!

Feber är något jag så sällan har, så det är verkligen en varningsklocka.
Min normala kroppstemp är 36.4, det är lågt.Precis som jag har låg vilopuls 45-50 slag/min.
Nu har tempen varierat mellan 37.6-38 och jag känner mig riktigt febermatt.Det är ingen hög feber men tillräcklig för att sänka mig.

Stickningarna i bröstet har flyttat sig mera bak i ryggen nu.
Vilar så mycket jag bara kan.
Har inget annat val.

Fick Startbeviset till Göteborgsvarvet under Torsdagen.
En månad kvar till start.
Det är nu en jakt mot tiden att jag kommer till start.
Får ju ingen träning av att ligga såhär.

Bli frisk ifrån detta är nu målet i mitt liv.Mer kan jag inte göra.
Känner en tacksamhet mot den fantastiska läkaren jag hade på Akuten i Köping, som gjorde bedömningen att antibiotika förstör mer för mig, än gör nytta i dagsläget.
Min kropp skulle bara fara illa totalt av det och det har han så rätt i.

Han lyssnade verkligen på mig, när jag berättade om min träning och hur gärna jag vill starta i Göteborg.

Hans åsikt var att min fysik är så stark och bra att kroppen kommer läka Lunginflammationen själv, bara jag lät den få sin vila.
Jag gör som han sa till mig, vilar och dricker mycket.

Torsdagens smärtor i kroppen tror jag berodde till stora delar av att den gjorde sig av med kontrastvätskan efter lungröntgen.

Sitter nu mitt i natten och svettas floder.Tog mig ett par tabletter när jag vaknade och kände att de gör verkan.
Lät bli tabletter helt igår för att hålla koll på vart allt tog vägen.
Det tror jag kan vara bra i mitt fall, att inte bara dämpa febern direkt, utan checka hur långt upp den steg.
Inte över 38 har den varit och det ser jag som ett gott tecken.

Kroppen kämpar på och jag hjälper den.Tillför energi och vätska.
Ytterst lite socker för det är mer skada än nytta.
Socker göder bakterier bara.

Min chef räknar med att jag är arbetsför på Måndag, så nu har jag tre dygn på mig att tillfriskna.
I dagens yrkessamhälle är det inte bra att vara sjuk.
Då blir man en människa som inte gör någon nytta, utan bara kostar pengar och ställer till besvär.

Förstår ju företagen givetvis men vi är ju ändå människor av kött och blod och har även ett liv utanför arbetet.
Det är inte ok att behöva känna en ångest och oro när man blir tvungen att vara hemma, pga sjukdom.

Jag älskar mitt arbete som bussförare och arbetar så gärna, trivs varje sekund i stort sett med mitt yrke,
Just nu är jag inte bussförare utan en 55 årig kvinna som kämpar med Lunginflammation.

Jobbar med känslan av otillräcklighet pga av ord som sades när jag ringde och pratade med företaget om att jag var sjuk.
Jag var inte en människa just då utan vara en dålig anställd som inte skötte mina plikter.
Det känns i hjärtat vill jag lova.
Så skall ingen behöva känna.

Jag är en mentalt stark människa och fixar detta.Tänker på de som inte är lika starka, som sänks av att bli nedvärderade som människor just bara för att hälsan inte håller.
Det måste vara fruktansvärt!

Nu måste jag byta nattlinne för den jag har på mig är sjöblöt.
Att jag svettas ser jag också som ett gott tecken:)
På rätt väg!
Skall bli skönt att mot morgontimmarna ta mig en dusch.

Vaknade fullständigt genomblöt av svett, tidigt på morgonen.
Alldeles darrig i hela kroppen och öm som att jag fått stryk.

Huvudet sprängvärkte och jag var alldeles blodsprängd i ögonen, när jag såg mig själv i spegeln på toa.
Såg hur blodådrorna på mina fötter och händer var alldeles uppsvällda och det gjorde ont.
Säkert efterverkningar från kontrastvätskan.

Tog två Ibumetin för att slippa smärtan.Framförallt huvudvärken som nästan fick mig att kräkas av smärta.
Fick liv att lägga mig igen, darrig och knäsvag efter toabesöket.

Valde att ringa till min chef på jobbet som genast satte igång att tala om för mig vilket fel jag begått och att dagens körning var löst.
Nästa dag skulle jag kört åt en kollega som nu blivit riktigt sur för att jag blivit sjuk.
Chefen tyckte att jag skulle haft en "backup" för mig, ifall jag inte kunde komma till arbetet.
Vem räknar med att bli sjuk vid privatbyte?!
Inte jag iallafall!
Detta är första gången och det blev akut.

Skrev till kollegan jag skulle kört åt.
Beskrev hur ledsen jag var över det inträffade och att jag hoppades att hans dag löste sig ändå.

Nu vet jag till nästa gång att skaffa någon i reserv vid byte om detta händer.

När jag själv arbetade som personalplanerare så hjälpte jag kollegorna i sådana här lägen.
Jag förstår att vi har begränsat med förare,att läget blev jobbigt.
Tycker bara att det blir fel när jag blir tillrättavisad och ryckt i örat, när jag redan är sänkt i sjukdom.
Jag var ju inte hemma för ros skull.

Vet hur jag kommer att göra hädanefter när jag känner mig förkyld.
Då stannar jag hemma direkt för att inte utsätta min kropp för risken att få det ännu jobbigare.
Jag brukar ju jobba på ändå för att vara lojal.
Det straffar sig bara!

Nu är jag sjuk i lunginflammation och dessutom är kollegor sur på mig.
Det gav mig en hemsk ångest!
Känner mig som en dålig vän.

Undrar bara hur det skulle varit om rollerna varit ombytta....skulle någon köra buss i min situation?
Vad säger allmänheten om de fick reda på att vi kör sjuka isåfall.

Var jätteledsen efter samtalet och det gör ju knappast mitt mående bättre.
Grät och var ledsen när min yngsta dotter kom på besök, med mitt näst minsta barnbarn.

Dottern var till Apoteket och hämtade mera smärtlindrande åt mig.
Vi åt tillsammans och sedan var jag helt slut.
Somnade bums när de åkt och sov i 3 timmar.
Vaknade ledsen och trött.
Svullen i kroppen.

Idag är det inte nådigt att vara jag.
Lär mig iallafall detta att jag är jättepoppis när jag är frisk, pigg och glad.Annars är jag inte skräp värd.
Självklart inte för alla men för många.

Gick ner med sopor till soprummet och orkade knappt upp igen för trapporna.
Kändes som hjärtat skulle hamra ut ur bröstet och det smakade rök i näsan.
Helskumt!

Det är bara att gilla läget och se till att bli frisk så jag duger något till

Som jag skrev i förra inlägget så har jag mått konstigt de två senaste dygnen.

Min äldsta dotter och barnbarn var hos mig igår em och kväll.
Jag mådde pyton och berättade det för min dotter till sist.

Fick berätta om känslan jag hade.
Stickningarna i bröstet, smärtan och trycket över halsen och armhålan på vänster sida.
Förhöjd puls, andfåddhet vid minsta ansträngning.

Kände en oro själv då jag inte kände igen symptomen.
Dottern ville att jag ringer 1177 och då gjorde jag så.
Fick vänta ca 30 minuter i kö där.
Pratade med trevlig sköterska som ganska snart tyckte att jag skulle åka in till Akuten för ett EKG.

Svärsonen hämtade lillkillen och min dotter körde oss till Akuten i Köping.
Kom snabbt in.
Kopplades för EKG direkt och fick beskriva min känsla.
En nål sattes i på vänster arm och blodprover togs.

Vänta på läkare en stund.
Hjärtat var starkt och fint fick jag veta.
Han gjorde ytterligare test och lyssnade på lungorna, riktigt noga.

Mitt blodtryck var för högt och det gillade han inte.
Han berömde min fysik och tog mina symptom verkligen på allvar.

Jag blev skickad till Lungröntgen då misstanke fanns om blodpropp i lungan.
In i röntgenappataten på en bekväm bädd.
Nålen i armen byttes mot en slang som de sedan efter en stund, sprutade in kontrastvätska in igenom.

Knepig känsla.
Kände hur det spred sig en värme i min kropp som ledde nedåt och slutade med en känsla av att jag kissade på mig.
Fick detta berättat för mig innan, men ändå blev det en överraskning.

Mådde lite konstigt efteråt, säkert vätskan i blodet.

Tog oss ner till avdelningen igen och väntade på rummet.
Då var klockan 21.45 och jag tog beslutet att inte jobba imorgon, skulle börja 5.

Läkaren kom in med glad min och berättade att mina lungor var jättefina, men att blodprov visade infektion.
Han sade att jag hade en Lunginflammation i begynnande och att han inte ville ge mig antibiotika i det skedet.
Jag har så stark fysik att min kropp skulle fixa detta själv om jag bara gav den en chans med vila.

Risken var stor att det kunde blossa upp till en rejäl lunginflammation så mitt val var att hålla mig i stillhet, så mycket som möjligt.
Låta kroppen göra jobbet istället för att den sänktes helt av antibiotika.
Så mycket annat blev förstört längs vägen då tyckte han, för mig som tränar så mycket.

Sedan tyckte han att mitt blodtryck var för högt och att det måste jag själv få till en utredning med min husläkare.

Sist av allt fick jag veta att på röntgen även upptäckts en cysta på min lever.
En ofarlig sådan.
Skönt det!

Jehupp!
Det var bara att inse att vila var nästa steg.Ringde och sjukskrev mig medans vi åkte hemåt.
Dottern lämnade av mig hemma och jag tog mig andfått uppför trapporna.
Bytte om och stupade isäng.

Redan i Måndags började jag känna mig knepig i kroppen.
Cyklade till och från arbetet och det gick bra, satt ju och trampade bara.

Det knepiga var att jag var så andfådd bara av att gå i trapporna.
Kände stickningar i bröstet på vänster sida.
Har ju inte tränat styrka alls sedan jag var förkyld så det kunde inte vara bröstmuskeln som spökade.

Tog det lugnt på Tisdagen.
Åkte bil till och från jobbet.
Hade delad tjänst med lång rast på dagen och skulle i vanliga fall tränat då, men nu åkte jag hem och lade mig och sov efter maten.
Var seg som tusan efter sömnen.
Krävde enorm styrka att ta mig iväg för att köra resten.

Försökte vara mig själv men kände att något var helt galet i kroppen.
Började få en konstig hosta, för att det tryckte på halsen och bröstkorgen.
Hade fullt sjå att klara arbetspasset.
Började få huvudvärk.

Kom hem och kraschade i sängen tidigt.
Vaknade mitt i natten av fruktansvärd huvudvärk.
Tog tabletter och lade mig igen.
Hade tänkt att gå upp tidigt för att gå till jobbet.Det var bara att glömma.
Mådde pyton när jag vaknade.
Hög puls och andningen ansträngd.

Tog mig iväg till jobbet och förklarade läget för min chef, att jag inte mådde bra.
Tog det lugnt som sjutton på mitt arbetspass.
Stannade och tog vackra bilder när jag hade tom buss, på väg mot Skinnskatteberg.

Likaså på järnvägsstation i Köping.
Jättevackert vårväder men jag hade svårt att njuta när jag var så trött och matt.Stickningarna i bröstet bara tilltog.
Försökte så gott det gick att jobba på för att få vila sen.

Efter jobbet gick jag och handlade mat då min äldsta dotter och barnbarn skulle komma.
Vila lite på soffan.
När de kom åt vi mat och jag mådde bara sämre....

Stickningar, tungt att andas, kissade i ett och jättetrött, tryck över halsen som fick mig att hosta.
Till sist berättade jag för dottern hur jag mådde.....

Skriver om detta i nästa inlägg, måste vila nu.

Var ut en stund i den vackra kvällen och tog lite bilder
Njuter så av mitt Kungsör

Likaså av den underbara bukett som pryder mitt bord hemma i lyan.
En bukett som kom med bud förra veckan ;)

Någon tycker om mig:)

Känner mig älskad och behövd.
Kärlek segrar!

Jag har ju varit Blodgivare under många år av mitt liv och det tycker jag om.
Att kunna hjälpa mina medmänniskor, med att ge någonting så naturligt, som mitt eget blod, är ju en gåva i sig.
Jag är en fullt frisk människa.
Tränar och lever sunt.
Varken röker eller dricker alkohol.

Blev stoppad för några år sedan av att jag hade cellförändringar.
En bit av livmodertappen togs bort och det visade sig vara godartat, allt blev borttaget.
Sedan följde en väntan som inte ledde till något.
Bollen låg hos Blodcentralen i Västerås.
Tiden gick och inget hände.
Jag ringde och frågade vid ett tillfälle och fick svaret att de vill tala med min läkare först.

Jag flyttade till Kungsör och började arbeta i Köping och tyckte i vintras att det var dags att ge dem en vink om att jag finns.
Blodcentralerna behövde fler givare och jag var ju det:)
Ringde och blev kallad till provtagning.

Fick så svar i veckan.
Jag är välkommen igen och jag är fullt frisk:)
Blev jätteglad!!

Jag vill minnas sedan tidigare att jag har en lite ovanligare blodgrupp och i det finns också ett värde.

Väntar nu på att bli kallad till första givningen.
Härligt att vara igång igen.
Vill också ge Blodplasma som jag gjorde tidigare.
Får se om Köping har det eller om det är Västerås som gäller då.
Allt löser sig till det bästa.

Att vara givare är för mig oerhört värdefullt.
Jag ger något av min egen kropp.

Min Söndag var tänkt att se lite annorlunda ut än den gjort...
Ibland blir det så att det som var tänkt inte blev genomförbart.
Jag stannar inte upp för det, utan planerar om.

Min morgon i dotterns hus startade med två hungriga katter som krävde Sheba och pussar :)
Kaffebryggaren igång och bloggstund i sängen, med kopp i handen.

Packade sedan ihop allt jag tvättat igår.Plockade undan sånt jag stökat.Bäddade och tvättade upp badlakan och morgonrock jag lånat.

Till 10 åkte jag till Ramnäs Kyrka på Högmässa.
En stilla mässa med få besökare.
Många nyfikna på vem jag var.Pratade en stund med Kyrkvärden så fick han berätta på Kyrkkaffet efteråt vem jag var :)
Jag i min tur åkte till huset och intog mitt kaffe där, i lugn och ro med mina egna tankar.

Jag har en älskad vän som behöver stöd och styrka översänt för att orka den tunga börda som plötsligt tynger hans axlar.
Jag bad för honom och hans familj.
Bad om styrka och kraft att orka bära.

Plockade ihop det sista av mina saker, hängde tvätten.
Titti lastades in i sin bur.
Första hon gjorde när vi lämnade Surahammar var att lägga en stinkande baja...jag är glad att hon har en toa i sin stora bur.
Stannade och tog reda på den, innan vi fortsatte.

Stannade till på jobbet i Köping och tvättade bilen.
Vidare hem och lastade ur allt.
Hade ju handlat på Willys i Sura i Fredags så det var många kassar att bära upp till lyan.

Packade upp allt vartefter dagen gick.
Skönt med nytvättat.
Fixade till en supergod pizza.

Den innehöll Tomatsås, oliver, bacon, salami, ost, Kabanoss, tomat och kryddor.
Fixade matlådor och njöt sedan själv av ett par rejäla bitar.
Tillsammans med Pepperoni.

Supergott!
Riktigt smakrik.

Hade ljus tända hela tiden hemma.
Planerar för fullt inför min avfärd till Öland igen om en dryg vecka.
Mycket skall med då, så det gäller att lasta vettigt.
Förtält och vindskydd bla som tar stor plats.

Ska bli så härligt att komma dit och börja bygga golv, resa tält och göra klart.

Imorgon skall jag cykla till jobbet igen.Tror att knät klarar det.
Fixade klart med det mat som skall med.Kläder och annat som behövs.

Hade en fridfull eftermiddag och kväll för mig själv.Rätt skönt med mina egna tankar.

Skönt med en ledig helg som jag tycker själv har gått bra, trots skadat knä och ändrade planer idag.
Har vilat så jag fixar att jobba och träna kommande vecka.

Vädret har varit fantastiskt och familjen lämnade Öland för att anlända hem till huset sent inatt.

Skönt för mig och Titti att komma hemifrån ett tag, besöka mor och fixa mina fransar hos Cicci, testa Zumba och Lördag kväll bara softa och vila.

Tänker mycket på min vän som kämpar med sitt.