Alla inlägg under april 2015

Av Sirpa Niva - 15 april 2015 00:05

Ibland är det ju bara så himla gott att ta en kopp kaffe mitt i natten.
Sitta och njuta av den härliga aromrika, varma drycken.

Framförallt denna natt då jag nyligen kom hemtrampande från mitt arbete.
Cyklade till jobbet på dan och nu hem på natten.
Totalt 25 km idag.

På dagen var det grymma vindar då jag kämpade mig till Köping.
Kastvindar som sög tag i cykeln att jag nätt och jämt orkade hålla den.
Var lite darrig i knäna när jag landade på jobbet för dusch och lite mat innan dagens arbete.

På natten var det nästan vindstilla och mörkt.
Mycket trafik på Kungsörsvägen då Arbogaborna fick lov att köra runt när vägen mot Valskog var avstängd ikväll och inatt.

Jag var helt slut när jag trampade uppför Drottninggatan hemma.
Det är uppför redan från bron och ända hem.
Var tvungen att pusta en minut innsn jag orkade bära upp cykeln till lägenheten.

Jag var uppe tidigt imorse.
Redan klockan 4.
Var sedan ut och gick, fotografera en hel del.Kom hem och åt frukost med Titti.
Sedan var det dags för Tandläkaren.
Cyklade till vårdcentralen.
Väntade en stund då jag var tidig.
Fick en noggrann undersökning.

Trampade därifrån med kostnadsförslag på 7.000:-
Tre tänder som spruckit och ett hål.
En tand har ena sidan sönderbruten.

Ska tillbaka nästa vecka och få den första skadan fixad.
Ska bli skönt att få det gjort.

Kom hem och möttes av blommor utanför dörren:)
En kär vän tyckte att jag var värd en vacker bukett.
Blev glad och rörd!

Fantastiskt vackra!

Gjorde mig klar inför jobb och cykeltur.Trampade hemifrån vid 12.30

Dagen blev jättelång och nu är jag så trött!
Rosendoften är ljuvlig härhemma:)

ANNONS
Av Sirpa Niva - 14 april 2015 11:18

Jag sov oroligt inatt så det var ganska skönt att gå upp vid 4 tiden och brygga mig kaffe och blogga lite, innan det var dags för en promenad.

När jag väl kommit så långt fick det bli Kungsuddens vackra vy över vattnet, som mål.

Kallt och klart i luften.
Kände mig lite mossig i huvudet pga problemet med luftvägarna och tankarna som for i huvudet inatt.
Ibland är livet lite krångligt och då funderar jag över lösningar.

Sov nog tre timmar iallafall så det fick räcka.
Njut av bilderna och känn i min känsla att vara där på plats

ANNONS
Av Sirpa Niva - 14 april 2015 07:07

Jag vet inte riktigt hur jag skall formulera mig i detta budskap som jag vill få fram....
Vägen till min frihet.

Slutnotan blir iallafall den att jag lärt mig leva efter de förutsättningar jag fått och ur detta kunnat skapa en egen tillvaro som bär, utan att det gör ont eller sätter spår i min själ.

En skyddsmur skulle säkert en del kalla det för.Eller kanske ett sätt att ge upp något som man inte längre tror på existerar.

Det jag vill få berättat är iallafall att jag med åren fått upp ögonen för vad som är värt att lägga energi på.
Att livets stig har olika faser som alla går igenom, fast på väldigt olika vis.

Våra vägar korsar varandra och det uppstår känslor och tankar som får en att haja till, kanske stanna upp och väcka en nyfikenhet inom en.

Jag tänker nu på kärlek, mellan två människor.Förälskelse, uppvaknande och insikt.

Jag väljer att börja min berättelse såhär...
När jag var barn led jag utav övervikt, dålig självkänsla och hade svårt att visa mina egna känslor, just pga av rädsla att bli sårad, lämnad och kränkt.
Jag mobbades i skolan för min övervikt och även min längd.
Jag växte snabbt och var under många år längst i klassen.
Jag var tjock och finnig och dessutom en finnunge.

Förutsättningarna var inte dom bästa.Jag minns i mellanstadiet hur tjejerna ljög för mig att det var en kille i klassen som var kär i mig, jag trodde dem inte först men de lyckades få mig att leva i den tron ett tag...jag minns hur behaglig känslan var.
Någon tyckte om mig...den långa, feta, blyga och finniga tjej jag var.

Nu var det inte så och jag är glad att jag inte visade på nåt sätt att jag var glad en stund över tron att det var så.
Skratten ekade i korridoren den dagen tjejerna berättade att de bara hittat på för det var så kul att driva med mig.
Det var kul att se hur jag fick tårar i ögonen.
Jag var ju inget värd... Ful, fet, lång som en stör, finnig och dessutom hade jag ingen farsa heller längre.
Ingen ville ha en sån som jag...

Det sårade mig så djupt, att någon tyckte så illa om mig så denne ville mig så ont.
Efter denna händelse tillät jag ingen att komma nära mig.
Jag litade inte på någons ord om det var tal om känslor, snällhet eller omtanke.
Ingen skulle få skratta åt mig igen.

I detta mådde jag väldigt dåligt.
Jag bestämde mig för att banta, visa att jag minsann inte var nån fet unge.

Jag slutade äta..
Satte igång att röra på mig.
Jag var ute efter skolan och allt hemmarbete jag hade med familj och syskon, efter pappas bortgång.
Till sent om kvällarna var jag ute och gick, gick och gick, timme ut och timme in tills jag inte längre orkade.
Kom hem och stupade isäng med hungern skrikande i magen.

Jag skulle minsann inte längre vara fet!
Jag skulle visa alla!

Månaderna gick och jag tappade vikt snabbt.
Från att ha vägt 85 kg till mina 1.75 så tappade jag vikt ner till 55 kg inom loppet av några månader bara.
Min mamma reagerade över min viktnedgång och var jätteirritterad på mig för det behövdes ju köpas nya kläder, det hade vi inte råd med.

Hon såg att jag inget åt och tjatade på mig och för att lugna henne så åt jag vid middagsbordet och gick sedan och kräktes upp allt i smyg.
Detta satte jag i system för att få tyst på mamma.
Mina kläder sydde jag in för att hon inte skulle vara arg på mig över att jag kostade pengar.

Sådär höll jag på....
Plötsligt började min värld förändras.
Jag var smal :)
Kompisarna började se mig och killar började visa intresse.
Jag trodde inte på uppmärksamheten i början utan gick min egen väg.

Jag var så trasig i själen redan efter att ha utsatts för övergrepp på min barnakropp redan flera åt tidigare.Av en vän till familjen.
Detta gjorde inte saken lättare.

För efter de övergreppen hade jag slutat se mig själv i spegeln....jag hatade min kropp för att den fått en man att ta på mig på så hemskt vis.
Hans äckliga händer som varit på min barnakropp överallt.
Hans flåsande andedräkt i nacken...
Blähh...vad jag hatade min kropp.
Mina bröst, som jag försökte gömma i alla år.

Jag till och med satte bandage runt brösten för att de inte skulle synas.
Inte se mig i spegeln.
Gömde mig i badlakan efter gympan i skolan för att ingen skulle se mig.
Vilken kamp det var....ständigt!

Nu när jag hade gått ner så mycket i vikt var jag tvungen att se mig i spegeln.
Jag såg en fet, ful och finnig unge.
Grå i hyn och jätteäcklig!
Gud!!Så jag hatade mig själv....
Hur skulle jag ens kunna tro att någon skulle, någonsin tycka om mig som var så vidrigt ful.

Tiden gick och killar började visa intresse.De ville träffas, hålla handen.
Vara med mig....
Jag förstod ingenting.
Väntade på att det skulle stå ett gäng kompisar bakom hörnet och skratta åt mig och peka, säga att jag var en idiot som trodde att någon kunde tycka om mig

Jag såg mig i spegeln då det var en kille som sa åt mig att jag var snygg...men alldeles för smal...
Jag var helt förbryllad...jag snygg!??
För smal?!!
Jag som var fet och finnig.

Då först såg jag mig själv...
Jag var en benget...jag var så smal att benen stack ut i min kropp, höftbenen, axlarna var knotiga och kinderna insjunkna.

I den vevan träffade jag min första kille.Jag var 14 år.
Han såg mig på ungdomsgården i Lindesberg där jag bodde och blev dökär i mig.
Det kändes jättekonstigt.
Jag hade svårt att ta in att han menade allvar.
Vi blev tillsammans, han bodde i Sigtuna, hade släkt i min stad.

Plötsligt blev jag populär bland kompisarna, jag hade kille och dessutom en snygg kille, från en annan stad.
Det var häftigt då på den tiden:)
Jag blev någon och min självkänsla växteJag fick nya vänner och livet började gå åt rätt håll.

Jag fortsatte hålla mig smal, med samma metoder.Åt och kräktes.
Behöll bara lite mat i mig så jag fungerade.
Tiden gick.Killen fick min oskuld och jag tyckte att det var så vidrigt att jag gjorde slut.
Han tog på mig på samma sätt som den äckliga karln gjort när jag var barn.
Jag skulle aldrig ha sex igen, aldrig!

Killar kom och gick i mitt unga liv.
Ingen fick ha sex med mig så jag blev snabbt dumpad.
Jag blev själv en tuffing..ingen fick komma mig nära efter att jag insåg att sex var det killarna ville ha, endast.

Detta fortsatte upp i tonåren och jag stod på mig.Ingen fick röra min kropp.
Den var äcklig!
Men nu var jag smal och snygg:)
Det kändes bra.
Jag kunde få nästan vilken kille jag ville men blev snabbt lämnad när det var andra tjejer som gav dem sex.
Jag var stenhård!
Ingen kom innanför mitt skyddsskal.

Jag flyttade och fick nya vänner.
Hoppade av gymnasiet och började jobba.Blev jättekär i en kille som givetvis lämnade mig när jag inte lät honom ta på mig.

Till sist i 18 års åldern var jag så kär att jag bestämde mig för att göra ett försök.
Jag hade sex och avskydde det!
Men fogade mig för det var ju ett måste hos min kille.

Jag blev lämnad av honom också för han tyckte att jag var så kall.
Jag ville inte ha honom nära, han fick sitt sex och sedan var det bra.

Sedan träffade jag en man som misshandlade mig och det är en annan historia.
Det gjorde ju knappast min självkänsla en tjänst, att bli slagen och sparkad, när jag dessutom hade en bebis på dryga månaden med honom.
Mitt älskade barn!
Tämligen nyförlöst och trasig i kropp och själ.
Nu hade jag dessutom en hemsk rädsla att bära, att han skulle söka reda på oss och slå igen.
Jag blev em tigerhona som skyddade mitt barn.
Jag släppte inte in någon innanför mitt skal.

Åren gick, jag gifte mig med en man som älskade mig högt.
Han var snäll och fin..min kyla fortsatte.Inte ens han fick komma mig nära.Vi fick två barn och jag levde i hans kärlek, lycklig och glad.
Vi hade ett rikt liv på alla sätt och vis.

Inombords mådde jag inte bra och det förstod jag inte.
Jag bar en ångest som åt på mig dag och natt...kämpade med min självkänsla, sökte bekräftelse att jag dög.Jobbade och slet, hade ett perfekt hem.
Var glad och social....inte många visste vad jag gått igenom.

Jag skriver inte allt här då jag inte vill skada eller såra någon människa.

Min dåvarande man var/är en underbar människa och jag beundrar honom för att han orkade leva med mig så länge...
Jag var ett trasigt vrak som aldrig hade fått bearbeta någonting av det jag upplevt i livet.
Det blev skilsmässa.
Jag valde att lämna...fly från det jag kände att jag inte klarade av längre.
Jag ville inte möta sanningen....för den hade börjat komma ikapp.

Jag skulle behövt hjälp för min ryggsäck var enorm att bära.Så mycket hade hänt längs färd att jag inte längre mäktade med...
Jag flydde från alla förhållanden jag försökte med sedan dess...

Levde samtidigt i tron att jag måste ha någon livskamrat, vågade inte vara ensam.
Jobbade som en galning, ville visa att jag dög.Visa att jag var någon...den kampen fortsatte år efter år ända tills min kropp och hjärna sade stopp

Den fick nog!
Orkade inte bära mera...jag föll ihop och blev jättesjuk.
Allt som hänt i mitt liv rasade över mig som ett gigantiskt berg och jag föll...rakt ner i helvetets avgrund.
Jag var inte värd att leva...

Där började sedan kampen till att bygga upp den människa som skriver detta idag.
55 år gammal och med ett liv som jag själv skapat:)
Trygg, utan ryggsäck, singel och med ett liv som passar mig perfekt.

En vacker dag skriver jag om den vägen, då jag fick mitt liv åter.
Då jag äntligen fick möjligheten att se mig själv, den jag verkligen är:)
Det är fantastiskt!

Jag har flytt från förhållanden ända tills nyligen då jag inrättade mitt liv på ett sätt som får mig att må toppen.
Men det tog alla dessa år...jag flyr inte mera:)
Jag väljer med omsorg de människor jag vill ha omkring mig.
Jag är i mångt och mycket en ensamvarg:) Trivs för mig själv och mår bra i det.
Jag har ett aktivt liv som har ett enormt värde av kärlek och glädje för mig.
I detta stannar jag:)
För det är jag värd!

Av Sirpa Niva - 13 april 2015 11:34

Mina luftvägar har varit bråkiga en tid och min ork har även den varit i ide ett par veckor.

Kände idag att det var dags att prova om andningen håller utan att jag hostar lungorna ur mig.

Gav mig ut i solen och kylan, endast + 2 när jag klev ut genom dörren.
Styrde stegen uppför gatan och in på mitt spår i skogen.
Traskade varvet runt och det kändes bra.Lite tungt att andas och näsan ännu täppt.

Valde sedan att ta mig ut där det var sol, då jag frös med aningen för lite på mig.Skulle haft en tröja till.

Många vackra bilder blev det idag på min 10 km långa, raska promenad.
Strålande vackert överallt.

Kändes bra efter de 10 km och det räcker för idag.
Tänkte cykla till och från jobbet men det får vänta, en dag till iallafall.
Inte överdriva....

Av Sirpa Niva - 13 april 2015 11:20

Jag har inte sökt mig till "mitt" spår i skogen sedan tidigt i vintras, innan snön kom.

Tog mig dit idag för att känna in skogens dofter, såhär på våren.

Såg på avstånd redan hur det röjts skog.Träd hade försvunnit och sly tagits ner.
Fortsatte gå i den nu ljusare miljön och döm om min förvåning när jag i en glänta hittade ett nybyggt utegym:)
Jättefint!

Med instruktioner och bilder på olika övningar man kunde göra på varje ställe.
Härligt!
Detta skall jag använda om några dagar när jag kommit in i träningen.
Idag endast gång.

Av Sirpa Niva - 13 april 2015 07:06

Att leva annorlunda har blivit för mig nästan som ett kall.
Att inte göra det som alla andra eller det jag förväntas göra och leva efter.

För mig är varje morgon en gåva att vakna till, då jag vet hur det känns att vakna utan hopp.

De som följt min blogg vet att jag fått utkämpa en hel del i mitt liv.
Hur livet har varit otryggt, skrämmande och utan framtidsutsikter.
Bara en kamp om allt.En inre strid som närapå tog mitt liv.
En kamp som jag i slutänden vann,utvecklade mig till den person jag är idag.

Till den människa som nu väljer att gå min egen väg.
Som själv väljer vad jag vill lägga min tid på.
Det känns skönt!
Så oerhört skönt då jag länge levde i tron att mitt liv endast var till för att behaga andra människor.
Finnas för de som inte klarade av att stå på egna ben, som behövde någon som stöttade, som de fick häva sitt elände över.
Jag levde i tron att jag sjäv inte hade något värde.
Att jag bara var en sandsäck som hängde här på jorden,i syfte att bära, bli slagen på och ur detta bara resa mig och stötta vidare.
Utan egna känslor eller egen vilja.

Idag vet jag så mycket bättre:)

Jag lärde mig med tiden att jag faktiskt är en människa, med lika värde som alla andra.

Vägen hit var lång och krokig.
Fylld av fallgropar, återvändsgränder, sorger och besvikelser.
Allt detta har jag klarat:)
Varje hinder är vunnen och segern är min.

Priset/Medaljen är Mitt eget val

Varje morgon är en glädjens gåva.

Jag vaknar med en känsla av frihet i min själ.
Det jag behöver i mitt liv har jag idag.

Min stora älskade familj, min lilla kattjej som jag lever så nära inpå.
Mitt arbete med underbara kollegor.
Min hälsa, kyrkan med allt det livet ger mig:) Harmoni, min träning.
Min lilla lya som jag väljer att ha liten, billig och på en ort som känns bra för mig.

Sommarhalvåret lägger Titti katt och jag mycket tid på vårt husvagnsliv på Öland.
Redan till Påsken drog jag ner min härliga Sävsjövagn till Kyrketorp.
Där är min säsongsplats.

Paradiset på jorden för Titti och mig, samt delar av min älskade familj, med egen husvagn.

Jag har min träning som är en av huvudsysslorna på Öland.
Att nästan varje morgon springa, jogga eller gå, minst en mil.
Träningen ger mig enormt mycket i själen.

Jag älskar att ta bilder av havet, naturen och dess skiftningar.
Olika årstider, vädelek och tider på dygnet.
Allra helst väldigt tidigt på morgonen då inte många själar är igång ännu.Då beger jag mig ut och bara njuter:)
Så härligt!

Jag har insett med åren att mitt liv också kan vara en njutning.

För att kunna finnas för andra människor, som behöver mig så krävs det en harmoni inom mig själv.
Den finns där idag:)
Som en grundpelare.
Den värnar jag starkt om.
Ur detta kommer också mina val i livet.Att göra det jag vill och inte det som andra tycker.

Kärnan av de vänner jag har i mitt liv beskyddar jag.
Kärleken till dem är gränslös.
Vi finns för varandra i glädje och sorg, i medgång och motgång.
Det är äkta vänskap!

Ett givande och tagande.
Ingen själ energi från någon annan utan allt är ömsesidigt.
Detta skapar en enorm trygghet och harmoni i livet.

Mitt hjärta fylls av tacksamhet när jag idag kan se med klara ögon, vilka som vill mig väl.
Vilka som är villiga att dela mitt inre, även i en tid som kanske inte bär.

Att vara älskad för den jag är.
Inget som någon kan ta för givet.
Allt behöver näring för att leva.
Vänskap och kärlek i allra högsta grad.

Mitt liv som 55 årig kvinna är härligt.
Jag går mina egna vägar.
Vaknar på morgonen, tänder mitt ljus som för mig är en symbol för uppvaknande, en brinnande stillsam låga, såsom livet är.
Ibland fladdrar den till, men återgår straxt till sitt stilla sken.
En låga med värme, ett ljus med budskap om livet.

Mitt livs ljus, det jag bär inom mig, brinner på samma vis.

Livet är nu, här idag, i denna stund.

För mig innebär det idag en stor glädje, en längtan att få bli helt frisk från det som stör mina luftvägar just nu.
Träningen väntar inför kommande mål.

Straxt skall jag ge mig ut och känna efter vad kroppen säger om en promenad på några kilometer.
Första målet detta pass blir kyrkogården, där två ljus kommer att brinna då jag styr stegen vidare in i skogen och spåret.

Två ljus av tacksamhet till livet och kärleken.

Troligtvis kommer jag att cykla till mitt arbete idag som börjar vid 13 tiden.
Känner efter luftvägarna tycker.


Mitt liv, min glädje.

Av Sirpa Niva - 12 april 2015 18:55

Lördagen bjöd på härliga timmar i Valskog,Björskogs kyrka och Församlingshem.

Där hade vi samlats över 40 Kyrkvärdar från närliggande församlingar.
Köping, Hallstahammar, Surahammar, Arboga....

Vi samlades till kl 9.00 i kyrkan för Morgonbön och välkomnande.


Väldigt vacker, katedrallik kyrka :)
Uppe på kullen.
Vår församlings största kyrka.
Ljus och jättefin.
Jag blev glad av att komma in i den.

Sedan kaffe och smörgås innan vi körde igång.

Uppdelning i grupper.
Presentation.
Sedan textläsningsövningar, tips och tankar med Stiftsadjunkt Mikael Mogren.
Honom har jag tidigare haft nöjet att träffa i Rättvik, när jag gick Svenska Kyrkans Grundutbildning.

Mikael pratar på ett väldigt vänligt och lågmält sätt.

Vi satt i mindre grupper och samtalade om texter och vår tolkning och tanke om dessa.
Vart man ska lägga betoningar i texter.
Hur svårt det kan vara och läsa en text utan att förstå den och öva innan.

Han hade valt en svår text som exempel, som vi fick jobba med.

Heiko Arens talade om kyrksilver, konst och inventarier.
Hur allt påverkas av temperatur, fukt och människohand.
Mycket vackra, gamla ting.

Vi bjöds på en god lunch i glatt samspråk med andra Kyrkvärdar.

Jag avvek lite tidigare.
Hade besvärligt med nysningar och rinnande näsa.
Allergi verka det som.

Härlig dag med mysiga människor.

Av Sirpa Niva - 11 april 2015 06:21

Det börjar brinna i knutarna om jag skall hinna träna upp mig tillräckligt för att genomföra Göteborgsvarvet i slutet av Maj.

Jag har ju tränat en hel del under månaderna som gått på olika vis, men inte löptränat i den utsträckning som krävs.

Var igång så fint med gång och cykling till och från arbetet, 25 km om dagen för några veckor sedan.
Dålig hälsa kom emellan.
Har haft ont i halsen av och till och massor att göra så jag prioriterat vila och arbete som viktigast.

När jag tog vagnen till Öland till Påsk hade jag tänkt att fortsätta träningen.Det blev endast 12 km första morgonen, sedan sa kroppen stopp.
Jag vilade helt i två dygn, var totalt slut.
Frusen, trött och orkeslös.
Huvudvärk.Sedan övergick detta till halsont och ont i lederna.

Hosta ett par dagar efter hemkomst och nu snuva och nysningar, som jag inte vet om det är förkylning eller allergi.
Jag kan känna av den första tiden på våren, så jag får se vad detta blir.

Skall cykla till jobbet på Måndag och känna efter.Det är ju bara 25 km.

Jag vill ju så gärna komma till start och dessutom är jag så motiverad nu till att hålla mig fin i kroppen då den känns bra.
Snart är sommaren här och bikinisäsong:)

Älskar att vara tränad och fräsch
.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6 7
8
9 10 11 12
13 14 15
16
17 18 19
20
21
22
23 24 25 26
27
28 29 30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se