Jag vet inte riktigt hur jag skall skriva, uttrycka mig för att göra mig förstådd på rätt sätt....

Jag hör till den sortens människa som är lycklig med min tillvaro.
Jag har det som behövs för att leva gott.Skapar mitt eget välbehag.
Ett härligt arbete, bra hälsa, vänner, bra boende, underbar familj.
Ja allt känns kanonbra!

Jag är så lyckligt lottad att till slut få vara tillfreds med mitt liv.

Efter många år av kamp på många sätt och vis.Stor sorg, misshandel, sexuella övergrepp som barn och kränkningar som styrde min tillvaro under många år.
Ätstörningar, självskadebeteende och även försök till att ta mitt eget liv.

Att jag ur detta lyckats skapa den lycka som jag känner idag, får mig att förundras över livets väg.
Hur något jobbigt kan vändas till positivitet och glädje.
Hur det ur sorg och elände kan blomma upp en människa som älskar livet.

Mitt i denna glädje och stolthet över att ha lyckats skapa ett bra liv, så känner jag skuld....
Nästan som att jag inte skall vara så glad, för det är så många människor i världen, som mår så dåligt.
Som far illa på olika vis.

Som nu alla dessa stackars människor som är på flykt från sina egna länder där det råder kaos.
Det dödas och lemlästas överallt i världen.
Vi människor kan vara så brutalt vidriga mot varandra, göra så ont och till vilken nytta då vill jag fråga...

Dagligen läser jag på Facebook om olika våldshandlingar mot både människor och djur.
Varje gång jag går och handlar möts jag av människor som sitter och tigger vid ingången.

Jag ger av det jag har till dem, kanske inte varje gång men 75% av gångerna iallafall.
Hälsar, ler och pratar några ord med dessa människor.
Jag ser dem....
Samtidigt ställer jag mig frågan...hur hjälper min 50 lapp denne som sitter där?
Gör den nån skillnad?

Vad gör att en människa sätter sig passiv och tigger av andra, istället för att försöka göra någonting fysiskt för att få ihop sitt levebröd?
Jag har så svårt att få in i min hjärna att det gått så långt att man som människa bara sitter....och låter tiden gå.

Säkert får jag många arga kommentarer på detta jag skriver men så får det bli.

Svaret är ju det som alla säger...vad har de för val...

Det jag är ute efter med mitt skrivande nu, är att jag känner det som att jag inte riktigt tillåts få vara lycklig och glad.
Att jag borde ge mera av mitt till dem som inget har.
Eller??
Hur ska man känna egentligen?

Att jag själv har det bra är min egen förtjänst.Jag jobbar och sliter för det jag tjänar.Gör alltid rätt för mig i alla lägen.
Får jag då känna glädje över det jag har?

Säkert ger jag 400-500 i månaden till någon form av välgörenhet.
Ibland även mera om det är nåt otäckt som hänt i världen.
Visst kan jag ge mera...men jag vill inte!!
Är det ego att tänka så?
Att känna så?

Jag hjälper till allt vad jag mäktar med och bidrar till dem välfärd vi lever i.
Jag har aldrig levt på bidrag av någon form.Förvärvsarbetat och betalat skatt ända sedan jag var 16 år gammal.

Hur får jag känna??

Är jag ensam om att känna på detta vis????

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har nu varit hemma nästan en vecka från mina körningar i Norge. Inte har jag slöat direkt utan kört för ett annat bolag.Dagkörningar så jag kunnat komma hem varje kväll. Först i Söndags hämtade jag en dubbeldäckare med släp och körde till K...

Nu förstår vi verkligen inte vad det är som straffar oss i familjen så grymt hårt. Inom loppet av några veckor har vi mist 3 stycken av vårt gäng. Först hittade jag min tarantellaspindel Gumman död i sitt terrarium när jag kom hem efter jobbres...

Efter de fyra dagarna med mina Japanska gäster och den härliga reseledaren så har jag kommit hem. Lämnade av gänget vid färjan till Danmark igår eftermiddag och körde sedan hemåt i full fart. Inte det enklaste att ta sig ut från Oslo en Fredag ef...

Det var ju inte runtigt meningen att jag skulle över till Norge de här sista dagarna i Maj. Men när bästa chefen ställde frågan så kunde jag inte säga nej. Dessutom är det en reseledare för denna lilla grupp på 12 personer som jag redan jobbat me...

Min äldsta dotter och barnbarn har under så himla många år önskat sig en katt men det har inte varit möjligt då svärsonen är allergisk. Till hans egen sorg också då han älskar djur. Dem har provat lite igenom åren med att vara i kontakt med olika...