Igår Onsdag var jag ledig.

Vaknade med rungande huvudvärk och det vet jag, beror på att jag lever på så fattigt kolhydratintag.

Max 600 på ett dygn.

Fick bort den obehagliga värken snabbt med värktablett.
Jag vet att det är såhär första dagarna och ger med sig vartefter.
Sockret som lämnar kroppen, likt ett gift.

Morgonkaffe och sms till äldsta dottern att jag kommer om ett tag.
Packade ner lite duschgrejer, gav Titti hennes insulin och mat.
For så iväg i ösregn mot Eskilstuna.

Anlände till go och glad lillkille:)
Mitt snart 2 åriga barnbarn.
Sedan var det full fart med lek, bus, prat, dusch, bajsblöja och kramar innan mormor gav sig av hemåt igen.
Då åkte även dottern till sitt arbete och lillkillen till fritis.

For efter det till min mor där även min moster från Finland är på besök.
Mycket prat där med, fast mest lyssna:) då de pratade i mun på varann.

Mycket minnen från Finland och sådant som äldre människor talar om:)
Vilka som lämnat jordelivet och vem som har vilken sjukdom.

Jag drog mig hemåt vid 17.30 tiden då jag behövde komma till vila snart.

Titti roade sig med att gå på toa stup i kvarten när jag försökte sova mot kvällningen.
Skulle ju upp 1.45 för att fara till jobbet.Det struntade hon i.
Hon krafsade i lådan säkert 5 gånger under några timmar.
Hon hade säkert sovit hela tiden jag var hemifrån så det blev väl omlopp i kroppen när hon åt och drack.

Älskade skruttkatt:)

Somnade vid 22.30 tiden och gick sedan upp 1.45
Konstigt nog, förvånansvärt pigg ändå.

Desto svårare blir det att plocka in en annan människa i ens liv.
Jag gör mina tappra försök och flyr sedan som ett skrämt rådjur när jag känner att det som kommer blir mig övermäktigt.

Det måste nog till en människa i samma bransch, med skiftarbete och förståelse för hur man kan känna sig efter 13 timmar på jobbet, varav kanske 12 timmar bakom ratten.

Hur stor behovet är av vila och egentid, efter att ha ständigt haft med människor att göra i arbetet.

Sedan finns det ju en person som jag känner väldigt djupt för, som inte är nåbar för mig.
Då är det bara att gilla läget.

Väljer singellivet så är det ingen som behöver känna sig bortglömd, som jag inte mäktat med att tillfredställa i dennes behov.