Imorse när jag slog upp mina grönblå så kände jag en rastlöshet och frustration.
Hade väntat på besked från Nettbuss i nästan en veckas tid och kände att jag liksom stod och stampade på en fläck, när jag inte visste hur min framtid såg ut.

Tog min kaffekopp sittande i sängen, med en tjattrande Titti katt bredvid.
Hon skällde säkert på mig för att jag var så otålig och att jag inte litade på min egen förmåga.
Även fast jag fått till mig orden...det är dig vi letar efter....på anställningsintervjun, så ville jag, eller vågade jag inte riktigt tro på det förns jag fick telefonsamtalet.

Tog på mig träningskläderna och var fast besluten att ta en så lång powerwalk att jag kom till ett lugn inombords.
Gick och gick...kilometer efter kilometer.
Det var härligt ute och jag njöt av att röra på mig.

När Runkeeperrösten sa att jag gått 11 km så ringde telefonen på min arm....
Såg ner på den och blev alldeles stel.

Slängde vartenflaskan på marken, slet av mig armmobilväskan och lyckades lirka fram mobilen med darriga händer.

Svarade andfådd och lite hostig.
Det var från Nettbuss....

Fick frågan hur det var med mig och jag förklarade att jag var ute på powerwalk.
Rösten talade vidare, han bad om ursäkt för att han inte ringt tidigare men tydligen hade min chef varit onåbar under två dagar.

Nu hade de kommit till tals och jag fick i min tur frågan om jag fortfarande var intresserad av att börja köra för Nettbuss:)

Jag blev så glad att jag hade svårt med att hålla mig stilla.
Stod och studsade jämfota när jag svarade ja, det är jag verkligen.
Sade att jag längtat så efter detta samtal och han blev jätteglad över de orden.

Vi talade vidare om rent praktiska detaljer...Sedan önskade han mig ...

Välkommen till Nettbuss:))
Himmel vad glad jag var!

Jag studsade fram i stegen när jag gick vidare och ringde genast till min bästa vän och ville berätta.
Han satt säkert och körde sin buss och kunde inte svara.
Ringde så mina döttrar och berättade glädjestrålande, medans jag gick vidare hemåt.

Landade hemma efter 14 km och var helt färdig av träningen och sinnesrörelsen över att äntligen ha fått besked:) och ett positivt sådant.

Så i helgen skall jag börja köra elev med min bästa vän och kollega igen:)
När min uppsägning som heltidare på VL är slut den 9/7 så skall jag vara klar att ratta min egen Bus4you som färdiglärd förare.
Det är mitt mål!

Jäää...jag är så glad!

Onsdag morgon.

Om några timmar är det en vecka sedan som jag var på anställningsintervju hos Nettbuss.
Den kändes väldigt positiv och jag har fram till nu hoppats på att få bli en av deras nyanställda.

Men men....det hörs ju inget ifrån dem så säkert var det inte mig de sökte.
Hoppas bara på att jag får veta vad som inte var bra med mig....om så är fallet!

Jag är ju beredd att förändra massor i mitt liv för att få ägna mig åt denna annorlunda, positiva körning och mötet med kunder av ett helt annat slag, än dagpendlare.
Tycker om det också, men jag vill ju så gärna in i detta nya.

Helgens jobbiga händelse gör inte saken lättare att axla.
Att bli så nedvärderad som människa för att jag sköter mitt arbete.

Måste jag verkligen fortsätta ha det så?
Nä det måste jag inte!
Vill inte Nettbuss ha mig så kommer jag att söka någon annanstans.

Alla tecken bara visar att jag skall vidare i min karriär.
Göra någonting som ger mig energi och som jag själv känner är värt att lägga min kraft och energi på.

Snälla!
Hör av er så jag vet hur det blir.