Vaknade imorse så fruktansvärt ledsen och förtvivlad.
Hade sådan smärta i själen att jag trodde att jag skulle gå sönder.

Ringde och pratade en stund med Trafikledningen i Västerås.
P tack för värdefullt samtal!

Efter det orkade jag ta på första koppen kaffe och ge Titti hennes frukost.
Titti var helt förstörd över att se mig så ledsen.

Bloggade om händelsen igår och det kändes ganska befriande att få ner det i ord.
Samtidigt upplevde jag allt på nytt, kom på fler detaljer som jag inte reflekerat över igår.

Bytte om och gav mig ut på en lång, rask promenad.
Ville inte se människor eller bilar så jag styrde stegen ganska snart in i skogen.
Där var det fridfullt.
Med fågelsång som bakgrundsljud till mina tankar.

Gick och gick...ända tills magen började knorra frukosthungrigt.
Styrde stegen hemåt.
Nästan 8 km blev det även denna morgon.

Tog på tv:n och såg på en rogivande musikgudstjänst.
Duschade och gjorde mig frukost.
Åt och lade mig sedan att vila innan jobbet.

Mådde inte bra men ändå bättre än när jag vaknade.
Klädde om och åkte till jobbet.
Pratade med en rar kollega där.

Körde igång min dag med att köra från Köping till Kungsör och vidare Eskilstuna.
Kände mig bara tom.
Trevliga kunder och det var jag tacksam över.

Fruktansvärd blåst ute så ett rejält grepp om ratten var nödvändigt.
Samt koncentration då kastvindarna slet i bussen.

Hjälpte en gammal rar dam ut ur bussen med hennes rollator, hon var så tacksam.Fick en vänlig klapp på axeln.
Jag suger i mig av vänlighet och omtanke som en svamp nu.
Behövs mängder för att återfå min balans igen.

Låter timmarna tuffa på i sin egen takt.Gör det jag skall och håller tyst.
Har nu rast innan resten av passet skall köras...

Längtar efter min glädje, mitt hopp och balansen i tillvaron.

Jag önskar just nu att jag kunde stänga av hjärnan för en stund, så den fick vila.

Jag önskar att jag kunde stänga hjärtats känslor ett tag så det inte gör så ont...

Svidandet i själen...
Hoppet som kommit vilse inom mig.

Jag önskar att jag bara kom vidare ur smärtan som sliter i mig just nu...

Någonstans längs gårdagens händelser tappade jag min självkänsla fullständigt.
Mitt värde som människa....

Vad hände?
Jag var så glad när dagen började.
Så tacksam och lycklig över allt jag har, över den kärlek jag fått lyckan att leva i, verka i.

Jag hade en betydelse i andra människors liv.

Just nu.. Här och nu, känner jag mig så liten och betydelselös.

Det räcker inte att göra sitt bästa, det räcker inte!
Vad mer kan jag då göra?
Jag vet inte!
Har inte längre orken att tänka, se ljuset, glädjen.

Min kämparglöd är släckt!

Jag har gjort vad jag mäktar med...

Mitt leende har slocknat...

Gårdagen....6/6 2015
Svenska Nationaldagen blev ett fruktansvärt jobbigt minne i mitt liv.

Känner att jag vill lägga den bakom mig så snart det bara går, i själ och hjärta.De hårda orden och den kränkande behandling jag blev utsatt för.

Fick verkligen bevis för hur lite vi bussförare betyder i vissa människors ögon.
Hur vi kan behandlas på det mest vidriga, nedlåtande sätt som det bara går i detta land, i vår yrkesroll, när vi försöker sköta vårt arbete på bästa sätt.

Jag har själv hittills haft det bästa tänkbara bemötandet mot mina kunder och medmänniskor, men det har jag inget för, känner jag nu.

Återigen var det dags att bli utsatt för totalt oacceptabel behandling, för att jag inte tillät kunder åka gratis i min buss.

Jag blev kallad vid ord som jävla kärring, kossa, idiotjävel och som inte det räckte, spottad emot.....

Ett gäng på ca 10 ungdomar, i blandade åldrar hade redan varit på bussen före mig och krävt att få åka gratis, då vi inte tar emot kontanter.
Jag blev varnad för detta gäng redan innan jag lämnade Köping, av de två manliga kollegor som åkte i bussen före.
Förare och en elev han hade med sig, som var ute på linjekännedom.
Två stora karlar som dessa ungdomar redan varit på.

Vid busstation i Kungsör, i min egen bostadsort.

Även de hade blivit utsatta för hårda ord.

Nu stod turen till mig.
Jag var fast övertygad om att lösa situationen på ett diplomatistiskt och shysst sätt, men fick aldrig en chans.
De var redan så uppretade och triggade sins emellan av nekandet från föregående buss.

Jag blev ett lätt offer i deras värld.
10 ungdomar mot en ensam kvinnlig förare.
Det var bara att ge järnet så skulle de få åka ändå, var nog deras tanke.
Jag försökte hjälpa, finna lösningar och när det inte lyckades började orden och namnen hagla över mig.

Till sist kontaktade jag Trafikledningen i Västerås och bad om hjälp och råd.
Trafikledaren kontaktade polisen i Köping.
Orkade inte strida mera och fann situationen helt utom min kontroll.
Det spelade ingen roll vad jag sade så mötte det ingen gehör från gänget.

Straxt var det dags för mig att åka.
Jag körde fram till hållplatsen och tog på en kund.
Hela gänget stod utanför och orden fortsatte.
Jag hörde fraser som..
Gå in bara, hon kan inte göra nåt...
Skit i henne, gå och sätt dig bara...
Jävla kärring...fan vad oshysst...

En kille såg hånfullt på mig och sa att jag skulle minsann få ta det sedan när jag fick höra hur de farit illa av att jag inte låtit dem åka...
Att de brukar få åka gratis...

Vem låter kunderna åka utan att betala för sig??
Vem?
Om detta påstående var sant så får jag en viss förståelse till att vi har detta problem att tampas med.
Sådant sprids som en löpeld, att man får åka gratis.

Kom iväg i god ordning, i tid.
Mötte polisbilen längs vägen när jag åkte mot Köping, i full fart.

Hoppas de åtminstone kom till tals med dessa ungdomar och att de fick med sig något i tanken.
Att det inte är ok att bete sig hur som helst...
Från vår sida en riktig markering iallafall att vi inte tar emot allt, att det finns gränser.
Vi bussförare är människor som försöker sköta vårt arbete så bra det någonsin bara går.
Allafall gör jag det!
Med glädje och yrkesstolthet, hjälpsamhet och vänlighet.
Så långt det bara går!

Suck!

Jag har hittills älskat mitt arbete men nu ligger det bara som en jobbig ångestklump i magen, att återigen idag, ge mig ut och försöka göra mitt bästa.
Det jag vill är att alla som åker i min buss gör rätt för sig.
Betalar för sin resa.
Antingen med förköpt biljett, sms biljett eller betalkort.
Alternativen är många...

Hot, hårda ord och kränkande behandling av mig är ingen lösning.
Ingen som utsätter mig för sådan behandling, får åka med.
Jag brukar göra mitt yttersta för att hjälpa alla.
Igår lyckades det inte och det får jag bära med mig som knivar i mitt hjärta och min själ.

En ny dag...och det känns inte bra!
Jag mår riktigt dåligt!!

Min arbetsglädje är borta...mitt hopp om värdig behandling existerar inte idag...
Jag är sänkt!!