Direktlänk till inlägg 25 februari 2017

Att inte räcka till...

Av Sirpa Niva - 25 februari 2017 08:04

Då och då i livet blir jag varse om hur avancerat livet är och hur liten man är som människa i helheten.

Det är så oerhört svårt att vara fulländad och räcka till åt alla håll och kanter.
Det blev jag så varse om nu i veckan när så många människor behöver mig, i olika syften.

Jag har en syster som är väldigt sjuk och som så gärna vill ha besök så ofta som möjligt.
Besöker henne gör jag men tyvärr inte i den utsträckning som vore önskvärd från henne och även min mor.

I veckan som gått har mitt liv gått i hundra åttio kilometer, rent ut beskrivet.
Jag kämpar på med allt runt ikring med vår flytt, städning, arbetsdagar på 10-12 timmar, skapa nya rutiner i livet tillsammans med min älskade då vi nyligen blev sambo och nu för en dryg vecka sedan flyttade till trean vi bor i nu.

För några dagar sedan kom så också chocken över den hemska trafikolycka där en kollega gick bort.
Alla har vi varit i chock efter händelsen.
Oron har varit påtaglig, samtalen många och vi kollegor försöker bära varandra i det inträffade.

Tankarna går ofta till dem som sörjer honom. För oss också en extra chock då vi inte ens hämtat oss efter den egna olyckan, där en kollega och god vän skadades allvarligt.
Vi passerar olycksplatsen dagligen och blir påminda.

Tanken sveper ofta vid att detta lika gärna hade varit jag själv eller min älskade som suttit bakom ratten på dessa bussar.
Vi är som förare så totalt oskyddade därframme.

Jag har sovit väldigt dåligt och för lite denna vecka och pressat mig till det yttersta för att orka med allt.
Att orka arbeta, visa glädje, stötta och svara på frågor från kollegor och kunder.
Alla vet att både jag och min käresta jobbade hos det olycksdrabbade företaget.
Min älskade slutade där långt efter mig och får bära tungt nu då han kände den bortgågne.

Mitt i detta får jag, i mitt tycke, ett sarkastiskt meddelande på min mobil att jag gjort en älskad, närstående ledsen över att jag glömt en födelsedagshälsning.
Inte från personen ifråga, utan en närstående.

Jag är medveten om min glömska just nu och kämpar med den.
Glömmer nycklar, ringa samtal och ordna med saker jag borde hunnit och behövt. Min hjärna fungerar inte fullt ut helt enkelt.

Det är ju inte så länge sedan som jag själv var kraschad och sjukskriven i närmare två månader.
Känner hur detta tillstånd närmar sig återigen.... med stormsteg.
Jag vill inte!!
Försöker skydda mig från just sådana här saker, där jag skuldbeläggs för att jag inte hinner, att jag glömmer och inte orkar allt som borde orkas.

Självklart är det viktigt att minnas en närståendes födelsedag.
Tydligen glömde jag den förra året också och det blev jag också påmind om igår.
Till vilken nytta att rota tillbaka i historien ? Det förstår jag inte riktigt.

Dessa människor som detta handlar om har sedan många år tillbaka, själva valt att ta avstånd ifrån mig och resten av vår släkt, av skäl som jag av respekt inte vill gå in på.
Vi har sakta börjat treva oss tillbaka till varandra och det har gjort mig glad och stundtals överlycklig.
Få mina nära samlade, vara delaktig i deras liv.

Samtidigt som jag i detta bär en skyddsmur mot att ta till mig för mycket, i rädslan över att återigen bli bortvald och vänd ryggen.
Detta gör mig reserverad.
Jag har också skapat ett liv, utan dessa människor för att helt enkelt fungera fullt ut, utan dem.
Det har gått bra, fast det tog några år, fyllda med frågor, tårar, saknad och sorg.
Men jag lärde mig leva utan dem.
Tankarna fanns dagligen hos dem och en bön om deras välmående fanns i varje ljuslåga på de ljus jag tände i saknaden.

Min glömska är oförlåtlig, även för mig.
Det är inte frågan om prioritering eller favorisering, utan helt enkelt har livet varit för mycket i dessa dagar.

Jag räcker inte till helt enkelt och det får jag helt enkelt acceptera.
Jag glömde och det går inte att få ogjort.
En människa är sårad och jag är orsaken.Jag tar ansvaret och bär det.

Men jag vet inte hur jag i detta tar nästa steg.

Det enda jag i stunden känner är att jag vägrar styras av andra människors krav om hur jag skall bete mig, vara och verka.
Jag är den jag är och räcker inte detta så kan jag bara beklaga.

Jag är ingen övermänniska.
Dessutom lever jag mitt eget liv och dem som inte funkar i mitt livspussel får helt enkelt välja bort mig, igen, som i detta fall.

Alla klarade sig bra utan mig under många år och det kan fortsätta så.
Så kan jag känna i stunden.

Stora problem finns i vår relation och vi hade en överenskommelse att gå framåt steg för steg.
Känna oss fram och sakta återknyta det som saknats hos oss alla.

Jag vill inte bli åthutad eller tillrättavisad.
Om en människa inte personligen kan ta upp problem med mig, utan gör valet att låta mig få budskapet via bud och dessutom på ett sarkastiskt sätt, då slår jag klackarna i backen.

Detta fungerar inte på mig.
Jag har fått bära mycket skit igenom åren och det är slut med den biten.
Raka ord till mig är det enda som fungerar.

Så lever jag idag.
Går det inte att vara ärlig mot mig direkt så är det ingen ide att försöka med omvägar.
Det lyssnar jag inte på...

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sirpa Niva - Torsdag 17 okt 10:56


Det blir som alltid för mig att när krafterna börjar återvända det minsta, så kan jag inte låta bli att göra någonting. Idag räckte det med att vattna blommorna. Var ner i källaren en sväng. Flåsade som ett ånglok i trappen. Plockade lite i köke...

Av Sirpa Niva - Torsdag 17 okt 03:58


Nu äntligen känns det som att denna jobbiga förkylning börjar vända. Har sovit 5 timmar helt ostörd sömn efter väckningen igår kväll av någon människa vid dörren. Lyckades till sist somna om efter att jag kommit ner i varv. Hostan lugnade ner sig. ...

Av Sirpa Niva - Onsdag 16 okt 21:54


Jag har kämpat med nattsömnen i flera dygn nu då jag är febrig och hostig med värk i hela kroppen. Kände tidigt ikväll att det var läge att krypa ner i bädden och äntligen sova. Hostan var lugn och jag jättetrött. Vid 20.00 tiden vaknar jag av...

Av Sirpa Niva - Onsdag 16 okt 14:22


Det verkar som mitt mående nådde sin kulmen inatt. Hostade, febrig med smärtan i lederna så jobbig att det var omöjligt att ligga stilla. Gick upp tog mig varmt the med Ingefära och honung. Det lindrade hostan en stund. Somnade korta stunder mot...

Av Sirpa Niva - Tisdag 15 okt 07:40


Såhär är den ungefär

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7 8
9
10
11
12
13
14 15
16
17 18 19
20 21
22
23
24 25 26
27
28
<<< Februari 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se