Det kan vara värt att göra ett besök på sin tidigare arbetsplats då och då, som jag gjorde igår.

En buss behövde levereras till stora verkstaden igår, i Västerås.
Chefen gav mig den uppgiften då jag hade garage/tvätt/städtjänst på min andra halva av arbetsdagen.

Det var både roligt och givande att köra in den hoppande kengurun, så vi får drägligare arbetsplats.
Jag har kört just den kärran några gånger och nästan gråtit av förtvivlan.
Den har en tendens att bara rycka och hoppa istället för att gå framåt vid gaspådrag.
Riktigt otäckt på sina ställen då teafikrytmen är hård och snabb.

Nu fick så chefen nog när vi en efter en kom in och berättade om den oberäknerliga bussen.
Den skulle in till Västerås för stor genomgång och felsökning.
Vår lilla depå har fullt upp med de bussar vi har.

Jag körde den längs E18 dit och det var ett ryckande och knyckande hela vägen.Kom upp i hastighet efter en stund som tur var och kunde tryggt landa i stora depån.
Ställde den i "felfilen" och gick in till Trafkledningen för att meddela leverans.

Kände när jag gick över garagegården hur härlig känsla det var att inte jobba kvar på denna stora depå.
Så opersonligt och trist!

Sådana mängder med kollegor, ihopteyckta på en såpass liten yta.
Det var jättehärligt att träffa mina gamla kollegor och hälsa på nya men....så konstig känsla hängde i luften?!
Som jag tidigare skrev...opersonligt!
Det gick kollegor överallt och skötte sitt, hämta kaffe, hängde i soffan, pratade osv... Men ?
Jag såg ingen glädje eller glöd i någons ögon.

De gamla förarkollegor jag mötte blev glada när de såg mig men sedan kom tomheten in i blicken igen.

Efter en stund ville jag bara därifrån.
Allt var så förändrat...vart var glädjen och värmen, omtanken och de goda samtalen?!
Det jag såg och kände av var trötthet, håglöshet och uppgivenhet.

Så sorgligt!

Straxt kom så min goa kollega som skulle hämta hem mig till vårt eget i Köping och jag sa till honom att min glädje inte har gränser, över att jag fått möjligheten att få tillbringa mina arbetsdagar hos oss i Köping.
Vi har verkligen en härlig arbetsplats.

Vi är ett gäng som finns för varandra, vi månar om varandras välmående, hjälps åt med allt ( nåja:) om vi bortser från disken i köket:) )
Men det är en baggis i sammanhanget.
Vi är ett riktigt härligt gäng i Köping!

Är det något jag behöver hjälp, stöd med eller råd till så finns mina härliga kollegor.
Vi har alltid kul tillsammans när vi möts upp på raster, samt innan och efter jobb.
Jag har aldrig bråttom hem från jobbet då det är kul med allt skoj och alla samtal.

Vi känner varandra och bryr oss om.
Ingen får stå utanför utan vi är ett hopsvetsat gäng.Olika individer som samarbetar.
Visst gnäller vi en del och förstår inte alltid hur bra vi har det.
Så kan det bli när man är ett gäng i samma båt.

Men hur det än är så ror vi den tillsammans.
Vi gör att bra jobb och trivs tillsammans och jag själv älskar att vara på mitt arbete.
Jag känner mig älskad och behövd.
Månad om och sedd.
Det är oerhört viktigt!

Mina chefter är härliga killar och jag vet att de gör sitt bästa.
De är som mina goa pappor som ser mig som den hag är och inte en i mängden bara.
Sådant blir ju lättare när vi inte är så många.
Men viljan till sammarbete och glöd till att trivas måste finnas och det har vi.
Det såg jag inget av i Västerås.

Man ska inte bunta ihop för mycket människor på ett ställe.
Det blir som bäddat för att man som egen individ bara försvinner i mängden.

Kanske något för företagsledningen att se över....
Eller tänker jag galet?!
Gärna kommentarer på denna tanke...

Jag var överlycklig när jag satte mig i bilen hos kollegan och vi åkte tillbaks till vårt eget.
Så glad över att livet styrde mig till denna arbetsplats.
Allt har en mening:)
Vägen hit var krokig och gjorde väldigt ont men idag kan jag skörda frukterna av det jobbiga.

Jag får jobba tillsammans med dessa härliga, varmhjärtade människor som jag nu har med mig varje arbetsdag.

Jag saknar emellanåt de fina vänner jag har i Västerås men i Köping hör jag hemma.
Jag menar det...depån är som ett andra hem :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har nu varit hemma nästan en vecka från mina körningar i Norge. Inte har jag slöat direkt utan kört för ett annat bolag.Dagkörningar så jag kunnat komma hem varje kväll. Först i Söndags hämtade jag en dubbeldäckare med släp och körde till K...

Nu förstår vi verkligen inte vad det är som straffar oss i familjen så grymt hårt. Inom loppet av några veckor har vi mist 3 stycken av vårt gäng. Först hittade jag min tarantellaspindel Gumman död i sitt terrarium när jag kom hem efter jobbres...

Efter de fyra dagarna med mina Japanska gäster och den härliga reseledaren så har jag kommit hem. Lämnade av gänget vid färjan till Danmark igår eftermiddag och körde sedan hemåt i full fart. Inte det enklaste att ta sig ut från Oslo en Fredag ef...

Det var ju inte runtigt meningen att jag skulle över till Norge de här sista dagarna i Maj. Men när bästa chefen ställde frågan så kunde jag inte säga nej. Dessutom är det en reseledare för denna lilla grupp på 12 personer som jag redan jobbat me...

Min äldsta dotter och barnbarn har under så himla många år önskat sig en katt men det har inte varit möjligt då svärsonen är allergisk. Till hans egen sorg också då han älskar djur. Dem har provat lite igenom åren med att vara i kontakt med olika...