Igår när jag småjoggade hemåt från jobbet så föll min blick på ett par ögon i dikeskanten.
Jag blev nyfiken och stannade, klev ut i det torra fjolårsgräset och tog upp det lilla som fångat min uppmärksamhet.

I min hand låg en smutsig liten varelse som med sina vädjande ögon såg ledset på mig.

...Snälla! Jag fryser och är så rädd sa blicken...

Det tog inte mig många sekunder för att bestämma att den lilla följer med mig hem.

Inbäddad i min handske joggade jag så vidare mot Kungsör.
Väl hemma blev det en frågestund med den lilla som direkt hamnade i handfatet för ett välbehövligt bad.

Det visade sig vara en liten Tvättbjörn.
Så himla söt med sin svans.

Den berättade en sorglig historia om hur den först varit i en påse från en hamburgerrestaurang och förväntansfullt trott att den skulle få ett hem hos någon.

Men så blev det inte.
Resten av påsens innehåll var intressantare och han blev utkastad från ett bilfönster.
Det var redan i höstas och han har tillbringat vintern i snö, slask och kyla.

Han hade klarat sig tack vare sin päls och sitt hopp om att någon skulle hitta honom.
Han berättade också att han sett mig cykla och gå förbi många gånger, att han försökt ropa på mig men det har ju inte gått då han var så liten, med svag röst som ingen hört.

Jag blev berörd av hans berättelse och gav honom löftet att han aldrig mer ska behöva vara ensam, frysa eller ligga smutsig någonstans.

Nu hänger han glad och förväntansfull i badrummet på tork.
Idag skall han få ett bad till för den smuts han utsatts för genom månaderna som gått behöver mera tvätt för att få bort.

Han ser så glad ut där han hänger i ljus och värme.
Med en framtid full av äventyr och glädje.

Jag har berättat att han skall få följa med mig och Titti till våran husvagn och bo i den över sommaren.
Det tycker han om, fast han inte vet vad en husvagn är för något.

En liten varelse räddad.
För oss en ny familjemedlem.

Välkommem lilla Tvättbjörn