Min utmaning kom av sig igår då jag på min långrast tänkt jogga hem i lugnt tempo.
Kom ju igång bra dagen innan med en blandning av jogg/powerwalk hem de 12.5 km jag har.
Då var det vackert vårväder och fåglarna sjöng.

Det var bara att glömma min jogg efter några hundra meter.
Blåste så fruktansvärt att jag knappt tog mig framåt på aträckan från jobbet till Arbogaavfarten.
Den är ca 2 km.
Motvind!
Jag slet i vinden för att ta mig fram gåendes, men vägrade ge upp.
Tänkte att det blir lättare längre fram där vägen svänger.

Javist ...vinden kom från sidan och det hade funkat bra om det sedan inte varit dessa hemska kastvindar, som tog tag i mig och nästan drog ikull mig.

Nästan varje lastbil drig med sig sådana virvlar att jag for som en vante där på vägkanten.
Det var så konstigt för det gick inte att svgöra vilket håll kasten tog mig.

Stundtals tryckte det på bakifrån och då passade jag på att ta några löpsteg, för att i nästa stund alängde vinden framifrån och jag fullkmligt tappade andan.

Sådär höll det på alla de 12.5 km jag hade hem.

Det var så tungt och ansträngande med denna kamp hela tiden att jag var helt slut när jag äntligen efter 2 timmar kom hem.

Den korta sträckan från järnvägskorset och hem har aldrig varit så jobbig som då.

Jag hade turligt nog klätt mig helt rätt med överdragsbyxor och vindjacka.
Men händerna skakade och jag hade svårt att låsa upp dörren till lägenheten.
Fötterna värkte då det blev helt fel skor till denna bravad.
Hade ju mina Mirage som är helt stumma.
Hade ju tänkt soringa/jogga och inte vara ute sådär länge som det blev.

Hade en blåsa på höger fot, straxt under " kärringknölen"

Vilket äventyr!

Tog ett par timmar för mig att komma i normal kroppstemp.
Vilade, åt mat och drack kaffe.
Somnade till kort.
Smorde fötterna med liniment.

Skulle vara kul att veta hur mycket sand och annat skit från vägen jag fick i mig.
Stundtals knastrade det mellan tänderna av allt som jag fick i munnen, som for i vinden.

Jag är stolt över mig själv att jag inte gav upp.Kämpade på envist trots allt motstånd.
Inget var behagligt utan bara en kamp.Stundtals för hälsan måste jag medge när lastbilarna slet i mig och jag var på väg ner i diket.

Dumdristigt kan tyckas men det är ju inte alltid jag fattar rätt beslut, likväl som andra människor.
Samtidigt fick jag uppleva detta och se hur mycket jag stod pall.
Det var en hel del vill jag lova:)

Tog mig till jobbet med buss senare.
Slogs mot vindarna vid ratten istället några timmar.
Vinden hade tilltagit än mera och i Kungsör såg jag hur saker flög i luften som slets iväg från balkonger.

Valde sedan på kvälken att låta cykeln stå och tog bussen hem.
Det hade varit fullkomligt livsfarligt att ge mig ut i mörkret och den ännu starka vinden.
Med risk för att ha dragits ut i vägbanan.

När kvällen kom så var jag helt slut.
Glad och nöjd över att jag klarat denna annorlunda utmaning som inte riktigt var tänkt.

Idag väljer jag bilen till jobbet.Får se om jag har styrkan och orken att cykla hem på långrasten.
Det visar sig.
Annars får rasten bli biltvätt och annat nödvändigt.
Kanske att detta blir en vilodag, mot mina planer men jag har inget val om orken inte finns.

Äter inget socker nu heller givetvis, då fastan pågår.
Det gör också energierna sämre.

Utmaningen fortsätter:) om än något förändrad.

Så är livet....välja nya vägar gäller ständigt.
Jag ger inte upp:) Aldrig!
Ändrar bara planerna

Vädrets makter styr ingen över men mina val är jag chef över:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har nu varit hemma nästan en vecka från mina körningar i Norge. Inte har jag slöat direkt utan kört för ett annat bolag.Dagkörningar så jag kunnat komma hem varje kväll. Först i Söndags hämtade jag en dubbeldäckare med släp och körde till K...

Nu förstår vi verkligen inte vad det är som straffar oss i familjen så grymt hårt. Inom loppet av några veckor har vi mist 3 stycken av vårt gäng. Först hittade jag min tarantellaspindel Gumman död i sitt terrarium när jag kom hem efter jobbres...

Efter de fyra dagarna med mina Japanska gäster och den härliga reseledaren så har jag kommit hem. Lämnade av gänget vid färjan till Danmark igår eftermiddag och körde sedan hemåt i full fart. Inte det enklaste att ta sig ut från Oslo en Fredag ef...

Det var ju inte runtigt meningen att jag skulle över till Norge de här sista dagarna i Maj. Men när bästa chefen ställde frågan så kunde jag inte säga nej. Dessutom är det en reseledare för denna lilla grupp på 12 personer som jag redan jobbat me...

Min äldsta dotter och barnbarn har under så himla många år önskat sig en katt men det har inte varit möjligt då svärsonen är allergisk. Till hans egen sorg också då han älskar djur. Dem har provat lite igenom åren med att vara i kontakt med olika...