Igår kunde jag ta första fotot på vårens spirande Tussilago

Igår hade vi ledigt och bara så himla skönt, hela dagen.

Morgonen var först lite knepig då vi pratade om jobbet, som vi båda känner oss obekväma i.
Ett ständigt gnissel och krångel, stress och oro, ändrade förutsättningar och långa arbetsdagar har fått oss att på allvar prata om att byta jobb, båda två.

Det känns ju inte tryggt att återigen slita av banden och börja på nytt jobb.
Men båda vill vi trivas i det vi uträttar och må bra när vi utför jobbet.
Känna oss tillfreds efteråt.
Så är det inte nu.

Detta pratade vi om vid frukosten och gav sedan full focus på att vara ledig dennna helg och bara rå om oss själva och vila.

Jag packade picknickkorgen.
Bryggde på en kanna kaffe och plockade med allt som behövdes för grillning och dag ute.
Klädde oss varmt och bekvämt.

Åkte bort till en mack.
Inhandlade en säck med ved och for sedan vidare till Köping för att hämta en fyrbent, älskad kille.
Han blev överlycklig när husse kom till honom och ännu lyckligare, när han insåg vart vi skulle åka.

Vi for till Herrfallet.
Dagen var jättefin.
Vindstilla och lagom kyligt.
Bar våra grejer en bit bort, längs stranden, till en grillplats med träbänkar runt.

Genast ville jag få fart på en brasa.
Jag tror att vi alla är lite urtidsdjur :) för jag älskar att fixa till en brasa.
Göda den med ved och pinnar som jag plockar runtikring.

Snart sprakade den muntert mitt på ytan som var avsedd för eld.
Kändes tryggt och bra.

Mina älskade grabbar mådde gott av att få vara tillsammans igen.
De träffas allför sällan och jag vet att båda mår dåligt av det.
Husse och hund behöver varandra.
Det går inte att slita av band som funnits under så många år.

Jag hoppas och ber att detta kommer till en lösning, vartefter tiden lider.
Att träta och hämnas löser ingenting.
Livet är ju till för att må bra och leva i en symbios, inte bråk och tjafs som stjäl energi från det viktiga i livet.
Ingen tjänar på ett sådant beteende..

Vi njöt så av att vara ute i friska luften.
Jag gick själv ner i varv och kunde ta mig tiden att känna hur underbart livet med min älskade sambo är.
Vår gemenskap och trivsel.
Alla våra samtal och framtidsplaner.

Vi busade och lekte med vovve som sprang efter pinnar som vi kastade.
Han var väldigt noga med att vakta mig från att fara illa.
Höll sig i min närhet och ville inte gå långt bort utan att jag var med.
En ny medlem i hans flock.

Han har ju sin älskade husse och matte, samt sina "brorsor" och jag har nu tillkommit som en ny medlem.
Han har fått mera jobb helt enkelt och det sköter han med glans.

Vi grillade finsk grillkorv som smakade suveränt.
Självklart delade vi på alla :)
Två var till alla tre.
Vovve ville ha sina korvar, lätt grillade och helt svala innan han åt dem med god aptit.

På sjön var isen alldeles mörk och porös.
Vårfåglarna kvittrade medan det annars var tyst och stilla.
Riktig balsam för själen med denna rofylldhet från vår stressade vardag.
Inga tider att passa eller trafik som jagade fram.
Bara doften av brasan, vår gemenskap och glädjen i att vara ledig och ute, alla tre.

Timmarna gick medans vi samlade bränsle till elden.
Mycket grenar och kvistar, skräpade överallt, som jag städade undan och eldade upp.

Såg vårens första Tussilagon vid stranden.
Vilken lycka :)
Ljuset och värmen återvänder vartefter och för oss innebär detta att vi snart drar dit husvagnen.
Jag skall bara besiktiga den först.
Men till Påsk vill jag ha den på plats.

Längtar så!

Mot eftermiddagen tittade solen fram och det var så skönt ute.
Vi fick bortåt 4 timmar i friska luften innan vi lät elden brinna mer.
Lade på isflak på den innan vi lämnade platsen, för att vara säker på att den var släckt.

Åkte sedan, trötta och nöjda hemåt.
Vovve var jättenöjd och verkade gilla åkturen hem, då han vilade.
Jag doftade rök från brasan så det blev duschen direkt efter hemkomst.

Det blev en hel del ved kvar och dem lastade jag in i vår fina spis hemma :)
Väldoftande björkved.

Alla tre pustade vi ut hemma innan det var dags för middag.

Jag är så innerligt trött på allt som händer i vårt land i nutid!

Varje dag präglas av dödsskjutningar, knivdåd, misshandel och polisens hopplösa arbete mot all den kriminalitet som invaderat oss.

Känns som en flodvåg som rasande vällt in i vårt land med allt vad som sker.

Jag är själv från Finland.
Kom hit som liten 5 årig tjej med mina föräldrar och lillasyster.

Med den informationen och tanken som föds ut detta kan jag bara ifrågasätta vad som hänt detta land.

Jag har svårt att tro att allt som nu sker runt ikring oss görs utav oss finnar, svenskar, italienare, ungrare osv....
Eller tänker jag fel??

Hjälp mig tänka rätt isåfall....

Njuter av friden och av att glida omkring hemma i mina underbara nylonstrumpor.
Smekning för mina ben och min kvinnliga själ :)

Ska snart hämta hem min älskling från jobbet.

Så skönt med två lediga dagar!

Stöket och oron på jobbet börjar få mig ur balans.
Jag sover dåligt och grubblar över hur jag skall göra.

Inte blev det bättre av att jag förstår hur litet värde jag har för dem jag jobbar hos.
Bussförare växer ju på träd, det vet vi ju.... Eller?
5000 bussförare fattas i Sverige.

Så dem behöver ju inte arbetsgivarna bry sig om på något vis.
Det är bara att ånga på och pressa skiten ur dem.
Suck!

Ja, det stämmer!
Jag är förbannad och besviken.
Trodde så mycket mera om mina arbetsgivare.
Men det är bara att inse, att det enda de har i huvudet är pengar.
Människan i arbetet har inte någon betydelse.
Prestera och inte kosta någonting, det är enda värdet.

Satt igår på vägen mellan Vås och Arl och funderade över om det inte nu är dags att helt hoppa av denna circus.

Göra någonting meningsfullt i arbetet istället för att fara omkring som ett torrt skinn på vägarna, med livet som insats.
Våra kunder uppskattar mig oerhört, men det räcker inte för mig.
Jag behöver mer än så.

Arbetet inom socialpsykiatrin lockar mer och mer.
Få göra någonting av betydelse för/med människor som behöver mig.

Men det kostar...

Jag behöver bil och med det följer kostnader som, innehav, bensin, parkering.
Pendling mellan Vås och Etuna varje arbetsdag.
Timanställning, sämre inkomst.
Men..... Mitt värde som människa skulle finnas på ett annat sätt.

Min älskade underbara sambo sade senast igår att han är med mig i och stöttar i varje beslut jag tar i detta.
Han ser till att jag får må bra.
För det gör jag inte nu.
Vi är båda så grymt besvikna på det vi nu harvar i och kommer inte att bli kvar.
Allt är bara en tidsfråga.

Han har andra erbjudanden som väntar på honom. Han skulle lätt tjäna bra mycket mera än nu.
Få mera uppskattning för sin lojalitet och sitt arbete.

Vi har just nu focus på att ha en ordentlig semester båda två, för det har vi inte haft på flera år.
Det behövs för att orka vidare.
Nya krafter och färsk energi.
Sedan tar vi besluten.

Det är bara det att vi får ju inte veta när vi får vår semester!!!
Inte ens det fungerar medmänskligt.
Jag förstår inte vad som händer i denna bransch.
Vi får det bara sämre och sämre.
Jagas av tidspress, färdskrivaröverträdelser på papper så fort en minut hit eller dit knappas in fel.
Körtider som kräver gasen i botten för att hinna.
Scheman som är så röriga i tiderna så vi vet varken ut eller in, om det är morgon eller kväll.
Tvära kast hit och dit.
Korta vilotider och jättelånga raster mellan körpassen.
Börja 7.20 på morgonen och sluta 19.45 på kvällen
5 timmar rast på dagen...
Eller så korta raster så vi nätt och jämt hinner få nåt i magen innan det bär iväg igen.

Inget sunt nånstans!

Kvar blir vi inte!
Då måste det verkligen ske en dramatisk förändring i den röra som nu är.

Vi står ut ett tag till.
Det är ju ändå en inkomst men inte mera än så.
Jag vill och behöver få ha ett värde i det jag lägger massor med timmar åt i veckan, för att må bra.
Vi lever här och nu och det vill jag inte kasta bort.
Pärlor för svin...

Fick veta av min chef idag att jag inte får tjänsteledigt för att prova ett annat arbete.
Det beviljas bara för studier.

Alltså måste jag säga upp mig från bussjobbet om jag vill prova att arbeta inom socialpsykiatrin.

Då får jag väl göra det.

Att försöka tvinga mig till någonting är ingen bra lösning om jag skall hållas kvar.

Återigen får jag veta mitt värde ...
Det vill säga... Inget värde alls!

Har nu tvättat upp alla våra kläder som vi använde då vi tvättade bussar.

Arbetsplatsen vill ha tillbaks allt, tvättat.
Undrar vem som ska ha begagnade jobbarkläder efter oss?!

Somnade vid 20.30 tiden igår kväll, så när älsklingen kom och lade sig vid 1 tiden så kunde jag inte somna om.
Gick upp 1.30 redan.
Fixade kaffe och satte mig i soffan för att rensa tankar.

Fick igår kväll ett meddelande från denna underbara människa som ordnade med minnesblommor och insamling till vår Nettbusskollegas begravning.
Så vackra blommor.
Tack B för ditt fina arbete med att ordna med allt!
Du är guld värd.
Du gjorde det möjligt för även mig att deltaga i J:s minne genom ditt arbete.
Även fast jag inte är kvar i företaget.

Värmer mitt hjärta!

Nu känns det som att vi kommer vidare, ur chocken och förtvivlan över att ha så hastigt mist en kollega och för min käresta, en vän.

Livet går vidare och denna händelse har präglat vår framtid och känslan i hur snabbt allt kan hända.
Flera händelser på rad i vår närhet, som fått oss att inse hur sårbart livet är.
Mig har det givit insikten att ta tillvara den tid vi har här på jorden.
Inte vänta på någonting, utan agera och få det gjort, som jag vill.

För mig blir det byte av jobb.
Till ett värdefullare arbete och med mindre risker vad gäller livet.

Jag ber varje dag för de drabbade i alla tre olyckorna som varit senaste tiden.
Ber om att alla kommer vidare och tar tillvara livet, varje dag, varje stund.

Älska, lev och njut!
I det du har eller i det du väljer att gå din livsvandring i.
Oavsett vad du väljer så gör det så du själv ger ditt liv ett värde.
Ge till dem som vill dig väl!
De andra kan vara utan dina omsorger.

Jag själv lägger ingen kraft och energi längre på sådant som inte ger mig och mina nära något.

Det är tyst och stilla nu i natten.
För mig morgon, jag som är morgonmänniska.
Älskar denna tid på dygnet då allt är fridfullt.

Jag vet att när det snart är dags att ge mig av mot jobbet, på cykel, så är det endast tidningsbud ute och nån ensam vandrare på gatorna.
Lugnet råder, staden sover ännu några timmar.

Två vändor till och från Arlanda med en kort rast bara.
Sedan får jag komma hem igen.
Vid 12.30 är jag på hemväg, klar med min arbetsdag.
Då det är lunchrast för många :)

Min älskling har en ledig dag och den har han öronmärkt till att hjälpa sina föräldrar att handla och lite annat.
Han är godhjärtad min kärlek.

Hoppas att vi hinner ses något innan jag måste isäng ikväll för att gå upp tidigt igen på Onsdag.

På Onsdag vill min chef träffa mig, då jag sökt tjänsteledigt för att prova jobbet inom socialpsykiatrin.
Känner på mig att jag kommer få ett nej, så det är bara att planera att säga upp mig i en snar framtid.

Kan jag inte få den hjälpen så väljer jag en annan lösning.
Svårare än så är det inte.

Nu ska jag klä mig för att straxt trampa ut i kyliga natten.

Må väl du som haft orken att läsa om mitt liv och mina tankar.
Du upplever i mig en människa som försöker att leva så gott jag bara kan och förmår.

Tyvärr räcker inte min tid till alla som anser sig behöva mig, men jag gör mitt bästa.

Imorgon Onsdag, den 16/3 fyller mitt äldsta barnbarn år.
Det minns jag iallafall för det var en stor händelse :) att bli farmor.
Sedan att jag glömmer annat....ja de det får jag leva med och ta straffet för.
Jag är inte allsmäktig och kommer aldrig bli.

Jag har lärt mig att leva med att en del människor bara väljer mig när det passar dem :)
Helt ok för mig.
Allt kan inte vara perfekt.... Alla gör sina val.
Det respekterar jag