Denna man får min själ och mitt hjärta att må bra, känna mig värdefull och älskad.

Vaknade redan 1.30 inatt och kände en jobbig ångestklump i magen, inför att jobba.
Den tjänst jag skulle ha, visste jag var stressig och med kort rast.

Gick upp och försökte tänka på annat, men det var svårt, då jag visste att det bar iväg om några timmar.

Det blev precis som min känsla var.
Mycket resenärer, stressigt, otålighet från resenärers håll och min morgon var igång på allvar.

Hann med kort rast som bara gav än mera kramp i magen.
Åt inget annat än en dryck som gav lite energi.

Nästa vända likadan.
Resenärerna låter oss inte ens byta förare ifred, utan de skall in i bussen direkt.
Vi har dem i knät vid förarbytet.
Otåliga och otrevliga, bara för att de behöver vänta nån minut.
De rycker sönder vår automatiska bagagelucka i stressen över att komma in fortare än vi hinner stanna bussen.

Sitter och gapar högljutt i sin mobil under tiden som jag ger information i microfonen.
Frustrerande för mig som inte hör vad jag säger och lika för de resenärer som behöver information

Vilken arbetsmiljö!!
Hur länge kommer jag att orka??
Hann inte gå på toa eller plocka ur skräp ur bussen på Arlanda.
Full fart tillbaka.

Var helt slut när jag körde bussen i depå, sen självklart!

Stress! Stress! Stress i timmar.....

Jag går sönder mer och mer inombords....

Detta är inte värdigt någonstans längre.

Nu i helgen då jag var i Malingsbo, fick jag känna av mitt dåliga lokalsinne.

Det kan te sig riktigt obehagligt.

Jag har lärt mig lite egna knep för att orientera mig i skogen och annars också, om jag rör mig i städer eller så.
I skogen håller jag mig till vägar, stigar och ställen som jag vet, leder mig tillbaka.

Viker sedan av från dessa, men förblir så nära att jag hela tiden kan återgå till det trygga.

Nu i helgen hände det två gånger, att jag gick för långt bort från vandringsleden som jag följde.
Det resulterade i att jag började gå åt fel håll.
Blir förvirrad när jag går i cirklar och plockar svamp, letar och ser mig omkring.
Min hjärna har inte kompass nog att hålla ordning på varifrån jag kom.

Blir så avis på människor som säger att de hela tiden känner riktningen i sin kropp, vilket jag tydligen saknar.
Jag tror mig känna den, men det stämmer inte ändå, när det väl är dags att hitta tillbaka.

Kari märkte detta hos mig även när vi var på Kopparbegs marknad i Lördags.
Jag tappade orienteringen över vart bilen var.
Känner ju inte kopparberg så bra.
Han visste exakt vart bilen stod, men jag vek iväg åt fel håll.
Ingen koll alls.

Detta blir otäckt i skogen, där allt är så lika.
Kunde denna gång iallafall lyssna mig till vart vägen gick och visste även att jag gick åt rätt håll om det gick neråt i terrängen.
Campingen ligger i en dalsänka.

Igår söndag fick jag lov att ta hjälp av google maps för att gå åt rätt håll.
Klockan var så lite och dessutom söndag, så trafiken på vägen var obefintlig.
Kunde inte lyssna efter den.

Kände att jag fick lite smått panikkänsla inom mig och hög puls.
Hade ju sagt att jag inte blir borta länge, utan ville bara prova den nya svampkorgen.
Blev ca 30 minuter längre än tänkt.
Vi skulle ju äta frukost var det sagt, när jag återvände.

Kom fram ur skogen på ett helt annat ställe än jag tänkt mig, men hem kom jag iallafall.
Vilken lättnad när jag förstod vart jag var nånstans.

Inte kul att sakna lokalsinne och samtidigt älska att gå i skogen och plocka svamp och bär.
Det är väldigt kuperat i skogen ikring campingen också, så det gör inget lättare för mig.
Allt ser lika ut liksom.