Jag har på fb en sida som jag gärna läser kloka inlägg ifrån.
Den heter Utforska sinnet.
Det skrivs en hel del bra infallsvinklar på allt vad gäller livet.

Människor har sagt till mig igenom åren att jag är en orolig själ.
Må så vara att jag är det.
Men varför vara kvar i någonting, som inget ger annat än svårmod och energiutflöde, ingenting åter.

Det har så många gånger varit på det viset att jag måste passa in i det befintliga.

Att göra om sig själv för att passa in i ett förhållande eller ett arbete, tar mer än det ger.
När den egna identiteten går i bitar.
Det enda som blir kvar är en splittrad känsla och en oro som förgör.

När jag träffade min nuvarande sambo, var jag i ett läge i livet, då jag hade tagit beslutet att leva singel resten av mitt liv.
Med förhållande kraschat bakom mig, just för att jag inte klarade av att anpassa mig till det liv som fanns framför mig.

Jag var ganska övertygad om att den man som klarade av att leva med mig, inte fanns.
För jag vägrade att göra om mig helt, anpassa mig till den grad att min egen personlighet inte längre existerade.

Det kändes skönt på något vis.
Samtidigt fanns tanken att leva ensam inte var det jag egentligen ville, men i den stunden rätt.

Beslutet gav mig enorm styrka.
Jag slutade dejta och tackade nej till dem som ville ha mera kontakt med mig än vänskap.

Inrättade mitt liv med jobb, boende, träning, samt.umgänge med min vuxna barn och barnbarnen.
Jag styrde mitt eget liv helt och hållet och mådde riktigt bra i det.
Hade en struktur, god hälsa och stressfritt i det stora hela.

Men inte nöjde jag mig med det.
Jag ville uppleva mera och bytte då jobb till annorlunda körningar och bussar.
Tog i och med det in stressen in i mitt liv.
Samtidigt har jag upplevt en himla massa kul och intressant som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Under den tiden kom det också in en människa in i mitt liv, som först blev en underbar vän som jag kände att jag kunde anförtro allt.
Detta utvecklade sig sedan till förälskelse, passion och kärlek. Idag har vi bott ihop i ett år.
Min älskade sambo.

Så livet som singel är förbi och jag älskar tillvaron med min kärlek, som jag inte trodde ens fanns.

Jag är en person som inte ger upp saker i första taget men när det börjar förgöra mig som person, så ser jag till att hitta en avfart från den vägen som inget ger mig.

Där står vi båda idag vad gäller arbetslivet.
Att vara kvar i någonting som inget ger tillbaks, är inget att satsa på.

Vi har tryggheten i varandra.
Två självständiga, självgående individer som valt att vandra fram i livet tillsammans.
Vi får se vart vi hamnar framöver.
Kanske lämnar vi stan för någonting helt annat...

Vaknade vid 7 tiden denna morgon efter en natt med djup, återhämtande sömn på över 9 timmar.
Fattar inte hur jag kan sova på dan först ett par vändor i soffan och sedan en hel lång natt.
Har inte ens nåt minne av att jag skulle vaknat till något.
Hörde inte när sambon kom hem eller när han kom och lade sig.

Tog mig en kopp kaffe innan dusch och satte mig sedan vid datorn och jobbade.
Fullt koncentrerad i drygt 2 timmar.
Åt sedan frukost och plockade lite härhemma.
Jobbade klart innan det var dags för vila.

Fixade mat till sambon kom från gymet och passade på att ta det bara lugnt en stund innan jag hade tvättstugan.
Sambon åkte och jobbade sitt kvällspass.

Somnade till en stund i soffan innan det var dags att hämta tvätten och hänga upp.
Doftade så gott och det är så torr luft nu på vintern. Värre nu när det är kallare ute.
Hängde tvätt i varje rum.

Mat och vila på det.
Ute snöade det och blåste.
Väldigt mycket snö har kommit överallt, men inte här i stan.
Halt och mängder med olyckor.
Tåg inställda och riktigt tufft.

Bestämde mig för att ta en promenad i kylan.
Behövde luft och röra på mig. Kylan bet i kinderna och fingrarna.
Blev yr av blåsten mot huvudet.
Kom hem alldeles kall och trött.
Kaffe och varm filt i soffan .

Tycker själv att orken räckt något bättre idag. Kan vara den långa natten med riktig sömn som gjorde det.

Var vaken när sambon kom hem vid 22.30 tiden. Gick staxt och lade mig.
Jobbigt med irriterad hals, hostig och knepig.
Gick och lade mig i soffan när halsen inte gav mig någon ro.

Haft lite bökigt att äta idag.
Kan ju inte bita i nåt när tanden är sönder fram. Vass kant som jag skär mig i tungan på.
Får ta bitar och stoppa in i munnen och tugga, inte bita av något.

Ligger i min bädd, under påslakanet med sötaste killen på min mage.
Han spinner förnöjsamt och verkar må ganska bra där på mormors mjuka mage.

Vi kom nyss in i sovrummet efter att ha varit på soffan innan.
Jag låg där och somnade till gång på gång, så det var lika bra att gå isäng.

Kärestan har ringt två gånger ikväll.
Han såg hur trött och slut jag var på dagen så det är klart att han checkar av så jag är ok härhemma.

Straxt släcker jag ner och sover nog när kärestan kommer hem vid 22.40 tiden.

Gick upp imorse vid 7.30
Sov lite längre då jag var vaken inatt ett par timmar.

Tog kaffe och en dusch.
Satte mig sedan vid datorn och tog hand om några ärenden som väntat ett tag.
Jobbade på och satt fullt koncentrerad så länge att jag glömde bort att äta frukost.

Sambon åkte till gymet tidigare och när han kom hem igen och åt sin lunch, tog jag min frukost.
Jobbade sedan på en stund till så jag fick mina 4 timmar.

Det var bara att lägga sig ner och vila i soffan efter det.
Var så trött att jag somnade en kort stund.
Jösses vad det tar på mig med det nya.
Skulle inte orka att sitta längre än de timmar jag nu gör per dag.

Låg och dåsade med huvudet tungt medans sambon klädde sig för jobb.
Bestämde mig för att följa med honom till jobbet.
Ville träffa vår nya depåchef.
Han var inte där fast han sagt att han skulle.
Blev något besviken...

Åkte med i bussen med min käresta till RC där han skulle börja köra.
Jag hostade hela tiden på depån och i bussen.
Som att det är någonting som kommer upp ur lungorna.
Hostade snabbt stämbanden trasiga så jag vart hes.

Gick sedan via Ica Skrapan hem.
Sakta men säkert då jag bara inte orkade mera än så.

Unnade mig själv Tulpaner som jag älskar.
De ger mig hoppet om våren och ljuset.

Denna orkeslöshet som jag bär, gör mig nedstämd och frustrerad.
Jag är jätteyr, har ont i huvudet, känner mig ledsen och dödstrött!

Sedan i detta bet jag sönder en framtand som jag vet, kommer att kosta en massa att laga.
Men jag kan inte ha en halv tand som dessutom är en sylvass tagg.
Pengar att fixa den kommer att bli jobbigt att få fram.
Kommer ju inte att få några från arbetsgivaren nästa lön och heller inga från Försäkringskassan då de håller pengarna så länge som möjligt.

Deras handläggningstid är så lång att jag inte vet alls när det kommer pengar.

Somnade i soffan efter att jag ätit och ringt tandläkaren.

Vaknade än mera nedstämd för jag var inte ett dugg piggare fast jag sovit.

Tände lite ljus och bryggde på gott kaffe.
Mår inte bra, inte alls!!

Just nu när det definitivt inte finns marginaler i ekonomin, så bet jag loss en jättestor bit av en framtand.
Tog ett bett i knäckebröd när det hände.

Biten ligger på toppen av vår kaffethermoskanna när jag tog bilden.

Det var bara tur att jag inte bet sönder något mera med tandbiten.

Ringde genast till min tandläkarmottagning Smajl.
Fick tid på måndag.

Skulle jag få ont så kan jag ringa imorgon bitti kl 7 och får då en jourtid under dagen.
Bra service tycker jag.

Känner mig som en vampyr nu med den vassa tandbiten som är kvar.
Vågar inte bita i något för att inte rasera den mera

Vi behövde verkligen inte den här utgiften just nu!
Så ledsen och besviken

Vaknade för en stund sedan i min säng, igenomsvettig och pulsen jättehög.
Vet inte om jag drömt något obehagligt, eller vad det var.

Försökte vända på mig bara och försöka somna om, men det gick inte.
Kärestan sov intill mig.
Han sov tungt och rofyllt, så jag valde att gå upp för att inte störa honom.

Ville katt tittade sömnigt upp på mig, där han låg i soffan.
Tydligen hade jag stört honom i nattsömnen när han blängde lite surt på mig.
Smekte honom över hans rygg och bad om ursäkt.
Han somnade genast om igen.

Min puls har gått ner och kroppen känns lugnare igen.
Kokade på tevatten.
Gott med te och honung såhär på natten. Det lugnar mig på något sätt.
Säkert det varma som lägger sig fint i magen.

Tittade ut på den tysta vägen.
Det snöar ymnigt. Troligtvis blötsnö som det kommit ner under några dagar nu.
Börjar bli ganska less på den konstiga vinter vi haft. Inte många dagar som det varit riktig vinter, med snö och kyla.
Mest bara slask och plask, stundtals ishalka och riktigt otäckt.
Många olyckor som påföljd.

Såg att våra fönster är jättesmutsiga.
Får bli ett projekt att ta tag i senare, vartefter krafterna mina återvänder.

Såg i våra meddelanden på jobbet att terminalvärdarna pausas ett tag för oss på CT och Arlanda.
Så det jobb som jag drog igång där känns liksom lite bortkastat.
Förarkollegor och kunder får ingen hjälp alls.
Tråkigt tycker jag.
Det som möttes upp så positivt när jag fanns till hands där och hjälpte allt och alla.

Nåja, vad vet jag om planerna framöver för oss. Jag jobbar ju nu med kundvård via datorn istället. Det är oerhört värdefullt det också. Varje insats är värdefull.

Faktiskt så jag ser fram emot morgonen, då jag åter kan starta upp min lilla lånedator och logga in mig på det nya.
Förhoppningsvis kan jag lära in ännu lite till under torsdagen och fredagen, ensam.
Min läromästarinna är ledig dessa dagar.
Visst kan jag vända mig till andra och få hjälp, men jag föredrar att ha en person som mentor, känns tryggast så.

Helgen är vi ju båda lediga och för min del blir det laddning av batterier som gäller då.
Det nya tar kraft och energi ifrån mig.

Igår ringde min älskade son och hörde hur allt var. Vi fick ett gott samtal.
Så härligt att ha kontakten med honom och familjen lite mera regelbundet.

Funderar på att hälsa på min mor i helgen.
Ska kolla om kärestan har tid att följa med. Han pratade något om att jobba lite extra för att kompensera det han förlorade i inkomst, då ryggen kraschade på honom.
Vi kommer ju inte att ha det så fett nu när jag är på Försäkringskassans konto.

Ingen vet när jag får något därifrån och räkningarna finns ju varje månad ändå.
De blir ju inte sjukskrivna.
Bara att hålla i slantarna nu under våren.
Hoppas jag snart kan och orkar återgå till heltid och kan vända Fkassan ryggen.
Känslan av att krypa på knä och be att få ta del av mina egna, inbetalda skattepengar är inte skönt.
Jag vill kunna stå på egna ben och inte vara beroende av stöd.

Jag förstår ju att de pengarna måste gå till viktigare saker. Sverige måste ju vara världens samvete och visa hur duktiga vi tror oss vara på att försörja andra ländets folk.

Samtidigt vet jag att hälsan måste hålla länge för att dra in dessa pengar, då pensionsåldern höjs.
Blir till att ta rollatorn till jobbet sedan när man är 80.
Så är utvecklingen när sossarna bestämmer.
Dagens verklighet som så många blundar för.

Nu har Ville katt kommit och lagt sig på min bröstkorg för att tvätta mig på hakan och öronen.
Han är en riktig putsare.
Jag själv börjar bli trött ordentligt och kommer att krypa ner brevid min älskade sambo om en stund.

Plogarna jobbar på för fullt därute.