Alla inlägg under februari 2018

Av Sirpa Niva - 11 februari 2018 13:04

Igår tog jag mig en promenad som blev ganska lång, med tanke på hur begränsad min ork ännu är.

Det var skönt, kallt och samtidigt tufft.
Mådde bra efteråt av den friska luften och stegen i benen.
Min kropp är ju så van att röra på sig mycket att detta blev ett igenkännande för benen och själen.
Någonting som gör gott för hela mitt välbefinnande.

Gjorde något liknande idag.
Sambon släppte av mig vid syrrans viloplats på Hovdestalund och for sedan vidare för att tvätta våran Saab Elsa.
Jag tände ljus och pratade med syrran en stund innan vidare vandring på kyrkogården.

Mycket vackra viloplatser för människor med annan härkomst. Stora som monument vissa. Utsmyckade och jättevackra.
Inget jag ville ta foton på av respekt för griftefriden.
Där var stilla och tyst.

Gick sedan vidare mot Tunby, längs cykelbanan.
Vek av och gick runt Tunby, vidare bortåt Finnslätten.
Mina steg är inte raska som de brukar i vanliga fall, utan vanlig promenadtakt.
Orkar inte mer än så.

Jag hittar ett tempo som gör att benen bara traskar på av sig själv.
Hann gå till Motorstadion innan sambon ringde, att han var klar med tvätten.
Då var jag ganska frusen och hör och häpna... Skönt trött :)

Blev upplockad, vartefter vi åkte hem.
Elsa blänkte så ren och fin.
Bilden jag lagt ut är från tidigare tillfälle.

Väl hemma blev jag så glad över att jag orkade gå uppför alla trappor hem, utan att stanna och pusta
Visst var jag andfådd men jag kunde gå hela vägen upp till tredje våningen.

Tidigare måste jag stanna både 1 och 2 gånger och hämta andan.

Jäklar vad glad jag var :)

Nåt händer med min kropp nu och det åt positiva hållet.
Promenaderna är superbra då de bygger energi fast kroppen får jobba.
Promenera är så lindrig form av motion.

Känns som jag använder rätt metod till att återvända i hälsa och ork.

Fixade mat efter ombyte.
Jag åt köttsoppa och sallad.
Sambon tog sig en pizza ur ugnen.

Ligger nu och vilar.... Jättetrött i benen och kroppen men glad :)

ANNONS
Av Sirpa Niva - 11 februari 2018 08:05

Det är tidig morgon ännu. Söndag, ledig dag för min älskade sambo som sover ännu.
Jag vaknade efter knappt 6 timmars sömn. Vilket för mig är det naturliga antalet timmar att sova.

Känner mig hyfsat utvilad.
Detta känns som det kan bli en Plusdag.
Jag ska hädanefter kalla mina dagar för Plus eller Minusdagar. Allt efter mående och ork.

Ville katt har fått sitt morgongodis som är ett måste. Nu ligger han på fönsterbrädan i vardagsrummet och slumrar, med det varma elementet under sig.
En av hans favoritplatser.

Jag har mitt morgonkaffe bredvid mig, blodtrycksmedicinen tagen.
Mår bra, jämfört med tidigare.
Tror att uteluften igår vid min ganska långa, fast långsamma promenad gjorde sitt till.
Någonstans inom mig spirar en gnutta ork, kraft och framåttänk med hopp.

Kroppen är nu avvand socker. Visst får den något litet i den mat jag äter, men inte i form av godis, kakor eller nåt sådant.
Vikten minskar, muskelmassan ökar pyttelite i taget.
Spännande att följa med den våg som kärestan köpte för ett par veckor sedan.
Den mäter vikt, kroppsfett, muskelmassa, benmassa och vätska.

Igår åt jag Gulaschsoppa, några skivor Flatbröd, jordgubbsshake jag själv blandade.
Hade en hungrig dag så det blev en potatis/löksoppa och innan sänggång en burk tonfisk i olja som är så gott.
Det fick magen nöjd.

Jag är helt övertygad om att mitt mående och orken förbättras av kostomläggningen.
Tillsammans med vila och diverse verktyg för att motverka negativa tankar i känslan av att vara oanvändbar pga orkeslöshet.

Kommer nu i veckan att tillföra mera grönsaker i kosten.
Det gäller att se upp med en del av de sk viktnedgångsprodukterna då de innehåller mängder med socker.
Barsen bla och smothisar.
Inget av detta finns i vårt skafferi.

Fick en varnande hint från min svägerska inatt via messenger, där hon skrev just om dessa fällor som många går på.
Hon har sin metod att använda för att gå ner i vikt och må bra, det är toppen.
Vi är alla så olika i hur det funkar bäst.

För mig krävs en sträng diet ett tag och sedan planar jag ut den till ett normalt ätande.
Sedan gäller det att hålla den biten och inte dra iväg i "tröstäta" som det blev för mig när jag insjuknade.
En jakt på energi från tomma kalorier. Dvs socker och kolhydrater.
Det som hjärnans belöningssystem uppfattar som energigivande.

Ett steg i taget framåt.... Sakta men säkert.

I lugn och ro utan inblandning från människor som inte vill mig väl.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 10 februari 2018 22:35

Sambon och jag har funderingar på att åka över till Norge och jobba några år.
Bo där och komma över till Sverige för besök av nära och kära när ledig tid finns.

Vi får se hur det blir....
Inga dörrar är stängda för oss.

Av Sirpa Niva - 10 februari 2018 19:22

Lyckades somna om bra då jag tidigt imorse, rensat hjärnan från jobbiga tankar med ett befriande blogginlägg.

Vaknade vid 8 tiden och var jättetrött och tung i kroppen.
Tog en stund att komma igång.
Vi åt frukost tillsammans sambon och jag.
Jag håller ju mig till mitt som inte har socker eller kolhydrater.

Vägde mig imorse och har gått ner 3.5 kg denna vecka. Så det gör susen med kostomläggningen.
Känner inget sockersug längre.
En befrielse bara det att inte ständigt ha suget i magen.

Efter frukost blev det en lång skön dusch.
När håret var hyfsat torrt loggade jag in mig i jobbdatorn och satte igång med det jobb som inte blev gjort igår då jag var på begravning.

Sambon åkte iväg för att besöka sina gamla, sjuka föräldrar i Köping, samt träffa sönerna.

Jag jobbade på och tiden gick fort.
Efter tre timmar fixade jag till gulaschsoppa och åt det.
Fortsatte sedan att jobba en timme till.
Kände mig nöjd då jag hann beta ner det som låg och väntade.
Arbetsveckan var klar och jag jättetrött.

Tog mig en kopp kaffe och somnade på soffan i kanske en halvtimme.
Kände mig jätteseg.
Ringde och pratade med min mor en stund
Hade tänkt att vila resten av dagen och kvällen men kände att jag måste få frisk luft.
Bytte om med kroppen skrikande i protest.
Men jag ville ut. Blir galen av att bara vara inne.

Sambon åkte hemåt från Köping och jag gick honom i möte.
Gick upp på Djäkneberget och njöt av utsikten över stan. Det var ganska råkallt ute

Blev upplockad av sambon och vi åkte hem tillsammans till en väntande Ville katt.

Fixade mig varm soppa som var ljuvligt efter kylan ute. Sambon hade ätit hos sina föräldrar.

Softade ner för kvällen i soffan.
Riktigt trött i kroppen efter promenaden

Av Sirpa Niva - 10 februari 2018 15:02

I torsdags morse hade jag då tid igen hos tandläkaren.
Var dit i måndags först med den tand som gått i bitar.
Två stora bitar hade släppt och det var karies långt in, med risk för att det kunde bli rotfyllning.
Nu gick det bra och jag har den lagad på ett sätt som fungerar några år, om jag är försiktig när jag biter av.

En porslinskrona behövs på den tanden och det har jag absolut inte råd med just nu.

Under måndagsbesöket blev jag uppmanad av den tandläkaren att tanden bredvid, som lagningen gått sönder och vittrat bort vartefter, behövde åtgärdas snarast för att inte gå in till nerven.
Den var det också karies i.

Så Emma, min egen tandläkare och världens raraste tandsköterska, tog hand om mig i torsdags när jag kom dit på morgonen.
Vi pratade om vidare åtgärder på andra tänder och kom överens om att vi tar dem vartefter min ekonomi tillåter.

Fick den tanden fixad som låg risigt till och det gick jättebra.
Emma är suverän. Så lätt på handen och flink i allt hon gör
Under behandlingen pågick ett samtal som var intressant mellan henne och sköterskan.
Jag fick frågan två gånger om allt kändes bra för mig under borrning och lagning.

Sedan pratade vi vidare när jag fått munnen tom från grejer
Först av allt hade Emma tagit röntgenbilder och såg att det som behöver åtgärdas mera kan vänta.
Inget var akut.
Skönt med den vetskapen för mig.

Kände mig så väl omhändetagen av tjejerna.
Smail är Västerås helt klart bästa tandläkarklinik.
Alltid trevliga, vänliga och medmänskliga.
Denna gång gick det på 1000:-

Gick hemåt med bedövad mun.
Inhandlade rosor att lägga på kistan under Fredagens begravning.
Vackra röda med lite grönt till.

Köpte tulpaner att ta med till C som skulle hämta mig från bussen fredag morgon i Örebro och köra oss vidare till Nora.
Längs vägen skulle Å med också, så det var tre rosor jag inhandlade.

Kom hem och intog frukost innan det var dags för möte med P, min mentor i Jönköping.
Vi gick igenom alla frågor jag hade och löste saker som jag inte klarat av ännu.
Det kändes toppenbra att reda ut allt.

Arbetade mina timmar och kunde stänga ner datorn med ett gott samvete.
Jag fixade det jag åtagit mig.

Sedan var jag trött så det räckte och blev över.

Lagade mat åt min älskade man efter att jag vilat en stund.
Senare kom dotter och barnbarn på besök en stund.

Av Sirpa Niva - 10 februari 2018 04:57

Igår kväll då kärestan och jag satt i soffan, båda jättetrötta efter vår dag, som vi spenderat på varsitt håll, sade vi att på Lördag morgon sover vi riktigt länge.

Men det blev ju inte så för mig.
Vaknade vid 3 tiden av att det var dags för toabesök. Hade druckit så mycket vatten kvällen innan så det blev nödvändigt.
Sedan var ju hjärnan igång.

Konstigt nog hade jag sovit utan drömmar.
Hjärnan var full av tankar och funderingar efter gårdagen som var både trevlig och sorglig.

Morgonen började med tidigt vaknande.
Upp redan 4.15 för att åka buss till Örebro.
Tänkte på det som hände där under morgonen.

Fick veta att jag blivit ifrågasatt på jobbet hur det kom sig att min sambo inte hade matlåda hemifrån då jag ändå "gick hemma hela dagarna"

Det utrycket: Gick hemma hela dagarna, fick mig på fall. Jag blev ledsen och sårad.
I min värld lät detta som att personen ifråga, som uttryckt sig på det viset, tyckte att jag bara var hemma för ros skull.
Att jag valde att gå hemma för det var kul.

Dessutom kände jag att, vad i glödheta har denne person med vår mathållning att göra.

Men jag är ganska övertygad om att denne individ sade så, för att nita till mig.
Denne klarar inte av att inte ha insyn i allt jag gör och genomgår under min sjuktid hemma.
Denne får ingen information för jag anser mig inte vara skyldig att hålla denne med detta. Inte min sambo heller då han blir utfrågad på jobbet.
Han brukar svara... Ni får väl fråga henne själv.

Hittills är det ingen som ringt mig och frågat hur jag mår... Ingen annan än min chef J som månar om mig och min mentor P och handledare i Jönköping.
Ni är fantastiska båda två!
Tack för ni finns för mig!

Ingen annan har ansträngt sig för att kontakta mig och fråga hur det är.
Jag har nu varit hemma sedan Jul.
Tydligen är det lättare att skicka spydiga kommentarer till mig via anhöriga.
Väldigt vuxet agerat.

Jag går ju bara hemma och slappar i dennes lilla väld då.
Dessutom vet jag att inte alla förstår hur det är att må när kroppen sätter stopp och drar i handbromsen.
När mängder med problem uppstår med hälsan och orken försvinner totalt.

Jag vet att det i någras ögon kan tyckas som Jag bara går härhemma.

Att jag sedan har haft och ännu har fruktansvärt ont på många ställen i min kropp, är yr i huvudet mest varje dag och sover, vilar kollosala mängder med timmar på ett dygn, för att orka vara med det dygnet

Ja, jag jobbar hemifrån, halvtid som nu.
Detta innebär inte att jag i jobbet pysslar med annat, utan jag är fullt koncentrerad och focuserar på det jag gör.
Det jag gör är oerhört viktigt och värdefullt.
Både för företaget, våra resenärer och inte minst mig själv.

Jag får känna mig värdefull, mitt i mitt dåliga mående, där jag är sänkt i hälsan och orken, samt självkänslan och självförtroendet

För en högt presterande person som jag, väljer inte att Gå härhemma hela dagarna för att jag tycker det är kul.
Jag väljer inte att vara helt i Fkassans händer och inte ens veta om jag får någon ersättning, då jag är satt ur spel.
Kanske får jag inte ett nickel utbetalt om de tycker att jag skulle klara att köra buss till och från Arlanda, med yrsel, hjärtproblem, andnöd och utmattning.

Men så funkar ju inte verkligheten.
Jag kan inte kravla mig in i en buss och utsätta en massa människor för den livsfara jag är, i ett sådant tillstånd.
Dessutom orkade jag knappt kliva ur sängen vissa dagar, då jag insjuknade och de första veckorna.

Nu mår jag bättre, för var dag som går, med upp och nedgångar i det också.
Ena dagen orkar jag vara igång med jobb 4 timmar, hushållssysslor och kort promenad ute i friska luften.
Till att jag dagen efter, redan på morgonen vaknar yr, med värk i huvudet och tryck över bröstkorgen, hjärtklappning och fullständigt utmattad.
Men jag jobbar mina 4 timmar ändå, fast det tar helt slut på mig.

Så ser det ut för mig.
Jag som Går härhemma hela dagarna.

Men du som uttalade dig om maten.
Jag lagar mat härhemma Varje dag.
Vi måste ju äta fast jag är sjuk.
Dessutom kan min älskade sambo själv också ordna med mat.
Så vår tillvaro står inte och faller på att han kommer med någon färdigköpt matlåda, när han känner för det.

Du däremot vill få mig till att framstå som en sämre människa, bara för att jag Går härhemma hela dagarna!
Varför gör du detta?
Vad har jag gjort dig?

Om du tror att vårt liv är lättare för att jag Går härhemma hela dagarna, så kan jag berätta att så är inte fallet.
Båda vill vi ha mig åter i god hälsa, orken tillbaka och i arbete 100% och jag kan också berätta att människor som du är sådana som är väldigt duktiga på att sänka andra som inte är vid full vigör, till vilken nytta då, jag förstår inte.

Det är ju tur att det finns sådana fantastiska individer som du, som håller ordning på oss slöhögar, med dina sårande, elaka kommentarer.
Det är väldigt lätt att sparka på någon som redan ligger.

Men kom ihåg: Mig sparkar du inte på, för när jag får mera ork, så kommer jag att konfrontera dig och ställa frågan.
Hur tänkte du där?
Vad hade du för uppsåt och varför?
Blir Ditt liv bättre av att förminska mig?

Många har sagt till mig att jag inte skall bry mig, låta det bara rinna av.
Det är lätt att säga det, men sedan att klara det mentalt.... Jag har svårt, just för att jag är sänkt sedan tidigare av allt jag skrivit om.
Samt att detta inte är första gången du ger på mig med en sårande slägga.
Förra gången var när min syster gick bort.

Så individer som du är fenomenalt duktiga på att ge er på medmänniskor som redan är sänkta.

Jag har lite att jobba med i detta.
Likaså är jag tacksam för det stöd jag fått från vänner som förstår vad jag menar, som upplevt samma behandlig från likasinnade individer.

Självklart kommer jag att ordna upp detta.
Vägrar bara låta det ligga och suga energi.
Den behöver jag till att bli frisk.

Jag hade också den stora glädjen igår att få umgås med vänner som jag vet, tycker om mig och vill mig väl, fast jag inte har full hälsa.
Dessutom fick jag prata ur mig för C som arbetar med personalfrågor, mobbing på arbetsplats och sådant.
Han gav mig råd och tips hur jag kan agera.

Jag kommer att driva igenom detta om det blir nödvändigt.
Först tar jag konfrontation själv.

Gårdagen efter detta tråkiga, blev givande, samtidigt väldigt utmattande.
Mötet med vänner, begravning och sist besök hos min x svärmor och svärfar som jag tycker så mycket om.

Gårdagen blev med andra ord väldigt kompakt. Återupptagen kontakt med härlig vän Å, jag är jätteglad över att du finns i mitt liv igen.
Likaså C. Tack för du skjutsade på mig till och från bussen.

En vackert farväl av vår vän L under en fin begravning.

Nu ska jag sova några timmar till.
Skönt att skriva ur mig allt...






Av Sirpa Niva - 9 februari 2018 21:38

Idag var jag med två goda vänner i Nora kyrka och tog farväl av en gemensam vän.

Mycket vackert och minnesvärt avsked av en människa som hade många vänner, som där slöt upp i en av hennes själv önskad begravningscermoni.

Vacker musik bla Tears in heaven.
Hennes önskan var att inte komma med en massa blommor till den sista färden.
Hon fick sin vilja igenom.
Alla hade varsin ros som vi lade på kistan när vi tog farväl.

Det var oerhört vackert allting.
Ute var det strålande sol och knallblå himmel.
Säkert hade hon lagt med det i sin sista vilja.

Tack L för att jag fick lära känna dig!
Se nu till att det blir lite fart däruppe bland molnen

Av Sirpa Niva - 8 februari 2018 04:28

Igår morse vaknade jag ju ur en jättejobbig dröm, faktiskt en mardröm. Den var skrämmande och så långt från verkligheten det gick att komma.
Drog med mig obehagskänslan, långt in på den dagen, innan det avtog.

Nu inatt jobbade jag för fullt.
Först i nån militärövning där jag hade till uppgift att ordna med påfyllning av jord, från stora säckar till mindre påsar.
Hade ett eget gäng som jag basade över, som var jättegoa och trevliga att jobba med.
Vi hade roligt när vi kämpade tillsammans.

Sedan skulle jag köra en buss som det var en enda röra i.
Av någon anledning hade det stuvats in en mängd med plast, skyddsplast från någonting.
Jag fick tömma ut det först.
Sedan skulle det bytas pappersrulle i en betalkortsterminal, som bara krånglade.
Kunder i bussen försökte hjälpa och det blev bara tok av allt.

Jag gav upp den biten för jag var redan sen iväg.
Det var lerigt och otäckt överallt där jag befann mig.
Som att det var uppe i bergen nånstans med jättebacke nedför när jag skulle åka sedan.

Det kom folk släpande med resväskor, försenade till bussen och jag fick lov att stanna flera gånger extra för den skull.
Mer och mer stressad blev jag när tiden gick och folk började bli irriterade.
Ingen av eftersläntrarna gjorde sig någon brådska in, fast jag stanna extra gång för deras skull.
Nä de stod kvar utanför, rökte och pratade och blev sur på mig när jag föste in dem.i bussen för det var redan så försenat.

Jösses!
Kände mig jagad från alla håll.

Vaknade ur detta med hjärtklappning och genomsvettig.
Jag måste ha jobbat hårt i sömnen.

Låg vaken när kärestan gick upp vid 3 tiden.
Fortfarande uppjagad av stressen från drömmen. Alldeles vimsig och jättetrött.
Gick upp en stund med honom vid 3.30
Tog lite kaffe och medicinen.
Pratade en stund och kramade Ville och lugnade ner mig.

Det måste höra till processen av läkning, detta med drömmarna.
Hjärnan sorterar och jobbar på nätterna.
Tidigare har jag varit så utmattad att jag sovit som en medvetslös.

Sedan hänger oron över mig med Försäkringskassan.
Läser för var dag om människor som varit sjuka länge som Fkassan bara ställt utan ersättning.
Jag är glad att jag nu orkar jobba halvtid iallafall nu, så är jag garanterad lite pengar framöver.

Det blir ett stressmoment i sig.
Att inte veta hur det kommer vara framöver.
Jag vill ju verkligen åter in i 100% arbete men jag klarar det inte ännu.
Får med näppe ihop de 50% i orken som det är nu.

Vidrigt så det måste vara.
Jag har arbetat sedan jag var 15 år och betalat in skattepengar, flera miljoner vid det här laget. Sedan behöver jag leva i oro när jag själv blir sjuk.
Leva i vetskapen att det sitter en människa som tror sig besitta med större vetskap om människohälsan än läkarna själva.

Hur har det blivit såhär?
Jag skulle inte säga nåt om jag var en slashas som inget vill bidra med till samhället.
Men såsom jag jobbar och sliter med allt jag företar mig så borde jag inte behöva leva i den oron.

Sedan driver det omkring skaror på våra gator med individer som inte vill bidraga till någonting i vårt land.
Är det dit mina skattepengar går?

Vi står snart inför val och ett är då säkert.
Sossarna som nu styr landet får Inte min röst!
Inte en chans.

Vart har vår egen trygghet tagit vägen?
Den som våra föräldrar slet liv och hälsa av sig för att bygga upp!

Tacka sjutton för att jag drömmer mardrömmar och mår dåligt....

Jag börjar bli riktigt förbannad!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19
20
21
22 23 24 25
26 27 28
<<< Februari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se