Lyckades genomföra Fredagens arbetstimmar hyfsat.

Tror att jag gått igenom de flesta tänkbara mentala positiva tankarna för att få milen att rulla undan under bussens hjul.
Att sitta och köra samma samma dag ut och dag in får min själ att utarmas.

Men den värsta biten är ändå att inte få prata med människor!!!!
Dessa körningar är säkert i normala fall ganska trevliga då det är återkommande pendlare mest varje dag.

Nu är det några få resenärer och allt sker via bakdörr och en vinkning till mig, kanske ett Godmorgon annars ingenting
De flesta går bara in och sätter sig och ägnar mig därframme en blick ens.
Så sorgligt!
Jag känner mig ensam och fullständigt betydelselös
Jag behöver mina gäster, behöver kontakten, byta några ord och framförallt ögonkontakten.
Få le, välkomna och vara glad och trevlig.

För att få tiden att gå så låtsas jag att det är Vsk grabbarna jag kör till en match någonstans i Sverige.
Att Kurre, Micke och de andra sitter bakom mig närmast mig.
Jag låtsas att de sover och att det är därför det är tyst i bussen.

Laget sover också för att vara laddade till det kommande.
Min uppgift är att ta alla till slutdestinationen välbehållna, trygga och utvilade.

Slits ur mina fantasier av rösten i högtalaren i bussen som plötsligt hojtar Använd bälte under resan!!!
Där försvann den hjälpen och fantasin för mig att orka med timmarna i tristessen.

Min glädje är stor när jag ser att det står en människa och väntar på mig vid nästa hållplats. Få sakta in och vinka, le och stanna för att ta upp personen i fråga känns toppen. Jag får något att göra.
Även fast jag sedan bara kan öppna bakdörren och släppa in.
Jag får en betydelse för en annan människa och inte bara rulla fram utan uppgift.

Varje stopp ger mig hopp och glädje i hjärtat.

Jag behöver människor.
Få prata, skratta, serva och finnas för mina gäster.
Inte bara sitta som en robot utan själ och rulla mil efter mil med en tom buss.

 

Amisa

16 maj 2020 11:16

Åh, jag hoppas det snart är möjligt med lite mer kontakt med dina resenärer igen, så du slipper känna det så mera. Vi behöver alla varandra!
Sol på dig!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Sirpa

16 maj 2020 23:02

Ja detta ställer till det för oss alla. Just den sociala distansieringen är nog kämpig för många i serviceyrken.
Borde väl inte känna så när många andra har det så mycket värre. Som inte ens har hälsan i behåll eller något jobb mera. Det är alltid någon som har det värre. Jag är ändå lyckligt lottad som har något jobb kvar, än så länge.
Vi människor behöver varandra! Det kommer man inte ifrån. Kram på dig! // Sirpa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I Söndags var det dags för Konfirmation av mitt barnbarn som gått varje onsdag på träffar i församlingshemmet i Kjula under många månader. Ungdomarna har gjort studiebesök lite överallt och varit iväg på läger. Dessutom har de jobbat hårt med att...

Ingen Wille katt har kommit hem. Jag gjorde ett utrop på fb officiellt för att få en spridning. Vi vill ju få veta vad som hänt. Nova katt har börjat repa sig från chocken över att mista sin bästa vän som hon lever med dygnet runt. Nu är hon en...

Barnbarnet härhemma Konfirmeras idag 25/5 i Jäders Kyrka Eskilstuna. Dottern, hon och jag har jobbat med att förbereda festen med mat och allt, elnigt Konfirmandens önskemål. Jag har fixat ostpajer och gjort smörgåstårta. Igår städade vi och f...

Vi är nu inne på dag 10 sedan Wille katt plötsligt mitt på dagen i hans vanliga rutiner bara försvann. Dottern säger tidpunkt 12.30-15.30 Måndag den 12/5. Han var inte hemma som han brukar. Wille är en katt med fasta rutiner och hemmet och famil...

Är nu inne på dag två med tågersättning. Lämnade av mina gäster från Japan på Gardermoen i Söndags eftermiddag. Sen var det full fart över till Sverige igen och hotell i Arvika. Fick ett rum utan fönster vilket inte är så himla bra i min värld...