Jag har valt att inte skriva så mycket om det här i bloggen då det känts så sårbart och nära.
Dessutom försöker jag så gott det går att skriva mest om positiva saker och händelser.

Nu känns det ändå som att allt vänder till det posiva hållet i detta läget.

Min mor ramlade illa i sitt hem för snart två veckor sedan.
Hon hamnade på sjukhus i en vårdcirkus som var jättejobbig för henne.

Sjukhusets viktigaste uppgift var att få ut henne därifrån så snart som möjligt.
Fruktansvärt stressande för mamma, oss anhöriga och även kommunen där hon bor.
Mamma har skador efter fallet som är fruktansvärt plågsamma för henne.
Hon klarar inte av att gå, inte ens med hjälp av rollator eller andra hjälpmedel.

Hon är blåslagen överallt på sin slitna gamla kropp. Skadad i ryggen och benen bär inte längre.

Förra veckan kom så beslutet som kändes befriande.
Hon fick flytta till korttidsboende med full bemanning dygnet runt.
Nu har hon det bra.
Får all den hjälp hon behöver och ingen tvingar henne till att plåga sig i smärtor.
Kroppen får en chans att läka och återhämta sig efter fallet.
Underbar personal finns för henne hela tiden.

Min mamma har hitills klarat sig själv med rollator inomhus.
Broder min och jag har handlat åt henne och under pandemin har även frivillig insatser från underbara människor i kommunen hjälpt henne handla.

Bror har städat åt henne och jag har besökt när jag haft tid och möjlighet.
Mitt arbete och avståndet till hennes bostadsort har gjort att det inte gått att besöka så ofta.
Även min ork har sagt ifrån.

Nu har jag ordnat så det finns Hemtjänst som tar över när Kortidsboendetiden inte längre än nödvändig.
Hon har larm hemma och det ska hållas ett möte om vilka behov mamma har när dagen är dags för hemgång.
En plan finns färdig och det känns positivt.

Bror och jag fortsätter att handla åt henne och även tar hand om städningen.
Det viktiga för Hemtjänsten är att ta hand om henne själv.

Nu måste hon få vila. Samla krafter, läka kroppen och sakta komma upp på benen igen. I hennes egen takt. Utan stress och tvång.
Sakta men säkert.

Besökte henne idag senast och vi pratade nog en timme drygt. Hon var vid gott mod och smärtorna har minskat lite.
Jag har hand om hennes lägenhet och ser till att räkningarna som kommer betalas.
Broder och hans familj besöker också och han hjälper till så mycket han också mäktar med. Han har ju också ett arbete att sköta.
Det är ju en hel del praktiskt vi måste fixa med mammas framtid och det löser vi. En sak i taget.

Så de senaste två veckorna har varit oroliga, sorgliga och stundtals frustrerande då jag inte kunnat hjälpa så mycket som jag känner hade behövts.
Mängder med telefonsamtal från olika håll.
Vi fick inte besöka på sjukhuset och bara det var riktigt jobbigt.
Säkert har jag inte kunnat göra mera men känslan finns alltid av otillräcklighet.

Känslan av maktlöshet stundtals, som jag bar under alla år min lillasyster var så sjuk, gör sig nu återigen påmind.
De många åren med kampen att få syster min under rätt vård finns kvar som en hemsk mardröm i minnet.

Likaså vetskapen att från anhöriga fått bekräftat att jag inte gjorde tillräckligt.
Det är en tung börda att bära.
Jag skulle tydligen ha fått lov att sätta min familj, mina tre små barn och mitt liv helt åt sidan i alla år för att det skulle varit tillräckligt bra.

Jag var bara en människa!
Jag mäktade inte med mer än jag gjorde och även det höll på att krossa mig när jag till sist small in i väggen och kollapsade. Blev sjuk och orkade inte ens ta hand om mig själv en tid.

Syster min gick bort i cancer till sist och där fick jag ändå vara med ända till slutet. Vara vid hennes sida ända till sista andetaget.
Vakade hos henne sista natten.
Ordnade sedan med begravning och bouppteckning.

Det har jag också fått kastat i ansiktet att det gjorde jag bara för att döva mitt samvete för att jag inte fanns hos henne mer än jag mäktade med när hon låg sjuk sista tiden.

Så hur jag än bar mig åt så var jag inte tillräcklig. Jag vet inte vad det var för sorts övermänniska jag skulle varit.

Med mamma min gör jag det jag mäktar med.
Ingen tjänar på att jag kraschar och kör slut på min ork helt.
Jag behövs hos min egen familj också.
Hos mina barn och barnbarn.
Jobba måste jag för att ha en inkomst och jag anser att jag har rätten att få välja hur jag försörjer mig.
Jag vet att det finns åsikter om att jag är bortrest i jobbet.
Men det är Mitt liv och jag gör det jag vill.

Mor tar vi hand om min bror och jag tillsammans.
Vi hjälps åt och gör vårt allra bästa.

Vi är ju heller inga ungdomar längre och livet har inte varit snällt mot någon av oss. Tufft kämpande ständigt.

Så nu blev det ett lite tyngre blogginlägg.

Jag lever med positivt tänk och hittar guldkornen i vardagen ständigt.
De finns där, överallt.

Livets gång är sådant.
Inte glider vi fram på någon räkmacka direkt med guldsked i munnen.

Det gäller att göra det bästa av allt ikring :) Jag väljer livet, nu, här idag.
Ingen vet hur morgondagen ser ut.
Kanske man inte ens vaknar upp till den.
Ingen vet.

Idag på eftermiddagen när jag vaknade efter en tupplur så såg jag en rörelse ute vid poolen.
Visste att jag var ensam hemma så ddt kunde inte vara Ludde Basset.

Under päronträdet står ett Rådjur och låter sig väl smaka utav de få fallfrukten som finns.

Sedan går den vidare mot poolen och ser lite rädd ut när skördetröskan passerar på andra sidan vägen.

Jag hinner ta några foton innan den springer iväg ut på åkern där den bor i dungen intill.