Tänk vad det är mycket man tar förgivet i livet. Det är inte förrän kroppen eller knoppen säger stopp eller kraftigt drar i handbromsen som man förstår hur mycket det är i vardagen som behöver göras.

Som nu denna Fredagsmorgon.
Jag bäddade rent i min säng och det brukar ju inte vara nån större grej.
Gjort i ett nafs.
Inte nu inte. Stor möda att bara ta av påslakanet och gå ut på verandan för att skaka av täcket ordentligt.

Jag jobbade på i omgångar och vilade däremellan. Nu är det klart.
Rent i sängen. Tvättat och hängt på tork.
Duschat och ätit frukost
Tog typ 3 timmar att fixa allt detta som i vanliga fall tagit kanske 30 minuter max.
Ja tvättmaskin har ju inte hunnit klart på den stunden förstås.

Nu ligger jag i det renbäddade och njuter av fräschören.
Väntar på den andra tvätten där jag kör min sköna fluffiga morgonrock och lite annat.

Känner av smärtan rejält men ändå inte så tröttande illa som tidigare dagar så det är på rätt väg.

Jag har till och med varit nere i källaren ett par vändor för att hämta och lämna saker som behövde komma på plats.

Vad är sen oddsen att både dotter och jag är satta ur spel just nu, samtidigt.
Hennes discbråck jäklas för fullt och hon har fruktansvärt ont.

Försöker få henne till Kiropraktor men hon vågar inte pga sin sjukdom ME.
Hon var till Kiropraktor för många år sedan och det gjorde henne ännu sjukare.

Mig går det säkert att få ordning på igen. Bara jag går på de behandlingar som behövs och sedan underhåller allt hädanefter så det inte kommer åt att låsa sig igen.

Jag blev djupt tacksam och rörd igår då det kom pengar från min lilla gamla Mamma till kommande behandlingar.
Hon vet av egen erfarenhet vad värk i rygg och höfter är och hon vill hjälpa mig med att ta en del av kostnaden för det jag behöver för att bli av med det här som bromsar livet och förstör.

Jag måste ju betala det ur egen ficka helt då sjukvården vände ryggen helt när jag gråtande bad om hjälp.

Så pengarna från Mamma ger mig chansen att få ordning på detta skit, som en skänk från ovan.

Snart är det dags för påfyllning i dieseltanken i källaren, för ännu är inte kylan över.
Hoppas det inte behövs mer än kanske några hundra liter.
Att våren kommer snart med värme och sol så jag kan slappna av den biten.

Brunnslocket är öppet ännu ute på tomten efter översvämningen i källaren och pumpen som jäklades.
Ingen av oss mäktar med att lyfta det tunga åbäket på plats.
Det ligger ett säkert galler över nu så inget trillar ner

Nu vila och läsa bok.
In med lite mera värktabletter.
Känns att jag varit igång..

Nu har det gått några dagar sedan jag var till Mikael, min Kiropraktor och fick första behandlingen för den smärtsamma låsning jag hade i höger sida.

Det går sakta framåt och jag är så förundrad över hur konstigt det känns i min kropp.
Bara det att jag har båda fötterna, med raka tår nere i golvet när jag går.
Fötterna gör inte ont och tårna domnar inte.

Jag går nästan rak nu och igår försökte jag klara mig helt utan smärtlindring men det fick jag ge upp mot eftermiddagen och ta ändå.
Smärtan sitter mestadels nu ovanför svanskotan som ett band.
Det hugger i höger skinka och jag har en galet öm punkt vid höger knäveck på utsidan.

Sen är det ömt överallt men det är mest som en kraftig träningsvärk.
Vänsterknät som Vårdcentralens Fysterapeut påstod vara artros i gör inte det minsta ont längre.
Ömt där också men inte mer än så.

Jag är uppe och går så mycket jag nu mäktar med.
Det är inte någon njutning direkt må jag säga men det är väldigt nödvändigt för att jag ska hålla igång allting.

Känner att det är på väg åt rätt håll och jag fryser inte längre som jag gjort hela det senaste året.

Igår körde jag barnbarnet till skolan.
Det är stor möda att ta mig in och ur bilen men jag kämpar.
Var in och köpte en Sko/Stöveltork på Jula som jag gav till min dotter härhemma som hade namnsdag igår.

Kom sedan hem och var fullständigt slut efter dessa uppdrag som jag kände att jag ville utsätta mig för.
Jag måste framåt, kan inte bara sitta passiv och vänta på resultat.

Hoppas på att jag på Måndag vid nästa besök hos Micke får tips om olika övningar jag kan hjälpa kroppen med.

Sakta framåt, ett steg i taget
Det här ska inte stoppa mitt liv, det har jag bestämt mig för.