Det har varit så mycket känslomässigt jobbiga grejer senaste tiden, plus jag nog är ganska så slutkörd i övrigt också med mycket jobb och övergång från det till arbetslös i stort sett.

Min hjärna har börjat sortera upp och städa på nätterna.
Som nu inatt en mardröm som ännu hänger i fast jag redan tagit ett tidigt svalkande dopp i poolen och tar nu dagens godaste kopp kaffe i sängen.

Jag fick igår klartecken till att få köra ett hockeylag i helgen. Tre dagar ska vi vara iväg. Till Skövde och sedan Mariestad.
Jätteroligt!
Jag blev så grymt glad över det.
Den förre föraren, som nu är för gammal för att få köra mera, ringde mig igår och vi hade ett givande samtal.
Denna körning är för depå Enköping.

Jag vill ju göra mitt bästa alltid och detta lag vill jag väldigt gärna bli deras egen förare åt, då de är van vid att ha samma person som sköter körningarna.
Så sjävklart funderade jag ikring körningen igår och det resulterade i mardrömmen.

I drömmen skulle jag iväg med en kvinnlig kollega som backup då hon kört gänget tidigare.
Vi hämtade bussen och gjorde iordning den.
Var ute i god tid som jag brukar.
Resan var alltså tre dagar med två övernattningar.

När vi är på väg och ska vara framkörd för ilastning så kommer jag på att jag bara har bikini och en sommarklänning på mig och tofflor på fötterna.
Ingen uniform och inget packat för de tre dagarna.
Kollegan och jag resonerar fram att jag hinner hem och packa det som behövs.

Sagt och gjort, vi åker bussen till Västerås (bara det var underligt)
Till min lägenhet som jag vid framkomst inte hittar.
Jag minns inte vilket nummer jag bor på.
Jättemärkligt!

Helt plötsligt är min avlidne lillasyster med mig och letar efter huset.
Hon säger sig veta och en granne säger också numret.
23 A är där jag bor.
Men vi hittar inte huset?? Det är ingen ordning på husnumren.
Jag letar och springer mellan husen.

Kollegan väntar med bussen och tiden går.
Jag hade bara 5 minuter på mig att hitta mitt hem och att packa.
Jag känner stressen och paniken komma smygande.
Syrran försvinner och plötsligt hittar jag huset. Jag har passerat det flera gånger och inte sett numret.

Jag rusar uppför trapporna och utanför min lägenhetsdörr ligger det en gammal man i en sjukhussäng med droppställning intill sängen. Han är döende och ska vara i min lägenhet paleativ när jag ändå ska vara bortrest.
Hans säng körs in till mitt lilla krypin. För tydligen bor jag i en trång enrummare.
Han är arg på mig och försöker att hindra mig i mitt letande efter de grejer som jag ska packa ner.
Greppar efter mig och håller fast.

Jag minns hur jag tycker så synd om honom som ska vara där ensam, döende i min lilla lägenhet.

Min mobil ringer och det är kollegan som ringer och meddelar att hon nu åker för att hinna hämta laget i tid.
I bussen finns nu en kollega från den tiden jag körde för Västerås Lojaltrafik och hon är jättesur för att jag inte sköter mitt jobb.
Tycker att jag sviker och bara tänker på mig själv.
De pratar båda til mig via högtalaren i mobilen medans jag packar klart och rusar nedför trapporna och ut.
Jag hojtar att jag är klar och kommer ner.
Men det är försent.
Bussen är borta och jag hittar den inte hur jag än letar längs gatorna.

Försöker ringa men mitt adressregister i mobilen är en enda röra och full med en massa konstig reklam.
Namn på människor som jag inte ens visste vem det var

Ett gäng unga grabbar passerar mig och skrattar åt mig då jag är så trött och ledsen över att min körning med hockeylaget nu missades.
Jag skulle aldrig mera få chansen att köra på den depån då ingen litade på mig.

Där stod jag på trottoaren och grät med hjärta och själ när jag började vakna till och insåg att allt bara var en otäck dröm

Det märks att mycket rör sig i min hjärna just nu.
I drömmen hade jag jätteont i magen också och det har jag haft nu i tre dagar.
Tror att min mage kraschat på grund av all oro och press jag levt i ett rag i jobbet och ikring uppsägningarna av oss alla 12 som måste lämna.

Jag saknar syrran stundtals som nu varit dld i tre år drygt.
Har känt mig väldigt ensam med allt som sker och inte direkt någon att ventilera tankar med.
Mycket egna grubblerier, planer, tankar, hopplöshet, kämparilska, sorg och bedrövelse.
Den situation jag nu hamnat i är för mig så helt ny och främmande.
En situation som jag har svårt att hantera.

Skulle tro att mitt i allt så är jag så rädd att göra nåt fel så det slår tillbaka mot mig.

Igår kom jag ändå till en acceptans med att jag nu är arbetslös ett tag iallafall
Jag är arbetssökande på Arbetsförmedlingen och kommer kanske att behöva ta ut Akassa för att klara mina räkningar de kommande månaderna.
Bara det är ett stort steg framåt i det som råder.

Min timanställning ger en ytterst liten trygghet där arbetsgivaren inte har några som helst krav på att ge mig jobb.
Jag står standby liksom och bara väntar på att bli utvald till någon körning som ingen fastanställd vill ha eller inte klarar av.
Det finns ju knappt några beställningsförare kvar. Vi har fått sparken.

Nu när jag skrivit av mig har mardrömmen givit vika.
Jag tror att den gamle mannen i sjukhusbädden är en spegling av allt prat om döda gamlingar i Covid19 som nu verkar blossa upp överallt i världen igen.
En andra våg som kommer över oss.

Jag har ju också haft tankar om att ge mig in i vård och omsorg i arbete. Men jag har ju ingen som helst utbildning.
Känner där att jag skulle vilja göra nytta då jag inte har något att tillföra i mitt eget yrke.

Nu har mardrömmen givit vika och jag ligger i min säng, kaffet urdrucket
Öppnade upp fönster och dörrar i huset för att vädra ut det varma från igår.
Det strömnar in frisk, kylig luft som är lätt att andas.

Katterna har jobbat hårt inatt då det låg två små rådisar på dörrmattan nör jag öppnade framdörren
Nova kom med en till i munnen som hon ännu inte mörat klart utan hon fortsatte sitt jobb medans jag gick in igen.
Tycker synd om rådisarna men jag kan inte styra naturens gång
De är ändå sjadedjur som kan ställa till med så mycket elände
Likaså getingarna som jag måste eliminera igår.
Känns hemskt men de hade byggt på helt fel ställe.
Vi vill inte ha hela väggen med getingar

Nu är det bara att hålla koll så de inte bygger på ett annat ställe på huset.
Det finns ju en hel del håligheter i den gamla träfasaden.

 

Amisa

11 augusti 2020 09:30

Tråkigt att allt känns så jobbigt för dig just nu, men faktum är att motgångar gör oss starka och tåliga. Det känns nog som ett hurtigt fnoskel just nu, men på sikt kommer du kanske upptäcka att det är så?

Kram till dig och ta hand om dig!

http://min-inre-vagvisare.bloggagratis.se

Sirpa

11 augusti 2020 17:51

Tack för dina vänliga ord.
Allt som jag gått igenom i mitt 61 åriga liv borde ha givit mig en björns styrka.

Men det sägs ju också att man inte får mer än man orkar bära.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Köpte från Matsmart förra året påsar med ingredienser till ett annorlunda bröd. Påsarnas innehåll var en blandning av Hasselnötter, Sesamfrön, Mandlar och lite andra fröer. Jag tillsatte det som stod. Blandningen i påsen, 4 uppvispade ägg, salt...

Tidigt denna regniga Onsdagsmorgon satte jag igång med bullbak. Jag är ju sån att om jag bakar så gör jag rejäl mängd. Den här gången blev det över 80 bullar. Så nu finns det bullar att ta med till gamla mamma också när jag hälsar på henne på ...

Tänk att kunna vakna på morgonen, efter att ha sovit gott en hel natt med känslan att det här är en ny dag, med nya krafter och utan värk. Det var ett bra tag sedan jag kände så. Det gjorde jag nu på morgonen. Vaknade som jag ska med katterna ho...

Den här dagen har givetvis varit fullsmockad med Att göra grejer. Började dagen med att köra min lilla husbil till verkstan för att få olja och filter bytt. Det har jag inte gjort på de två åren jag har ägt fordonet. Förra sommaren användes den ...

Det är en skön känsla att vakna på morgonen utan att ha en galen värk bara av att vända mig i sängen. Likaså att gå upp utan att det hugger som knivar i skinkan och ner längs med lårmuskeln. Kanske är det så att min kropp nu börjar på att ha räta...