Jag visste att den dagen skulle komma då jag måste jobba med något som definitivt inte fungerar för mig längre.
Har nog aldrig riktigt gjort men jag har gjort det ändå.

Kört skolrurer.

Den här veckan har det varit dåligt med beställningar så det blev för mig till att undrr tisdagen bli upplärd på en skollinje som jag sedan kört själv i två dagar.
Plus att det lagts in extrakörningar emellan, med skolkörningar även det.

Jag har funderat över vad det är som gör att jag känner sån motvilja för dessa körningar.
Kom på det imorse när jag vaknade.

Dels det enorma ansvar det kräver att kunna varenda brevlåda där barnen väntar längs smala, hala, krokiga och ofta riktigt dåliga vägar.
Sedan att hemfärden på eftermiddagen ser så varierad ut, beroende på vilka barn som åker med.

Men sen det viktigaste kände jag imorse

Att jag hela tiden återkommer till depån och måste vara med kollegor ständigt.
Det vill jag inte!
Jag är en Ensamvarg i mitt yrkesutövande.

Jag vill köra mitt och sedan bara rå mig själv.
Har inget intresse alls av att umgås och prata skit om arbetsplatsen och cheferna som det ständigt görs.
Jag vill inte!!!

Att umgås med kollegor längre stunder är inte min grej.
Jag vill göra mitt jobb på bästa sätt och sedan bara sköta mig själv.

Det märkte jag tydligt igår hur dåligt jag mår av att sitta och höra det ständiga gnället vid fikabordet.
Klagandet över precis allting.

Först stressa runt ute och sedan komma in för att sitta och gnälla eller lyssna på gnäll.

Inget för den här ensamvargen.

Under en skolkörningsdag återkommer vi till depån säkert 4-5 gånger.
Visst kan jag ägna tiden åt att städa buss eller gå ut.
Funkar ju sommartid men nu är det kyligt.
Att åka hem blir för kostsamt och tar tid det med.

Hittade pudelns kärna :)