Senaste inläggen

Av Sirpa Niva - Lördag 10 dec 07:40

Vaknade vid 6 tiden av mobilväckningen.Efter endast 3 timmars sömn.
Natten blev orolig då det var många som hörde av sig med frågor om olyckan.
Var jag hemma? Det var väl inte jag som kört?
Var min käresta ok? Vem hade råkat illa ut?
Hur skadad? Vad hade hänt?????

Frågorna var många och några svar hade jag inte att ge om tillståndet på vår kära vän och kollega.

På natten sent lade vår chef ut lite info så vi visste att han var under god vård, men inget mera.
Somnade utmattad till sist och min älskade var hemma i trygghet.
Hans kväll hade varit hemsk...
Kollegor hade ringt honom också, vänner hört av sig, oroliga.
Han hade knappt kunnat sköta sitt arbete i tvätthallen.

Jag gick upp 6.20
Direkt i duschen.Väckte lillan som snällt gick upp.
Hon skulle på Nobelmiddag i skolan :) så det var finklänning på.
Gav henne frukost, tog själv kaffe.
Rastade hundarna och sedan iväg med lillan till skolan.

Direkt därifrån till Vårdcentralen och påkoppling av 24 timmars blodtrycksmätning.

Kortare, stilla promenad med hundarna innan deras frukost.

Dottern hörde av sig med frågor om hur det gick med allt.
Jag sökte information om kollegans hälsotillstånd.

Pratade massor med min älskling.Kände en sådan längtan efter honom.
Ville ha honom hos mig, tryggt nära för att känna att han mådde bra.

Åt sen frukost själv innan återfärd till Surahammar och hämtning av lillan.
Snabbt in till stan och jobbet, där chefen mötte upp med information om olyckan.Läget nu och vad som hänt.
Hann träffa och krama om min älskade innan hans körning började.
Det behövde vi båda.

Tog en kaffe och lämnade av två burkar pepparkakor till kollegorna innan vi åkte till mitt.
Rastade hundarna för 4:e gången denna dag innan vi gick in.

Var jättetrött och medtagen.
Dels av allt jag hade att göra, blodtrycksmätningen som klämde om armen på mig var 20:e minut och känslostormen med olyckan.
Allt liksom bara flöt ihop till ett enda surr.

Lagade mat till lillan.
Försökte vila själv någonting.
Dottern skulle komma lite senare.Likaså min älskling.
Gjorde lite mat åt honom och fika åt oss alla.

Vid 16.45 tiden var vi då samlade.
Dotterns bästa vän var med.
Mycket prat om allt möjligt.
Trevlig samvaro och gemenskap, innan vi skildes åt.
Jag följde med min älskling på jobbet.
Åkte med till och från Arlanda.

Vi njöt båda av att ha varandra nära, det behövde vi, efter det som hänt.
Mycket prat om kollegan/vännen som låg på operationsbordet, nersövd på sjukhus.
Väl omhändetagen.

Olyckan väckte mycket känslor inom oss.Varför måste detta hända?

Så skönt att vår vän fråntogs allt ansvar för händelsen.Han hade inte haft chans att agera på något annat sätt.
Hans buss blev påkörd våldsamt, vid förarplatsen, så han klämdes fast.
En hel timme kämpade räddningsmanskapet med att få loss honom.

Föraren i bilen som körde på bussen, avled troligtvis omedelbart.
Frågorna är många där....
Vad hände då den bilen kom över på fel sida av vägen??
Den bilen i sin tur påkördes av en bil bakom.Den föraren fick lindriga skador.

Inga passagerare på bussen kom till skada.

Min älskling följde med hem och vi tog en kaffe innan han for hem till sitt och en väntande son.

Jag själv kände mig älskad, trygg om väldigt, väldigt trött.
Lade mig att sova vid midnatt, med blodtrycksmätaren på mig.
Den jobbade på hela natten, varje halvtimme och jag sov som en medvetslös.


Bilden på mig själv tog jag på förmiddagen och jag ser själv hur blek och trött jag ser ut.

ANNONS
Av Sirpa Niva - Torsdag 8 dec 21:22

I eftermiddags åkte jag till min dotter och barnbarn i Ramnäs.
Hade haft en jobbig förmiddag hemma med huvudvärk och orkeslöshet.

Låg i soffan med Ville katt, tungt sovande på mig innan jag mot eftermiddagen for iväg.
Ville skulle få tillsyn senare på kvällen.

Jag blir här hos hundarna och barnbarnet till imorgon.
Dottern for iväg på lite egentid med en god vän och kommer hem imorgon.

Väl unnat!
Hon har det så tufft min unge.
Fixar ensam med dotter och hundar.
Känns bra att kunna hjälpa henne lite.

Jag gräddade pannkakor av havremjölk till middag åt lillan och mig.Även katten Pompis ville ha pannkaka :)
Lustig katt.

Vi såg på barnprogram, läste Bamse och sedan somnade lillan vid 21 tiden.

Orolig kväll då en av våra bussar varit med i en olycka och en god vän och kollega skadades allvarligt.
Många telefonsamtal, sms och frågor.
Vi väntar nu på besked hur illa skadad han är.
Ber och hoppas på det bästa.

Min älskling har ringt mig otaliga gånger under kvällen.
Tryggt att höra hans röst.

Jag var ute med hundarna på en kisspromenad för en stund sedan.
Är ju inte van vid att gå med två stycken så det var en ny upplevelse.
De skötte sig så fint så.
Lyssnade på vad jag sade och sedan blev det tasstorkning i trappen innan de fick gå in.
Båda lade sig snällt ner och lät sig torkas.

Nu gnager de på tuggben som matte lämnade åt dem.

Jag ska själv snart isäng.
Är helt slut efter allt idag

ANNONS
Av Sirpa Niva - Torsdag 8 dec 10:14

Igår när jag kollade min post så blev jag så glad och varm.

Där låg de första hyresavierna i mitt namn för denna lägenhet.
Jag fick ju förstahandskontraktet på den från 1/1 2017.

Nu närmar sig det datumet och bara av att se mitt eget namn på fakturan gjorde mig överlycklig.

Oron var ju stor under ett halvårs tid då jag sökte boende med ljus och lykta.
Det fanns inget!
Den enda jag fick ens titta på var en jättedyr pytteliten trea på Gunillbogatan med en hyra på nästan 11.000:-
Det går ju inte!
Jag tjänar ju inte mer än att jag får max 20.000:- i handen efter övertid och ob.
Nu är hyran på knappt 5.200:- med parkering/elstolpe.
Den här lägenheten är på 61kvm och trean jag fick erbjudande om var på 68kvm.
Alltså betala mer det dubbla för 7kvm till.
Nää...
Jag var helt förtvivlad när jag kom hem från den visningen.

När jag sedan fick meddelandet från Avorum att jag kan bo kvar här, så var min lycka fullkomlig.
Ett steg i rätt riktning.

För min del hade det blivit husvagnsboende vintertid också, om detta inte löst sig.

Glädje :)

Av Sirpa Niva - Torsdag 8 dec 08:43

Mina dagar går, fast jag inte jobbar.

Känner mig sakta bättre och det ger mig glädje och mod att blicka framåt.

Det är så mycket jag vill göra och känna att jag kan påverka.
Men bromsen i kroppen är i och den lossnar lite i taget.Väldigt sparsamt.

Gjorde inte många knop igår men ändå resulterade det i att jag sov vid två tillfällen på soffan.
Lägger mig för att vila, se på tv och bara försvinner in i sömnens värld.
Ofta med Ville katt spinnande på magen.

Gick upp vid 8 tiden på morgonen igår. Kaffe i sängen givetvis.
Lite blogg och tankar.
Sedan upp och duschade, bäddade.
Hade tvättstuga bokad 10 så det blev tre vändor till källare och 4 maskiner tvätt, under 3 timmars tid.
Andfådd och darrig i knäna låg jag sedan i soffan och bara vilade.

Känns så jobbigt att det inte finns ork i min kropp!!

Kämpar med min känsla av oduglighet.Samtidigt som jag blickar framåt.

Min dotter och lillan kom sedan vid 13 tiden och hämtade mig.
Vi åkte till Maxi Hälla och handlade.
Jag behövde varor till Juldagens julbord för familjen.
Inhandlar lite i taget för att slippa stressa.Skönt att komma ut.
Vill bara ta det lugnt när jag går där bland hyllorna och planerar.

Vi köpte mat på donkan, åkte till Björnöbron och åt där medans vi såg ut över vattnet.Pratade om livet, om julen...

Kom hem och hann inte ens plocka ur kassarna innan jag var tvungen att lägga mig och vila.
Somnade en timme i soffan.
Tog mig ett varmbad då jag kände mig frusen.
Har nyst mycket under dagen...hoppas att jag inte åker på en förkylning mitt i det orkeslösa också.

Senare på kvällen fixade jag mackor och kaffe.Besökte min älskade på hans rast.Fick en stund av välbehövlig samvaro och goda samtal.

Blir mycket jobbsnack också då hans arbetssituation är jättejobbig.
Det krävs så oerhört mycket av honom så det hamnar på orimlighetens sida.
Detta gör mig arg och ledsen.
Vi kämpar och hoppas på en förändring.
Det räcker med att jag går sänkt härhemma!!

Mejlade till planeringen om min status och hur det ser ut framöver.
Likaså uttryckte jag mina tankar om allt som sker med kollegor som sliter halvt livet ur sig just nu.
Förändring måste till och det snabbt!
Annars ligger det flera långtidssjuka snart i systemet.
Till vilken nytta!

Kom så hem vid 21 tiden.
Min mage hade bråkat hela dagen.
Värk, svullen och orolig.

Jag längtar så efter att få ordning på min hälsa så jag kan börja leva igen.
Tuffa fram med minuskrafter är inte min grej.

Min vikt ökar och musklerna faller ur.
Mår pyton av att inte orka träna.

Planering av mina dagar är jätteviktigt, då orken är begränsad.
Mår bättre än för en vecka sedan.
Jag är otålig och vill framåt snabbare...bara det i sig blir ett stressmoment som jag måste jobba med ständigt.

Sover gott om nätterma.
Drömlöst och stilla, det är bra.
Allt går framåt :) sakta men säkert.

Av Sirpa Niva - Onsdag 7 dec 01:56

Att vara hemma och sjukskriven, som jag nu är, känns inte direkt som någon vinstlott.
Sakta men säkert känns det som jag förlorar min egen värdighet, duglighet och självaktning.

Långsamt blir jag bättre och piggare.
Orkar en liten bit längre varje dag, men så sakta....alldeles för sakta för mitt eget välbefinnande.

Vissa dagar uträttar jag mer än andra.
In käresta konstaterar i telefonen, att jag låter piggare och gladare.
Det gör mig glad, för då är jag på rätt väg.
Nästa dag kan jag vara så trött, så trött återigen.

Tisdagens energi gick åt till att besöka min syster, på hennes boende.
Min son följde också med.
Vi grattulerade henne på 53 årsdagen, som var i Söndags.

Gjorde mitt allt för att försöka lyfta hennes tunga sinne, där hon satt i sin fåtölj, med sin slitna, tunga kropp som är sjuk utav cancer och allt annat hon bär.
Det kändes som att jag gick sönder inombords idag, av att se henne.Höra henne prata om sin oro och den instängda värld hon lever i.

Jag vet med mig att det enda jag kan göra för henne är att besöka henne och finnas där, då och då.
Sjukdomsdelen kan jag inte göra någonting åt.

Gav henne i present två änglatavlor som jag visste hon skulle bli jätteglad över.Min son och jag hjälptes åt att sätta upp dem på väggen.
På ställen där hon såg dem från sin fåtölj.

Livet har verkligen givit oss olika tillvaron.
Jag har alltid varit den aktiva, friska och fartiga av oss två.
Syster min har varit tvärtom.
Som natt och dag.

Kände mig efter hemkomst sedan, väldigt tömd på energi och uppgiven på nåt vis.
Önskan finns ju alltid att kunna hjälpa alla som behöver det.
Men jag är ju bara en människa och jag har egna barn och barnbarn som behöver mig.
Allt har ju en begränsning.

Just nu när jag dessutom själv är sänkt i orken och lever i känslan av otillräcklighet med mitt eget, så blev sinnet ännu tyngre en stund.

Kunde prata av mig med min älskade som har full förståelse, då han lever i en krävande sits med sina sjuka föräldrar.
Det samtalet behövde jag i stunden.
Förståelsen för min känsla av hjälplöshet, samtidigt med självinsikten att vi inte mäktar med mer än vi gör för våra anhöriga.

Jag vet också att min mor är arg och besviken på att jag inte orkar med henne också i allt som nu finns runt mig.
I min värld är det en full kamp som pågår att bara orka med mitt eget.

Hur jag än gör så blir det fel nånstans.Otillräckligheten är ett faktum och knäckande om jag inte hade förmågan att använda de verktyg jag har för att skärma av.
Det måste jag för att inte brytas ner.

Idag har jag återigen slagits med en envis huvudvärk.

Min yngsta dotter skulle ha behövt mig idag då hon mådde så dåligt.
Jag var tvungen att förklara för henne att jag ligger på soffan och mår urk, att jag inte kan åka någonstans.
Försökte att hjälpa henne i text och ord.
Kändes skit att inte orka hjälpa mitt eget barn.
Kraften hade jag redan bränt på annat.

Ville katt låg på mitt bröst och gav värme och energi, allt vad han förmådde.
Han ville vara så nära det bara gick.

Just nu är han precis intill mig igen.

Pratade med min älskade medans han åkte hem till sitt efter kvällsjobbet i tvätthallen.
Våra samtal är så värdefulla.
Kan inte längre vara utan dem.De är min trygghet och grund att vila på.

Han var över på sin rast under kvällen och tog sig kaffe och smörgås.
Skönt att få rå om honom den halvtimmen.
Sorgligt att se hur ont han ännu har i sin rygg.Men han klagar inte utan kämpar på.
Härliga människa med en styrka i själen som är grym.
Älskar honom så!

Det var trevligt att träffa min fina son idag också.Såg det på honom att det blev ganska chockartat för honom att se sin moster i så dåligt skick.
Han är en så ödmjuk och känslosam människa mitt äldsta barn.
Min älskade son :)

Syrran min är som en gammal människa.Hon lever väldigt mycket i minnen och det förgågna.
Hon pratar mycket om händelser från sin egen barndom och från när barnen hennes var små.
Precis som gamlingar gör.
Hon är då 5 år yngre än jag...
Känns underligt.

Livets gång....

Av Sirpa Niva - Tisdag 6 dec 21:48

Fick under förra veckan en tid i Januari för att koppla på 24 timmars blodtrycksmätning.
Reagerade över datumet, 6:e Januari, som då är Trettondag jul.
En röd dag.Då brukar väl inte Vårdcentraler ha öppet.

Ringde till dem och fick en telefontid.
Hann duscha och ringa ett par samtal emellan, innan det ringde en distriktssköterska.
Det var helt tokigt bokat, så jag tänkte rätt.
Pratade också om läkartid åt mig själv på Måndag.
Det går inte att boka förrän samma dag då mitt intyg går ut på Söndagen.

Senare under dagen ringde så sköterskan som ska ta på mig mätapparaturen att jag kan komma nu på fredag redan.
Det kändes bra då jag har sådan huvudvärk och det ylar i huvudet ständigt.Framförallt om jag blir upprörd eller stressad över något.

Bra få det klargjort denna vecka.


Av Sirpa Niva - Tisdag 6 dec 00:44

Glada nyheter idag :)
Min älskade får fast tjänst från 1/1 2017.
Nu kan vi börja känna oss trygga och planera på riktigt med vår framtid.

Landa i känslan att båda har fast inkomst.Det i sin tur öppnar dörrar för oss, att senare kunna skaffa oss en större bostad och slå oss till ro.

Känns nästa overkligt :)

Av Sirpa Niva - Måndag 5 dec 08:55

Det märktes i nattens sömn hur pass denna helg tagit på min ork.

Tycker själv att jag inte uträttar det minsta men ändå är jag helt slut när natten närmar sig.
Kraven på mig själv finns ändå fast jag vet att orken saknas.

Julbordet med kollegorna tog väldigt av min kraft.
Jag var ju där i bara två timmar och det räckte gott för att min hjärna skulle larma med rödflagg.
För mycket oväsen, stress och glam.
Fulla människor, hög volym och fruktansvärt tempo på underhållningen.
Min hjärna stängde ner och jag bara satt stilla och tyst till sist.
Orkade inte ens prata med någon.

Kollegorna såg oroligt på mig, då de är van att jag är glad och sprallig, full av upptåg.
Nu var jag helt stilla och tydligen kritvit i ansiktet.

Jag är glad nu att jag valde åka dit, fast jag visste att det blir en rejäl påfrestning.
Min älskade låg ju med låst rygg hemma hos sig och kom inte iväg nånstans.

Jag fick ju tillsagt vid besök på depån i veckan att det var viktigt att komma då alla bokningar ändå måste betalas.
Så jag gjorde vad jag förmådde.
Var helt slut och gråtfärdig när jag kom hem på kvällen.
Huvudet värkte och magen i totalt uppror.Men jag hade gjort vad jag förmådde för att deltaga.

Undrar hur många det är som förstår vilken kraftansträngning sådana tillställningar kräver från en person med en sådan hjärnskada som jag har, efter utmattningsdiagnos.

Den skada jag fick för snart 5 år sedan är återigen uppriven och blottad.
Jag bär med mig verktygen att bearbeta allt och återvända till vardagen igen, men det tar ett tag.
Jag jobbar på det, i min egen takt, med hjälp av min läkare, min älskade och mina barn.

I det tempo som råder och alla de krav som ställs på en, i jobbet, i livet med familj, vänner och allt.

Att jag inte orkar med detta blir hos många ett problem.
Jag som alltid är så glad och pigg, som jobbar och ställer upp på allt och alla.
Hur kan jag vara så trött plötsligt, inte le och skratta, skämta och busa som vanligt.
Det blir jättefel för en del....de blir helt ställda och vet inte hur de skall vara mot mig.

Där säger jag bara, om du känner att något vill göra så .... Ge mig en kram, säg hej och se på mig.
Det räcker gott!
Jag behöver inte mera.

Anklaga mig inte och kom inte med några hurtiga...Ryck upp dig! eller som en kollega sa: Ja, du är ju kvinna och pallar inte trycket.

Visst...vill du trampa på mig, göra mig illa och rent av krossa mig.
Passa på nu när jag redan är sänkt, det behövs inte mycket då.

Får det dig att må bättre så gör det, men kom ihåg att min väg tillbaka till god hälsa igen, förlänger du med veckor med dina oigenomtänkta ord.
För jag lever ändå i hoppet att du egentligen inte menade ont, utan det var riktat som ett klumpigt skämt, för du kan inte hantera situationen.

Att bli utsatt för sådana kommentarer är jobbigt och det gör också att jag drar mig undan, isolerar mig, gömmer mig för att komma ifrån sådant.

De flesta av mina kollegor kramade på mig och berättade att de saknar mig.Frågade hur jag mådde och lyssnade på mitt svar.
Det kändes skönt för mig.

Jag fixade julbordet och Lördagen, men det kostade mig Söndagen helt.
Huvudvärk som vägrade ge vika.
Inte förrän mot kvällen gav den med sig och då var huvudet tungt.

Gjorde det jag orkade, vilade massor.Tog två tupplurar på soffan.
Fick ändå julens ostpajer gjorda, infrysta och klara.
Klädde min lilla gran.

Kommunicerade med min älskling som kämpade med sin onda rygg hemma i sin lägenhet.
Av olika omständigheter och hänsyn så åker jag inte hem till honom.
Det finns flera människor i vårt liv som vi värnar om.

Han kämpade med sitt därhemma och hade det inte lätt.Vi är ju båda högpresterande individer och när kroppen säger stopp, så skapar det trubbel i vår aktiva värld.

Bara att gilla läget.

Nu är det Måndag morgon och jag har sovit jättetungt.
8 timmar i fullständig medvetslöshet.
Har inget minne av att jag vaknat något inatt.
Huvudet tjuter och pulsen dunkar på.
Jag vet att det kommer krävas en massa av mig idag igen
Vi har möte på jobbet och det kommer äta kraft.

Har intagit min första kopp kaffe här i sängen.Varit in på facebook och delat lite gamla minnen.
Längtar så efter att kunna träna något igen.
Känner mig som en slö, fet valross som inget klarar av.

Straxt frukost och efter det vill jag prova att gå ut en sväng.
På med träningskläder och ut på en promenad, så långt jag klarar.

Sedan kan jag vila resten av dagen om det behövs, innan mötet ikväll kl 18.

Min älskling mår bättre i ryggen och han kommer att jobba.Som tur så har han körning.
Det är inte så tungt som tvätthallen.

Vi får se vad dagen för med sig.
Ett steg i taget, en dag i sänder....

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se