Alla inlägg den 10 december 2018

Av Sirpa Niva - 10 december 2018 16:00

Efter begravningen i Lördags i Kiruna, startade vi så färden nedåt landet.
Redan där snöade det en del och det tilltog vartefter.
Snöröken och dåliga sikten var återigen ett faktum.

Ställde mig i det skedet frågan till mig själv om jag verkligen skulle hinna hem till det var dags att jobba på måndag morgon 4.45

Mådde inte bra alls efter all sinnesrörelse dagen bjudit på.
Redan då var vi alla tre i bilen trötta och nedstämda.
Inget blev bättre då vi försökte boka hotell i Luleå men hittade inget ledigt.

Körde på vidare och dottern letade hotellrum. Vi måste ju ha någonstans att sova då jag aldrig skulle mäkta med att köra hela sträckan hem.
Jag hade dessutom ingen mobiltäckning då jag har 3 under många timmar.

Gjorde några korta stopp för toabesök och bensträckare.
Riktigt jobbigt att köra men vi hade ju inte något att välja på.
Ringde jobbet och berättade hur situationen var och de plockade bort jobbet för mig på måndagen.
Det lättade upp väldigt för oss.
Vi hade inte lika tuff tidspress som innan.

Hem måste vi till senast söndag kväll då lillan hade skola måndag morgon.
Hotell fick vi till sist efter några timmar i Umeå.
Scandic syd Umeå.
Vi körde på mil efter mil.
Elsa saab kämpade på i snön och jag kände hur mina krafter stundtals ebbade ut rejält.
Fick dem åter med lite godis och frukt i bilen.

Snön övergick så småningom i regn och slask. Graderna blev varmare ju längre ner i landet vi kom.
23.30 landade vi så på hotellets parkering och släpade oss in med vår packning.
Regnet hällde ner och den snö som kommit låg som en blöt sörja överallt.

Checkade in hos en trevlig receptionist vars man var snöplogare och skulle ut om ett par timmar för att röja upp på vägar.
Hon tyckte så synd om oss som kom från det hemska väglaget.
Såg hur trötta vi var alla tre.

Väl på rummet var det bara att kravla ur kläderna som jag hade kvar på sen begravningen.
Bytte om för att hämta mera saker vi glömt i bilen. Fixade till kaffe.
Köpte med mackor från receptionen.

Fick lite krafter åter igen av starkt kaffe.
Jag var så glad över att vattekokaren och instantkaffe var med.

Tjejerna hade redan krypit ner i bäddarna och lillan sov trött.
Klockan var då efter midnatt.
Jag somnade också så småningom.
Kropp och knopp var så uppe i varv och spänd efter den jobbiga körningen.
Vi hade avverkat 60 mil den dagen.
Med resa från Gällivare till Kiruna på morgonen.
Begravningen sedan innan avfärd.

Vi hade pratat mycket i bilen under färd om begravningen.
Hur mycket vi saknade M under de timmar vi var där.
Känslan av tomhet var påtaglig.
En så stor och viktig bit i den familjen var borta.
Underlig känsla.
Somnade totalt utmattad till sist.
Tyst och bra hotell.

Vaknade redan vid 5.30 på morgonen.
Kunde inte somna om.
Låg och bloggade innan jag tog mig upp för att fixa morgonkoppen kaffe.
Då var klockan vid 7.30 och tjejerna började vakna till.
Jag tog en välbehövlig dusch innan det var dags för frukost.

Unnade oss en riktigt lång och god frukost.
Vi behövde fylla på energidepåerna inför resan vidare nedåt landet och hem.

Stimmigt och rörigt i frukostmatsalen då det var mycket folk på hotellet.
Fullbokat skulle jag tro.
Det jobbiga vädret styrde folks resande en hel del.

Vi packade och gjorde oss klara för att fortsätta. Checkade ut och tackade för oss
Körde fram bilen då regnet hällde ner.
Sedan vidare ut på E4 för att bränna mil.
Nu var det lättare att köra då det snart blev ljust och vägen bättre

Tankade, stannade och åt lunch.
Några korta stopp till innan vi var i Gävle.
Då var det mörkt igen och vi kunde köra med extralysena på.
Det gick ju inte när det snöade.

Körde på mil efter mil.
Lillan sov stundtals. Annars satt hon och ritade, målade och sjöng i baksätet.
Vi var jättetrötta och less på att resa.
Längtade hem.

Det var en befriande känsla att köra in i Västerås efter alla de timmar vi farit fram på vägarna.
Trafiken var hård och pressande från Gävle och hem.
Söndag och stressade människor hela vägen.

Lastade över tjejernas saker i deras bil och for sedan hemåt.
Bar upp mitt pick och pack hem innan Elsa kördes i garage.
Resan på 280 mil var över.
Hemma väntade en ostädad lägenhet och ett berg av tvätt.

Jag var helt slut....

ANNONS
Av Sirpa Niva - 10 december 2018 06:37

På Lördagen då vi anlände till Kiruna var det ca -12 grader och garanterat myggfritt.
Vi ordnade först av allt med handrosor till oss att lägga som avskedshälsning på kistan.

Vi mötte upp min dotters far och hustru utanför kyrkan och gick så in i samlad trop.
Stunden kändes både skrämmande och fin.
Att vi samlats där 140 mil hemifrån var en självklarhet för oss.
Vi var där för att säga hejdå till vår fina vän M som lämnat oss på jorden.

Denna dag skulle vi tillsammans alla i kyrkan, ge henne i Guds händer och till den eviga vilan.

Väl inne i kyrkan möttes vi av T som som är hennes man och deras tre vuxna barn
Många kramar och tårar.
Mitt i detta en glädje för återseendet med oss söderifrån landet.
Det finns inte ord för de känslor som omgav oss alla i stunden.
Vi ville som krama in energi och tröst till dessa underbara människor som stod där med sin enorma sorg och saknad.

Hustru, mor, mormor och farmor som lämnat dem alla i en tung chock och förtvivlan.

Vi satte oss långt fram enligt familjens önskan.
Mycket människor hade samlats där i den vackra kyrkan och avskedet av vår vän.
Barn grät och stunden var tung.

Längst fram under den vackra altartavlan vilade så M i sin vita kista.
Så vackert allting.
Med blommor och ett foto på den bortgångne.

Hela cermonin var sedan stillsam lång och vacker. Djupa känslor och många tårar.
Vackra ord och gripande, talande musik.
Texter som berörde, lyfte och gav kraft för alla att blicka framåt.
Bortanför det sorgesamma.
Framåt till ljuset och livet.

Hennes egna ord fanns där i kyrkorummet.
Orden hon ville lämna efter sig till oss alla som var kvar här på jorden.

Vördnaden till livet och glädjen fanns i allt.
Det var så hon levde och ville nu att vi andra skulle fortsätta med.
Ta tillvara varje stund i livet.

Hon var själv en varm och god människa.
Envis och underbar levde hon det liv hon själv ville ha, med sina nära och kära.
Med sina vänner, sitt arbete och de intressen hon hade.

Nu hade hon gått vidare och fanns inte mera bland de sina, bland oss.

Min egen känsla var en stor saknad.
Hon var ju inte där med sin familj, med sitt leende ansikte och sin energi.

Den smärta och sorg som familjen bar på sina axlar och i sitt hjärta, ville jag hjälpa att bära men visste inte hur.
Sorgen och förtvivlan hos hennes man, vår fine vän, var så hemsk att se och inget annat kunna göra åt än att bara krama och hålla om när det gavs tillfälle till det.

Efter kyrkan bar så de närmaste ut kistan till bilen utanför och blommorna likaså.
I karavan for vi så vidare till den vackra kyrkogården för gravsättning.

Det var kallt och friskt när vi alla gick efter bilen med henne i kistan först, till den plats där hon skulle få sin eviga vila.
Själen hade redan gått för länge sedan, nu var resten redo att lämnas till jordefriden.

Cermonin där var kort och ännu en gång väldigt känslosam
Alla lade sina avskedsblommor på kistan som redan låg en bit ner i graven.

För mig var detta första gången jag upplevde en jordbegravning.
Kändes lite obehaglig då det väckte hemska minnen från de mardrömmar jag hade som barn när min egen far gick bort och jordbegravdes.
Jag var aldrig med på den begravningen.
Den valde jag bort då.
Klarade helt enkelt inte av det.

Nu var allt väldigt fint och stillsamt
Alla stod i vördnad och tog det ett sista farväl och gick sedan därifrån.

Prästen och jag gick och pratade på väg till bilarna. Hon var verkligen toppen
Så närvarande i sitt arbete och sådan tröst för de anhöriga.
Fantastisk människa som säkert gav sitt yttersta i sitt Gudskall.

Alla samlades sedan i Församlingshemmet.
Där bjöds på landgång och några tal hölls.
Gåvobrev och hälsningar i mängd lästes upp.
Pengar hade skänkts till cancerfonder, hjärnfonden och en massa andra ställen där forskning pågick om våra vanligaste sjukdomar som tog många liv.
Vi gav till Hjärnfonden.
Kändes närmast för oss

När allt sedan var över där tog vi beslutet att börja åka hemåt
Det var eftermiddag och vi hade de 140 milen hem att avverka innan Söndag kväll.

Kramar i mängd igen och varma ord
Vi alla var medtagna av stunden.
En del skulle senare mot kvällen samlas hos familjen.
Från oss blev min dotters far och hustru kvar. De skulle flyga hem nån dag senare.
Vara kvar som stöd för familjen

Nu var vår vän överlämnad och vi kunde gå.

En fin människa hade lämnat det jordiska och kvar låg en sorg och saknad.
Hennes ord följer med oss vidare i livet.

Lev fullt ut.
Lev och var glad, le och skapa din egen lycka. Älska och må bra.

Den text jag lägger med här i bloggen är hennes egna ord.
En text som berör djupt, som öppnar själen inför det fortsatta.

Vila i Frid du Älskade vän

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27 28 29 30
31
<<< December 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se