Ligger och slöar i sängen nu på morgonen, denna veckas första dag.
Ute strilar ner ett välkommet regn, som gör luften svalare och lättare att andas.
Det är underbart med solig och varm sommar och jag klagar inte, fast varje dag varit en svettig historia.
Gläds med dem som har semester och ledigt.
Barnen har det fantastiskt med bad och lekar i den sköna värmen.

Ligger och läser på Facebook om en polis arbete.
Hur han med ord som går rakt in i själen, beskriver känslan av att komma till en olycksplats.
Han vet inte vilken syn som möter honom, förrän han är där, på plats.

Hans beskrivning av människors samarbete och viljan att hjälpa.

Vilka änglar det finns runt ikring oss, utan att vi ens tänker på att de finns för oss, dygnet runt, alla timmar vi lever och existerar.

När olyckan är framme, finns de där och tar hand om allt.
Räddningstjänst, polis, ambulans och all övrig sjukvårdspersonal som tagit det som sitt kall att hjälpa oss andra.

De är också människor, precis som du och jag.
Hur ofta får vi läsa i media om allt det fantastiska som alla dessa människor uträttar i vårt liv.
Alltför sällan, tycker jag.

Det är lättare för media att hänga ut dessa om det någon gång händer att det begås ett misstag eller tas ett felaktigt beslut.
Det basuneras snabbt ut.

Men resten då?
Allt detta som dessa mammor och pappor, bröder och systrar, söner och döttrar uträttar för oss i övrigt.
Lyft fram dem mera!
Så vi förstår vilken resurs vi har i alla dessa människor.

Jag berörs väldigt när jag läser om deras tankar i ord....
Ord som visar de känslor som finns i deras arbete....