Dag ett som sjukskriven pga förgörande trötthet, sömnlöshet och kroppen i total olag.

Sov 4 timmar denna natt i omgångar.
Vaknade med hjärtklappning och andnöd flera gånger.
Kommer inte till ro hur jag än försöker.

Gick upp vid 7 tiden.
Matt och håglös...
Krafterna bara rinner ur mig när jag inte får sova.

Ringde jobbet och sedan Vårdcentralen.
Pratade med våran Personalplanerare som svarade bara att jag måste ringa vidare sjukskrivning via Trafikledningen.

Gjorde så och fick ett gott samtal med en av våra Trafikledare.
Full förståelse för mitt problem och hade haft liknande händelse själv från tidigare år.
Likaså Distriktssköterskan förstod direkt vad jag talade om.
Tog sig tid att lyssna och visade verkligen empati inför min förtvivlan att inte få sömn och återhämtning.

Fick läkartid Tisdag 10.15
Får troligtvis något som får mig till ro och sova på.

Nu är mitt sömnkonto på sånt minus att jag är alldeles knäpp i huvudet.

Åkte sedan och pratade med min chef som tycker att detta inte är ok...samt att jag jobbat väldigt mycket timmar denna sommar.
För lite vila över lag.

Är nu sjukskriven till Onsdag iallafall.
Så jag hinner sova ikapp.
Tordagen ledig.

Handlade innan hemfärd och sedan dess har jag bara degat på soffan.
Somnade till kort och vaknade med pulsen i hundra igen...

Äter, vilar, pratar med min älskling på messenger.
Ser på tv, vattnar blommor och bara skräpar runt.
Orkar inget mera.

Längtar så efter att få sova riktigt lugnt, tungt och länge.
Hitta min egen balans och sömnrytm igen.

Aldrig att jag utsätter mig för nåt sånt här igen...Aldrig!!

Ska ju inte jobba mig sjuk...det är ju inte meningen med livet.

Jag har den förmågan att när jag ger mig in i någonting, som jag tror på och brinner för, så ger jag mitt allt.

Ett mönster som upprepar sig...som min dotter sa häromdagen då jag pratade med henne, uppgiven och genomtrött.

Nu har det skett igen.
Jag har gett mitt allt för att försöka få min egen hjärna och kropp att arbeta och sova tider på dygnet som inte fungerar alls för min rytm i livet.

Jag har inte sovit en endaste dag ordentligt på över 14 dagar nu och effekten är förrödande.

Jag har alltid varit morgonmänniska och älskar att gå upp tidigt.
Komma igång med dagen, helst innan alla andra :)
Det trivs jag med.
Uppe före tuppen så att säga.

Se solen gå upp, allt runtikring komma igång och när dagen rullat på att sedan få komma hem, varva ner och få göra kväller hyfsat tidigt.
Oftast är jag isäng redan vid 22 tiden och sover för fullt.

Sedan upp kanske 4 eller ännu tidigare.Det är en rytm som passar mig toppenbra.
I detta lägger jag också in träning och sunt leverne.
Jag varken röker eller dricker alkohol så den biten har jag inget att förändra.

Behöver heller inte kanske mera än 5-6 timmars sömn med den rytmen.
Jag är pigg och glad, energisk och effektiv.
Hjärnan som mest kreativ under den första halvan av dagen.

Där är jag i ett nötskal.
Mirgonpigg och lycklig som en glad gris.

Nu har allt ställts på sin spets...

Plötsligt ska min hjärna och kropp ställa om sig till att sova på förmiddagen, vara fullt aktiv eftermiddagen.
Åka till jobbet 20.15 på kvällen för att sedan vara aktiv och allert i jobbet hela natten.
Från 21.30 till 5.40 på morgonen.

Sedan bilen hem för att landa hemma innan 7 på morgonen och lägga mig och sova..

Dag efter dag...natt efter natt

Faktiskt att jag trodde själv att jag skulle klara det, bara kroppen vande sig.
Att hjärnan ställde om sig till att sova, precis tvärt emot vad jag var van vid och trivdes med.

Men se det var vansinne!!

Redan första dagen fick jag problem.
Hade sovit natten innan riktigt gott.
Gick upp 6.30 på morgonen och skule jobba 21.30 på kvällen.
Kunde inte sova alls på eftermiddagen.
Alltså vaken i 23 timmar det första arbetsdygnet.

Sov 4 timmar knappt.
Upp dödstrött men kunde inte sova.
Igång med livet hela dagen, sol, värme, träning...allt vad livet innehåller för mig pågick hela dagen.

Försökte sova igen eftermiddag/kvällning.
Fick kanske till en tupplur...max 20-30 minuter på soffan.

Iväg igen och körde igen...

Detta har nu pågått i 10 dagar.
8 arbetsdagar och en fridag mitt i som jag inte visste hur jag skulle använda den då jag var helt fel i dygnsrytmen i förhållande till mitt liv.

Sov natten då från 2 till 9 på morgonen.
Hann få lite vila där och hjärnan tänkte lite klarare.
Sedan var det dags igen.
4 dygn till och sömn bara 3-4 timmar dygnet.

Min hjärna visste varken ut eller in till sist.Träning var inte tal om.
Jag släpade mig omkring till det som måste göras.
Försökte sova kort i bussen på natten i Örebro på min rast....det gick inte.
För mycket oro kring bussen på natten och helg dessutom.

Som ett brev på posten kom oro, ångest, vanföreställningar, mindrevärdeskänslor, aptiten obefintlig.
Stoppade i mig vad som helst för att få energi.
Kroppen svullen och lederna värkte.
Ständig huvudvärk och till sist alla konstiga symptom som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Vad fan höll jag på med egentligen?

Tvinga min kropp till något som var helt galet fel!!

Kanske går detta om jag vore 25 år...
Nu är jag faktiskt 57 och sakta men säkert bryter jag ner min hjärna och kropp med att utsätta den för psykisk våld helt enkelt.

Sedan tror jag själv att jag ska fungera normalt i detta...
Jo tjena!
Snacka om höga tankar om min egen förmåga.

Det räcker inte att viljan finns
Naturlagarna sätter man sig inte emot.

Jag kapitulerar!
Ger mig helt...
Klarar inte av att leverera på detta vis.
Jag tar livet av mig sakta men säkert om detta får fortsätta.

Nattjobb är kört!!
Jag är morgonmänniska..

Stelt leende och ögonen som svarta hål.
Inte jag!!!

Godmorgon säger denna chaffis!
På morgonen.

Inte..,sov gott i bussen på natten!