Min lilla mamma fyllde i Januari 84 år och visst, man kan tycka att det inte är någon hög ålder men....det är det om hälsan inte är i behåll.

Mamma har slitit ont i hela sitt liv ända sedan barnsben.
Hon är ju född under krigsåren 1939 i Finland.
Livet var väldigt väldigt tufft och hon fick börja arbeta redan som barn, vilket resulterade i att hennes kropp tog stryk och det innan hon ens vuxit klart.
Trasig rygg innan hon ens växt klart.

Inte bara det utan barnaga var ju väldigt vanligt på den tiden.
Morfar var en lynnig människa och det fick barnen veta av, med råge. Även Mormor fick stryk.

Så hela sitt liv har Mamma haft ryggproblem i alla dess former.
Kotförslitningar, kotförskjutningar, diskbrock, ryggskott osv osv..
Jag minns som barn redan hur ont hon kunde ha och det blev till sist i den grad illa att hon skulle opereras.

Hennes knän bråkade ofta och likaså axlar och nacke. Allt började ta slut i tidiga år redan.

Det var 2009 som operationen skulle göras och höll på att kosta henne livet.
Hjärtat stannade när hon sövdes och det blev ingen operation utan en Pacemaker istället.

Skadan förvärrades med åren och hon började ta hjälp av rollator för att kunna gå.

Sedan bar det sig inte bättre än att för 1 1/2 år sedan så ramlade Mamma så illa i sitt hem och skadade ryggen ännu mera. Nerver kom ikläm och benen har inte återhämtat sig sedan dess utan Mamma blev rullstolsbunden med Hemtjänst och stor hjälp av min Bror som fanns för henne i många lägen.
Jag med men under begränsade tider då jag bor längre bort och reser så mycket i mitt jobb.

Den resan efter fallet i hemmet har för henne varit rent ut sagt ett helvete med stor tärande smärta och en ständig kamp med att försöka återhämta sig så mycket hon bara förmådde och orkade.

Från att ha klarat sig själv i alla år till att bli beroende av andra människors hjälp.
Mamma rasade i vikt och är idag en skugga av sitt forna jag.
Hennes hjärna är vid full vigör och hon har därför ännu jobbigare med acceptansen att inte kunna gå eller göra i stort sett någonting i sitt hem.

Hon pratade om att hon ville bort ifrån detta livet som blivit bara en plåga i ensamhet.
Broder och jag har försökt finnas för henne så mycket vi bara kunnat.
Båda har vi ju egna familjer, heltidsarbete och omsorg av de egna avkommorna.

I förrgår då jag hälsade på henne fick jag nog av att se henne må så dåligt.
Hon hade verkligen kommit in i en depression som hon inte längre mäktade med att hantera. Hon gick själv med på att jag till slut skulle få skaffa hjälp åt henne. Fram till dess hade hon förvägrat det och jag kunde inget göra förrän hon själv insåg att det håller inte.
Nu var vi där.

Jag kontaktade vården och igår fick jag dit en jätterar läkare hem till henne som satt och pratade med Mamma i över en timmes tid.
Hon skall få en medicin som hjälper hennes egna Måbrahormoner att börja jobba igen då dessa är helt nere för räkning av det trauma hon genomgått och den smärta hon ständigt bar på.
Samt en annan som ger henne lindring mot nervsmärtan som ryggen orsakar.

Redan efter att läkaren åkt och vi satt och pratade Mamma och jag, så såg jag hur hon fått tillbaka hoppet om en bättring. Äntligen en läkare som tog sig tiden att lyssna ordentligt och bry sig om en gammal människas rop på hjälp.

Vi talade också om att det är dags att sätta henne i kö för ett boende där hon kan få ha andra människor i sin närhet och den hjälp hon behöver för att klara sina vardagsbestyr.
Att på så vis jobba bort ensamheten.
Där kan hon själv bestämma hur mycket eller hur lite hon vill umgås med andra.

Så där står vi idag.
Jag kommer att kontakta Hemtjänsten om att ett besök till på eftermiddagen är nu nödvändigt för att se till hennes mående.
Hon hade den tidigare men den lades vilande då Hemtjänsten har mycket att göra och för lite personal.
Nu måste den tillbaka.

Sedan skall jag kontakta Biståndshandläggaren om att lägga in Mamma i kön för åldringsboende.

Mer än så mäktar jag inte med i stunden. Sedan får vi se vad som händer. Jag kommer att fortsätta med mina besök hos henne så fort jag bata har tid och möjlighet.
Försöker få in ett besök i veckan iallafall.
Helt beroende på hur jag är ute på resor i mitt arbete och min egen ork givetvis.
Jag är ju heller inte någon ungdom längre och trött som en gnu stundtals och måste ta mig den vila som kroppen kräver.

Vi hoppas på det bästa och att medicinen hjälper upp Mammas livsgnista. Ålderns höst måste ju få vara värdig. Jag och Broder gör vad vi kan.

Det är inte lätt att bli gammal!!!