Jag börjar misstänka att jag är lite som djuren när jag inte mår bra.
Vill helst vara ensam, på ett varmt och tryggt ställe.Gå klädd i någonting bekvämt och bara vara.
Känner inte för att vara social, inte det minsta.Vill heller inte bli ompysslad eller omhändetagen, det är inte min grej.

Trivs härhemma, med tända ljus, tv:n på lite i bakgrunden.
Vandrar mellan köket, sängen och toan.Mer än så behöver jag inte för att det skall kännas bekvämt.
Bara vara, vila, äta, dricka mycket vatten och sova en stund när jag känner så.
Har idag slumrat till säkert 5 gånger, bara korta stunder.

Har öppnat en Chokladask som var tänkt att ge bort i julklapp till någon.
Nu är den min egen istället, tycker att jag behöver den.

Det är mycket tankar som far omkring i min hjärna.Mycket som hänt den senaste tiden som det känns nödvändigt att bena i.

Hoppas nu på att min kropp godtar den återhämtning och läkning den får av att jag inte drar många strån just nu.

Efter mitt läkarbesök i Torsdags fick jag lov att inse fakta.
Om min kropp skall få en chans att hela sig, så måste den få vila.

Nu är det Måndag och jag går härhemma i lyan, försöker få någonting gjort.
Hade inga rena underkläder så det var bara att traska ner i källaren och checka tvättid.

Redan där insåg jag att nödbromsen är dragen i min kropp.
Benen skakade, det snörde åt runt strupen och pulsen dunkade.
Flåsade som efter ett löppass....
Gahh!!!

Hur i helsefyr kan en förkylning sänka en vältränad kropp så in i vassen??!!

Det är så lätt att falla in i självömkan men det låter jag bli...
Är bara arg över min egen dumhet att jag inte sökte läkare tidigare och fick denna bestämda ordination om vila.

Blir frustrerad samtidigt för hjärnan är ju inte trött, den vill massor hela tiden.
Hjärnan är nedsatt i orken men inte i den omfattning som kroppen.

Meddelade min chef att jag inte kommer på några dagar.
Nu vågar jag inget annat än att ta det lugnt.

Har ett måste imorgon och det är att ta Titti till veterinär för att få utskrivet mera sprutor åt henne, får inga med mer än att hon kommer på undersökning....
Hon måste ha sitt insulin så det är bara att vi åker in, det kommer att kosta kraft.

Det är bara att gilla läget....

Jag är mycket väl medveten om att man inte ska tänka tillbaka allför mycket, då man inte kan påverka det förflutna.
Men ibland gör jag det ändå.

Saknaden efter min far, som lämnade oss när jag var 12 år endast, känns extra jobbig ibland.
Speciellt på Fars Dag, Allhelgona, Julen och när det skett någonting fantastiskt i livet :) när min dotter gifte sig, alla barnbarnens födelse...
Det är så många tillfällen där jag känner hans frånvaro så starkt.

Annars har jag lärt mig leva med saknaden, inbäddad i luddig bomull i mitt hjärta.Sorgen går aldrig över, jag har bara lärt mig hantera den, bära den och leva i glädje i detta.

Just nu är saknaden stor av flera orsaker.
Dels har min blivande svärson fyllt 30 år, med stort kalas i Lördags.
Släkt och vänner samlades och glädjen var stor :)

Jag hade hand om mina minsta barnbarn i helgen på nätterna och där kändes saknaden ordentligt.
Samtidigt blev det lättare då jag talade med honom, kände nästan hans närvaro där i rummet på natten, med mitt febriga, hostiga lilla barnbarn sovande på min bröstkorg.

Tårarna rann på mig av trötthet, ömhet och kärlek till mina små, så nära mig där i mörkret.De rann av glädje och sorg, av tacksamhet och saknad, i en salig blandning.
Kände att det var så orättvist att min pappa inte fick träffa sina barnbarn och nu även barnbarnsbarn.

Så är ju livet, vi föds och vi lever.
Ingen vet hur länge vi lever och det gör att varje stund blir så värdefull.

Jag var själv trött och slut i helgen efter veckor av sjukdom, sömnlösa nätter med hosta och värk.
Men det tillät jag inte hindra mig från att vara med och hjälpa vid festen eller att få denna guldkantade tillvaro med mina små.
Det var hjärtslitande fantastiskt.
Min kropp skrek efter vila och hjärtat efter närheten och omsorgen om mina små älsklingar

Sedan var det en viktig uppgift till med denna fest.
Jag fick här möjligheten att presentera min Älskade Robert för min släkt och några av mina vänner.
Även att för honom, med stolthet få "bära" fram mina älskade barn.

Mina barn som jag är så oerhört stolt över och älskar så det känns som hjärtat kommer brista emellanåt.
Nu fick jag även den underbart stora glädjen att få presentera min son.
Den glädjen är så speciell så det skriver jag om i ett separat inlägg.
Det tar sådan plats i min själ och mitt hjärta, så orden måste få tid att mogna inom mig, i den nya känslan.
En känsla av sorg,saknad och oro, har bytts mot glädje och tacksamhet :)

Min Älskade gjorde succe.
Han kämpade på och hjälpte till massor, från första stund han klev in genom dörren hos min dotter och hennes familj.
Han jobbade på trots hosta och förkylning.Jag försökte bromsa honom, att han skulle tänka på sin hälsa.Det var lönlöst!

Han trivdes i sammanhanget fast han inga kände, han hade ju bara träffat födelsedagsbarnet ett par gånger.Ingen annan.
Min familj slöt honom till sitt hjärta direkt:) det går inte att låta bli.
Denna rara, godhjärtade människa kan man bara älska.
Alla som pratade med mig sade att det var en fin man jag träffat:)
Jag fick ju bara det bekräftat som jag redan visste.

Där, i detta sammanhang kände jag fars närvaro, som att han var med oss.Han slöt upp när mitt hjärta snörde ihop sig i saknad.
Det kändes så bra!

Tänk om han hade kunnat vara med i livet i denna glädje och gemenskap...det är så jag kan känna ibland.

Santidigt kan jag också tänka på hur livet skulle sett ut idag om far ännu levt.
Säkert skulle ingenting stämma med dagens bild, den verklighet vi lever i idag.
Då vill jag inte förändra någonting, för alla de jag har ikring mig idag i livet älskar jag så högt.
Tanken kommer då in på val, att måst avstå från en människa för att få något annat bra....känns konstigt.
Livet är inte menat att vara enkelt.
Livet är också som man själv gör det till.

Jag väljer att leva i glädje, i en lycka som jag själv aktivt skapar.
När sedan svaghet i orken och trötthet i sjukdom kommer med i bilden så ändras tankarna en stund, bara en stund.
Det måste man tillåta sig att ske, för ur sorg och saknad går det att frambringa annat.
Det går att frambringa en glädje och tacksamhet över det man har:)
Det som omger en med kärlek.

Trötthet går att vila bort och det ljus som ligger glödande i hjärtat blossar straxt upp igen till en strålande, bländande glädje och lycka över livet.
En stark låga som tar bort alla skuggor av tvivel över livets glädjeämnen.

Mitt liv just nu är fyllt av så mycket innehåll och glädje.
Min själ är till brädden fylld av lycka, hjärtat sprängfyllt av kärlek till alla mina nära och kära.

Jag ska bara vila lite, för jag är så trött...kroppen orkar inte riktigt.
Veckor av kamp med hosta och energiutflöde för att orka med vardagen trots vackande hälsa har satt sina spår.
Är så trött!

Sov 10 timmar inatt och det känns knappt, kan säkert sova 10 timmar till.
Vi är som djuren...sover bort det som tär på kroppen.

I denna trötthet känner jag glädje och tacksamhet över allt som skett i helgen.
Längtar så efter att åter få känna mig stark och pigg, fylld av enegi så jag även kan dela med mig till andra.

Ska bara vila först.....