Igår när jag körde min sista vända för dagen mot Skinnskatteberg, fick jag på en kund som genast när han steg in i bussen kastade,sig på mig verbalt med aggressivitet.

Jag blir alltid överraskad första sekunderna för detta sker så sällan.
Personen ifråga viserade sitt busskort med orden ...Fan, det funka idag med, vilken jävla tur, bäst för den jäveln!
Hupps....redan där blev jag på min vakt och tur var det då personen vänder sig om i bussgången och återvänder fram till mig där jag sitter vid ratten.
Han trycker in hela sin överkropp mot mig och skriker att det är mitt jobb som jävla busschaffis att se till att han kommer av på sin hållplats.
Jag ryggar tillbaks av hans påträngdhet pch även spritstinkande andedräkt.

Senaste resan hade han åkt för långt och fått lov att gå tillbaka, skrek han vidare.

Jag svarade att det var tråkigt att han fått lov att gå och förklarade för honom att det står uppe på displayen i taket vilken hållplats som är på tur och att en röst i bussen också säger det högt och tydligt.

Det sket han i, som han uttryckte sig.
Det var mitt jävla jobb att tala om för honom när det var dags för han skulle minsann inte sitta och glo ut hela tiden för att inte missa.

Skrik och hårt språk var hans signum just nu märkte jag, gick inte att resonera med honom alls.
Jag körde iväg och han satte sig.Hörde hur han svor och berättade hur han hatade subbor till busschafförer...sedan höjde han rösten igen och vrålade att han skulle minsann ha mitt namn och personummer för att sätta dit mig, han skulle se till att jag skulle bli utan jobb.
Såna otrevliga kärringar skulle inte köra buss tyckte han.

Sedan var det tyst en stund
Plötsligt hoppade han upp igen, kom framåt och gjorde något bakom mig.
Det plingade för att någon skulle stiga av.
Jag stannade, ingen steg ur.
Han satte sig igen och jag körde vidare.
Kände min puls i tinningarna för jag var både arg och lite rädd.Jag visste vem han var och att han kunde gå handgripligt tillväga.

Efter en stund plinga det igen och jag stannade.Ingen klev av nu heller.
Då vände jag mig in mot bussen och frågade vänligt vem det var som kom åt en tryckknapp, för detta skulle ta lång tid om jag behöver stanna i ett och ingen stiger av.

Det fick igång honom rejält.
Han vrålar åt mig att inte sitta där och anklaga honom, jag skulle få fan för att han fått gå förra resan då han missat sin hållplats.
Han skulle trycka på varenda jävla hållplats ända fram för att han inte skulle missa.

Jag sa ingenting utan körde vidare.
Straxt klev så kunden som satt på nyfikenplatsen av och han rusar fram direkt för att komma nära mig.
Började vråla åt mig igen att han ska se till att jag skulle bli arbetslös.
Svor hela tiden.

Mitt mått vart rågat när han återigen kallar mig för jävla subba och att jag skulle fara åt helvete med alla mina idioter till kollegor.....

Då stannade jag på nästa hållplats och vände mig emot honom och sa att nu får det räcka!
Han skrek vidare och jag fortsatte säga...stopp! Nu räcker det.
Lugnar du inte ner dig så får du gå av.
Vi stod så en stund och jag gav mig inte...tittade på honom bara...
Till slut var han så pass lugn att jag kunde stilla säga åt honom orden.
...Jag ser och förstår att du inte mår bra..men snälla du, låt inte detta gå ut över mig!
Då tittade han på mig trött och sa ingenting.

Jag körde vidare och efter en stund säger han med lugn ton...hur länge har du kört buss?
Jag svarar att jag kört i 30 år.
Det märks, du kör skitbra och jag känner mig trygg att åka med dig svarade han lugnt.
Jag ser på honom snabbt och ler, tackar så mycket för de fina orden och sedan är vårt samtal igång.

Han säger att han mår skit...
Ja det förstår jag att du gör, svarar jag.
Han fortsätter och berättar om sitt liv, lite förvirrat och osammanhängande.

Jag vet en del om hans liv så det gav mig möjligheten att plocka in lite ord som fick honom att öppna upp mera.

Vi kom in så småningom på ämnet att hämnas på andra...att det inte var ok.
Han förklarade att han gett sig på mig då han kände att jag gav motstånd.
Jag svarade med att jag inte tolererar ett aggressivt och elakt beteende.
Jag hade inte gjort honom någonting, utan jag blev offret för hans ilska över något annat och det är inte ett ok beteende.
Jag är också människa med ett liv och känslor.
Han medgav att det var dumt men åndå, han var van vid att kvinnor gav med sig och blev rädda för honom.

Samtalet fortsatte tills han skulle av och när han så skulle stiga ur så såg han mig i ögonen och vi skakade hand.
Hans sista ord innan han gick var....Jag är glad att vi blev vänner, nu känns allt bättre.Tack

Så det kan bli :)
Istället för att skrika tillbaka till honom så valde jag en vänlig väg.
Även fast jag kände rädsla och pulsen var hög.

Sitter här i sängen Onsdag morgon, har nyss fixat mig dagens första kopp kaffe.
Det har inte blivit så mycket kaffe de två senaste dygnen då jag mått skrutt, rent ut sagt.

Fick ju tillbaka min envisa hosta som började för 6 veckor sedan.
Den höll i sig i 3 veckor och försvann.
Men jag var inte i form alls så träningen fick vara, gick och cyklade en del.
Ville ju ändå röra på mig och frisk luft är bara bra.
Klädde mig bra för att inte bli kall.

I Torsdags var det dags igen, hostan kom igång ordentligt igen.
Åkte bil Fredag till jobbet.
Var helt slut efter arbetsdagen, hostade i ett, drack vatten, åt halstabletter.
Kärestan skaffade hostmedicin för torrhosta som det då var.
Halstabletter för min onda, svidande hals.
Han är så rar min älskling <3 månar så om mitt välbefinnande.

Jobbade Lördagen under stor möda.
Hostade så jag kände blodsmak och det svartnade för ögonen när jag inte fick luft då hostan var så ihärdig.
Kämpade på.
Tänkte att imorgon är jag ledig och kan vara hemma och vila.
Efter arbetet tog jag med Titti och det jag behövde för att bo hos kärestan några dagar.

Vi skulle helt enkelt prova hur vi fixade att vara under samma tak flera dagar.
Kom dit med en massa prylar.
Titti installerades med sin nya bajalåda i duschrummet och nya skålar i köket :)
Hon var glad och nyfiken.

Jag påbörjade bak av äppelkaka till min blivande svärsons 30 års fest som går av stapeln nu på Lördag.

Älskar att baka och det blir gott och uppskattat.

Söndagen gick åt helt till att baka, inreda vidare i kärestans lägenhet.
Hostade hela tiden, halsen sprängvärkte och jag började få svårt att andas då luftvägarna var så svullna.

Älsklingen satte upp en vacker tavla han köpt av sin syster, den blev pricken över i: et i rummet.
Jättesnyggt!

Titti var helt förskräckt över det hemska ljudet från borrmaskinen.
Hon sökte skydd hos mig i köket.

Vi gick och handlade tillsammans och jag var trött, irriterad och odräglig.
Började inse att jag nog borde vila istället för att greja med allt.
Stretade envist vidare.

Fixade min köttfärssås.
Åkte till barnbarnet och hans far som var hemma på Prästgården.
Han fixade pasta och vi åt lunch tillsammans.Jag matade lillkillen som nu börjat gå för fullt.
En ny värld har öppnat sig för honom.
Lämnade av lite grejer jag inhandlat till festen på Lördag.
Tycker om att hjälpa till.

Fortsatte så till Vallby Kyrka och tände ljus i minneslunden och på gravar som inga besök får.
Kändes fint.
Minnas våra bortgågna, älskade och saknade.
Sorgen efter far kändes mer påtaglig denna helg, Allhelgonahelgen.

Kom så hem igen och mina krafter var inte i topp alls.
Men jag jobbade lugnt vidare med baket.
Gjorde också Mockatutor som jag vet är omtyckta också.
Skönt att greja i det varma köket

När kvällen kom var jag jättetjock i halsen och kärestan tittade med ficklampa ner i min hals, då jag gnällde över smärtan.
Där var fullt pågående halsfluss, vitt, svullet, rött och jätteirriterat.

Läkarbesök var oundvikligt.
Jag vill ju inte för det brukar vara så förnedrande att ringa och gnälla vid förkylning.
Man blir så nedtrampad och förminskad många gånger.
Som att man stör utan anledning för såna småkrämpor.

Men nu började jag vara så nedgången, trött och slut att det inte fanns någon återvändo.Låg vaken på natten och drack the med honung och bloggade.
Så less på att inte bli frisk.

Måndag morgon.Ringde Kungsörs Vårdcentral.Blev uppringd senare.
Talade med min chef också om hur risig jag var.Han börja leta ersättare till mitt kvällspass.

Damen på Vårdcentralen ställde diagnos i telefon och det var inte halsfluss, snarare början till Bihåleinflammation och jag behövde inte träffa någon läkare eller ta någon odling.
Kallt och fullständigt skitjobbigt samtal.Jag var bara någon gnällig hypokondriker som störde dem i onödan.Stressigt och jobbigt samtal.
Recept skulle ringas in och jag skulle snarast börja ta det som skrevs ut.

Tacka vet jag sköterskorna vi får tala med på vår företagssjukvård,när vi ringer in och sjukskriver oss.
De frågar, lyssnar och kommer med råd och framförallt visar empati.

Nu blev jag helt sänkt, ledsen och arg.Kontaktade jobbet att jag kör mitt pass.Om jag är så frisk att ingen läkare behövdes så ansåg jag själv att jag var fullt arbetsför.
Hostade värre än någonsin i min ilska och upprördhet.
Var så trött och slut och det gjorde så ont i hals, mellangärdet och även nacken.

Pigga, glada, allerta Sirpa var nedtrampad i skorna ordentligt!!

Pratade med kärestan som inte ville att jag skulle jobba men jag är envis.
Klädde mig och åkte till Kungsör till min lya.
Skulle hämta medicinerna.
Inget hade kommit in till Apoteket så jag travade förbi Coop och inhandlade färsk Ingefära och honung.
Hem och drack det, duschade och vilade.
Mådde skunk!
Åkte ner till Apoteket innan jobbet.
Fortfarande inga mediciner!
Gick in på Vårdcentralen bredvid och förklarade mitt ärende i Receptionen.
Damen där reagerade över mitt hälsotillstånd och sa att jag inte såg vidare pigg ut.
Hon kollade i systemet och där fick jag veta att receptet inte rings in förrän efter 16.00
Bra, jag fick en förklaring.
Någonstans i telefonsamtalet hade det fallit bort, jag minns inte att jag fåtg informationen.Borde komma ihåg sådant men nu var det fakta, ingen medicin förrän imorgon.Jag skulle ju arbeta eftermiddagen och kvällen.

Åkte till jobbet.Ipren mot smärtan.
Honung och Ingefära med.
Den arbetsdagen vill jag glömma så snart jag skrivit ner detta.
Den var hemsk!
Jag fick verkligen lov att ta till alla krafter och viljestyrkan för att orka.
Hade svårt att andas, hostade hela tiden.
Som tur var lite kunder bara.
Körningen går ju i ren rutin så det var lugnt.
Åkte så till Eskilstuna när jag slutade efter 23 på natten.
Gråtfärdig av utmattning ramlade jag in genom dörren.Munnen smakade blod och jag hade tungt att andas.
Det ringde i öronen av ansträngningen av de få trappor jag gått upp.

Blev arg och ledsen då jag där i mitt tillstånd, mitt i natten, helt förbi av trötthet skulle fortsätta leverera ändå.
Gick ner för räkning helt och bara gav upp.
Hade jag orkat så skulle jag åkt hem till mitt.
Jag skriver inte mer ingående om det då saken är utredd...rent, dumt oförstånd från berörd part.

För min del kändes det bara i den stunden som att det förgågna var i kapp, då jag ständigt skulle vara i toppform för att duga.Att bara finnas för andra, inte tänka alls på egna måendet.Bara andras önskemål och välbefinnande.

Natten blev tung.Var upp och hostade lungorna ur mig.
Hade fått ut nässpray med cortison på dagen iallafal så det hade jag tagit.
Kändes som det var lite lättare att andas.

Tisdagen gav chans att hämta ut resten av medicinerna och bara timmar efter jag fått i mig hostmedicin och slemhinneavsvällande så kände jag mig bättre, andningen var inte lika tung och hostan lättade något.
Hade tung huvudvärk hela dagen.

Arbetspasset gick lättare.Jag var väldigt trött när jag kom hem på natten.Valde min lya som låg närmare till.
Har vaknat under natten och hostat nu med, men det känns som att det är på ett annorlunda sätt.Det kommer upp något ur luftvägarna.
Just nu är det så skönt då jag andas lugnt och pulsen som var ganska hög igår har lugnat sig.

Känns som kroppen får den hjälp den behöver för att läka.
Jag är i stunden så tacksam över att ha fått den hjälp jag behövde, även fast jag inte kom till läkare.
Får lita på att telefondiagnosen var rätt och att jag kommer tillfriskna snabbt.
Jag är en så aktiv människa att detta blir rena kullerbyttan för mig, att vara risig så pass länge.

Jag är ju så seg och envis att hjälp söker jag inte för sådant här förrän jag känner att det inte går att lösa själv.

Min starka fysik kommer att hjälpa mig läka och jaga bort det som gror i luftvägarna.

Ber till Gud om hjälp och styrka.
Jag vill så gärna kunna vara 100% pigg och leverera till de som så önskar.
Jag vill träffa min nya släkt pigg och glad första gången inte slut, sjuk och nere för räkning.
Jag ser fram emot det med stor glädje :) det är en stor släkt som finns där.