Jag har ju kämpat på hela veckan med allt möjligt på jobbet, fast jag varit tvärförkyld.

Ända sedan fredag har jag snytit ut hjärnan i omgångar.
Den är gulgrön i färgen iallafall.
Kändes som det började vända i lördags.
Att jag mådde bättre.

Fredagen frös jag i Västerås som terminalvärd, som trafikledningen kommenderade mig till. Var ju på Arlanda då de ringde att jag måste snabbt till Västerås och assistera extrabussar och mängder med resenärer till Stockholm.
Var inte klädd för att vara ute 4 timmar i sträck.
Försökte värma mig i mdh bussarna som stod vid RC korta stunder.
Iskall och helt slut när jag tog bussen hem, efter jobbet var klart.

Söndagen blev det ju körning istället så jag fick vara varm iallafall.
Till och från Cityterminalen.
Den dagen var kul men krävde enorm energi för att hantera mängden av resenärer.
Vi lastade nästan 200 resenärer i tre bussar på en tur, varav jag körde 81 av till Västerås i min dubbeldäckare.

Försökte snyta mig i smyg så det inte skulle komma klagomål på att jag var förkyld.
Detta gjorde att jag blev helt igentäppt och det var jobbigt att andas och prata.
På väg till depån snöt jag ut hela sniglar ...
Gahh!!
Äckligt och ont gjorde det.

Igår Måndag, blev riktigt tuff.
Vaknade trött och sliten, hade hostat på natten, sovit dåligt.
Jag hade ingen ork i kroppen och igenomtäppt i luftvägarna.
Körde på så gott jag orkade på Arlanda.
Hjälpte kollegor och resenärer.
Mycket jobb och många frågor.

Kämpade på, vad hade jag för val.

Kom inte åt rastskrubben för att värma mat.
Där sov en människa och jag tog med min mat och åt den kall, medans jag tittade på alla som vimsade omkring på terminal 5.
Jobbigt att inte komma undan ens på rasten.

Fortsatte kämpa till en timme innan jag skulle åkt hem i normala fall.
Såg i datorn att den buss jag hade kvar, hade så få resenärer, så jag valde att åka hem, med bussen innan.
Mådde så snabla dåligt.

Somnade, helt slut i bussen på vägen hem till Västerås.
Hade så ont i lederna i hela kroppen.
Fingerlederna svullna och pulsen var jättehög. Ont i huvudet och täppt i luftvägarna. Frös fast det var varmt i bussen.
Min kropp hade fått nog helt enkelt.

Gick hem i eftermiddagsrusningen.
Frös och mådde lite illa.
Kom hem och fick av mig kläderna, på med varmt kaffe och i mysklänningen.
Kröp ihop i soffan under en varm filt och somnade igen.

Vaknade till en stund senare, tog mig en stor kopp kaffe och tabletter.
Dagen var ju inte slut än.
Klockan var bara 17.30

Sambon kom hem från jobb o gym.
Frustrerad efter att ha suttit 40 minuter i köer i stan.
Mängder med olyckor överallt denna måndag och ännu är det inte ens halt.

Min kväll ägnade jag åt att vila i soffan.
Åt, sov korta snuttar, pratade och bara existerade.
Min puls lugnade sig men smärtan i kroppen var kvar, trots smärtstillande.

Såg till att få i mig ordentligt med vätska och näring.

Det är tur att jag har en ledig dag idag tisdag.
Skall till Sura och få däcken skiftade på Elsa, vår saab.
Sedan har jag tvättstugan på eftermiddagen.
Annars får det lov att bli vila.

Trots att jag var så risig igår så blev det 11.000 steg den dagen.

Jag vet inte hur lång tid det tar för sorg och saknad att klinga av och minska...

Sitter just nu hemma i soffan och känner en sådan saknad efter min lillasyster.
Det känns så hemskt detta, att veta att jag aldrig mera får träffa henne igen.

Idag vid 11 tiden är det 6 månader sedan hon lämnade oss alla.
Drog sitt sista, stilla andetag och gick vidare till den eviga vilan.

Jag har ju alltid varit den praktiska, handlingskraftiga dottern och systern, så där i stunden och likaså efteråt, tog jag bara tag i de bitar som skulle lösas.
Någon sorg fanns inte tid för.

Mycket skulle ordnas redan där på plats och efteråt med begravning och allt det ekonomiska.

Säkert har detta gjort att min egen tid för sorg har skjutits på framtiden.
Det praktiska är nu alldeles i sluttampen och mina egna känslor, av saknad och bedrövelse, rent av, kommer succesivt fram.

6 månader har redan gått och det känns ofattbart.
Vi andra lever vidare och allt rullar på som vanligt.

Mina egna rutiner med besök och telefonsamtal börjar nu ta plats av annat istället.
Ända till för nån vecka sedan, kom åter tanken, att jag skulle ringa syrran och höra hur läget var.
Tanken kom och togs sedan snabbt över av verkligheten.
Det går ju inte...

Besöken på hennes viloplats är av stor betydelse för mig.
Det känns som att jag där, när jag plockar med blommor och ljus, kan prata med henne och låta min egen gråt komma.

Tur att gråten finns, som en ventil.
Annars skulle man gå sönder.
Det gör så ont i bröstet och magen när känslan av saknad och förtvivlan tar över.

Idag är det ett halvår sedan hon somnade in...
Jag minns våran sista natt där i rummet, på Palliativa vårdhemmet på Gryta.
Hur jag låg vaken och bara tittade på syrran som låg i djup medvetslöshet.
Andningshjälpen hon fick, var det enda ljud som hördes.

Jag läste ur en bok för henne.
Pratade om allt möjligt.
Sov korta stunder med min överkropp i hennes bädd, för att vara nära.
Jag hade fått en egen säng bredvid hennes men det var för långt bort, tyckte jag.
Ville vara kroppsnära så hon inte var ensam.

Det var en underlig natt.
Väldigt rofylld och stilla men i detta kände jag att vi inte var ensamma i rummet.
De som skulle möta henne och ta med henne vidare, fanns där och väntade.
Det kändes tryggt.

Denna natt gav mig oerhört mycket.
Systrarna var tillsammans en sista gång innan vi skildes åt för alltid.
Två systrar vars liv hade blivit så olika.

Mina tankar nu är många och saknaden gör ont
Jag låter det vara så.
Kanske är det nu mitt sorgearbete börjar, jag vet inte....

Saknar min syster så fruktansvärt mycket bara!!!