Jag har alltid tyckt om att skriva.
Redan som barn skrev jag dagbok och fortsatte med det, livet igenom.
Det var några år som jag avbröt skrivandet för att sedan återuppta det igen.

För mig är det ett sätt att få ur mig tankar och funderingar.
De senaste åren är det bloggen som blivit en form av ventil, från min hjärna och ut i det skrivna ordet.
Jag vet inte alls om det jag skriver är till något större intresse för någon.
Ser att jag har besökare men det jag tror lockar i bloggen mest, är fotona jag lägger ut.

Min första blogg raderade jag helt, efter att ha blivit osams med min dåvarande sambo.
Då kastade jag bort allt som varit under den tid vi levde tillsammans.
Den tiden ville jag inte ha bevarad i ord då jag inte ville minnas den.
Lite som att riva gamla brev.

Livet hade gått vidare och jag hade utvecklats till en helt annan människa.
Jag hade börjat hitta mitt rätta jag.
Mitt jag som inte behövde en annan människa i mitt luv för att ha en identitet.

När denna blogg startade så hade jag lämnat det gamla livet och kämpade med att skapa mitt nya.
Det tog ett tag och det var jobbigt.
Men jag gjorde det.
Med hjälp av nära och kära, som trodde på min styrka.

Idag lever jag som en egen individ med en man som jag älskar.
En man som jag känner, är ämnad för att leva vid min sida.

Vi är ett par, men inte beroende av varandra.
Det är så oerhört viktigt att man i ett förhållande, behåller sin egen identitet.
Inte hamnar i en beroendeställning.

Jag kan inte se ett liv utan honom.
Han finns med mig och mitt hjärta tillhör honom.
Men han äger mig inte, bestämmer inte över mig eller talar om för mig hur jag skall leva, tänka eller agera.
På samma vis respekterar jag att han lever sitt liv, tillsammans med mig.
Jag styr inte hans liv, tankar eller förehavanden.
Vi lever i en ömsesidig respekt för varandras personligheter.

Så viktigt!

Just nu är jag sänkt i mitt självförtroende och min självkänsla.
Det på grund av sjukdom.
Av att jag inte orkar arbeta, träna och göra allt jag vill och brukar.

Jag är en skugga av mitt starka jag just nu.
En oro och utmattning styr mitt liv, varje dag och det kräver en hel del av min livskamrat.
Han är van att se mig stark och glad.
Pigg och positivt tänkande.

Nu finns inte min ork och kampvilja.
Jag har ont, tungt att andas och min kropp har gått ner på sparlåga.
I väntan på tid för en ordentlig undersökning, behandling eller operation.

Mitt i detta känner jag mig som en slö, värdelös varelse som bara är till besvär för andra. Jag vill helst krypa in i ett skal och bara försvinna, när jag är svag och sårbar.

Samtidigt som jag skall försöka vara en bra sambo, mamma, mormor och farmor.
En god vän.

Dessutom så avvisad utav min nya släkt som jag inte vet vad jag gjort, för att förtjäna detta baktal som jag får till mig.

Jag står inte i vägen för någonting.
Eller bestämmer över vad som skall göras eller inte.
Jag får stå till svars för saker som inte har ett dugg med mig att göra.
Jag sköter mitt liv. Som jag alltid gjort.
Jag behöver inte dessa människor i mitt liv, då jag inte ens duger åt dem.
Då stannar vi där!
Låtsas att jag inte finns istället för att prata illa om mig bakom min rygg.

Detta funderar jag en del över också, i min ensamhet hemma, när jag inte mår bra.

Att det finns människor som inte känner mig, som knappt ens träffat mig, som bedömer mig som person och pratar illa om mig.

Världen ser ju tyvärr ut så.
Kanske är jag ett hot, på något vis.
Jag vet inte....

Nåja.... Det går mot ljusare tider.
Snart kommer våren och ljuset.

Nu känner jag att sömntåget kommer tuffande. Hoppar på den så inte nattsömnen blir helt förstörd.

En ny dag vaknar snart....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det blev en tidig väckning denna morgon. Redan innan 3 var jag uppe och packade ner det sista i resväskan. Tog mig en kopp kaffe, bäddade sängen noga och klädde mig i bekväma resekläder. 3.50 satte jag mig i bilen och styrde mot Arlanda. Tanka...

Skrållan som fått ett nytt hem hos min äldsta dotter. Skrållan är en Maine Coon dam. Jättesnäll, kelig och nyfiken. Lekfull och helt underbar. ...

Igår var jag bjuden hem till min äldsta dotter och barnbarnet för att bli firad i efterskott då jag var i Norge i jobbet den 13/5 när jag fyllde 66. Det blev jättegod Räkmacka och till efterrätt Fruktsallad. Fick dessutom möjligheten att bli nä...

Jag har nu varit hemma nästan en vecka från mina körningar i Norge. Inte har jag slöat direkt utan kört för ett annat bolag.Dagkörningar så jag kunnat komma hem varje kväll. Först i Söndags hämtade jag en dubbeldäckare med släp och körde till K...

Nu förstår vi verkligen inte vad det är som straffar oss i familjen så grymt hårt. Inom loppet av några veckor har vi mist 3 stycken av vårt gäng. Först hittade jag min tarantellaspindel Gumman död i sitt terrarium när jag kom hem efter jobbres...