Idag efter att min sambo kommit hem från jobb och gym, så hade jag maten klar.
När vi ätit så fick Elsa ta oss till Köping för att hämta isbjörnen :)

Sambons X:s vovve som vi skulle ha hos oss denna helg.
Glädjen var stor hos både husse och hund.

Vi såg på Titanic på tv innan jag och Ville katt stängde in oss i sovrummet.
Husse och hund skulle se på hockeymatch kl 2.00 på natten, så de fick ha vardagsrummet som sitt tillhåll denna natt.

Sedan får vi byta rum på morgonen så de får sova ut i sovrummet.
Ville o jag går upp tidigt.

Läser om hur våra gamlingar hanteras på äldreboenden.
16.30 får de sömntabletter för att inte vara till besvär för dem som jobbar på boendet.

Så förbannat ovärdigt och omänskligt!!

Sedan läser jag vidare att dessa personer som gjort detta omplaceras!!

Vadå omplaceras!
Sparken på direkten.
Dessa känslokalla typer skall inte jobba med människor över huvud taget.

Tack ni nya som vågade ta upp detta och se till att få ordning. Tänk om flera vågade göra som ni. Att ta tag i det som är viktigt och verkligen stå på sig.

Att chefer håller varann om ryggen vet vi om sen långt tillbaks och att det förekommer garanterat en hel del fuffens inom vårdsektorn, likväl som andra ställen.
Vi har ju en hel regering som har samma beteende, så hur skall vi förvänta oss att andra sköter moralen och hedern.

Våra äldre är så mycket värda och skall ha det bra den tid de har kvar på jorden

Blir så besviken på mänskligheten när sådant här kommer fram.
Vad händer med vårt land?

Varför gör inte våra styrande något vettigt med våra skattepengar.
Låt dem inte sjunka ner i svarta hål bara och försvinna i käftarna på dem som inte är värd dem.
Pengarna hör till dem som skapat vår välfärd, som vi med stormfart ger bort till individer som sakta men säkert förändrar vårt liv i detta land.
Vår frihet försvinner mer och mer för var dag som går.

Är det så vi vill ha det?

Igår tog jag ut lite spån ur Gummans terrarium. Det blir gärna lite fuktigt och missfärgat ibland och då ersätter jag spånet med fin sand från Bödastranden, som jag tagit med och sparat hemma.

Nu hällde jag in den sista påsen och längtan till själva stranden blev stor.
Så skön känsla på sommaren att gå barfota i den mjuka, fina sanden.

Imorse när jag vaknade så syntes det söta små tasspår i sanden.
Gummans små tassar.
Undrar om hon tycker att det är behagligt att gå i sanden.

Jag har under de senaste åren varit en sökare i arbetslivet.
Provat på än det ena än det andra.

Kört buss på depå Köping för VL.

Därifrån vidare till något helt nytt.
Nettbuss Bus4you som jag trodde på så grymt mycket.
Härliga bussar och helt andra typer av resenärer än dem jag var van vid.
Glada och trevliga Arlandaresenärer.
Där höll jag på att jobba ihjäl mig med den press som rådde.
Mycket problem i flera led som gjorde att jag valde hoppa av karusellen

Vi var många som lämnade Nettbuss, besvikna och nedbrutna.

Då tog jag det, som jag trodde, var mitt sista steg i arbetslivet.
Till Swebus och liknande körningar som jag redan var van vid.
Hoppade även på att köra längre, jättekul körningar från depå Uppsala, via Cityterminalen och vidare Nyköping, Norrköping eller Linköping.

Långa dagar blev det med pendling mellan Västerås och Uppsala, som jag dessutom fick bekosta själv.

Provade jobba nätter som utgick från depå Uppsala via Arlanda till Örebro via Västerås och åter.
Körningen pågick hela natten och det funkade inte för mig, hur gärna jag än ville.
Jag klarar inte av att jobba kvällar och nätter. Fick enorm sömnbrist.
Jag sover inte på dagarna, utan vaknar efter några timmar bara.

Jag kraschade och fick lov att för första gången i mitt liv ta insomningstabletter för att hitta sömnrytmen igen.
Hade då inte sovit på tre dygn och var som
en zombie.

Nätter var bara att glömma.
Det funkar inte för mig.

Sedan tog Swebus över tvätt, städ och tankning av våra bussar på depån.
Min käresta fick det jobbet påprackat på sig, tills vidare som de sade.
Tills en struktur hittats.
Jag hoppade också på det som Reserv.

Nu blev inget där som vi trott.
Vi slet med bussarna på alldeles för få timmar.
Varje kväll jobbade vi extra och arbetet var fruktansvärt tungt.
Jag gick på knä till sist, då den reservtjänst jag egentligen hade, blev veckor i sträck med tvättjänst.
Jag var helt slut!!!
Halkade dessutom i den hala hallen och krossade min telefon samt skadade mitt ena knä och höften
Jobbade på ändå trots smärtor.

Till sist vägrade jag att utföra det tunga arbetet. Så många timmar extra arbetstid varje pass.
Jag orkade bara inte och de andra började hoppa av också.

Sattes då på Arlandalista som fast förare och det kändes toppen.
Jag fick en trygghet.
Någonstans gick det fel då våra körtider blev så dåliga att vi inte ens hann runt det vi skulle köra.
Stressen var ett faktum.
Till sist hängde det en tung oro och ångest över hela depån just för att vi kände att vi inte klarade att utföra ett bra arbete.
Kunderna blev otrevliga mot oss pga ständiga förseningar och jag själv for väldigt illa i detta.
Mycket annat hände också i företaget spm påverkade oss på ett negativt sätt.

Det jag kände från början med Swebus, att jag skulle stanna tills jag gick i pension.
Sedan köra som timanställd...
Den drömmen hade falnat

Vi fick en ny ägare och där står vi nu.
I hoppet om att det skall bli bättre.
Jag fick jobba som Terminalvärd på Arlanda för att kunna hjälpa mina kollegor med allt där så de hinner med körtiderna.
Ett givande arbete med långa dagar då jag pendlar från Västerås.

Ta hand om våra härliga resenärer som gillade skarpt att jag fanns till hands.
Jag pallade i 8 veckor fast jag var dödstrött om kvällarna.
Gick 8-10 km varje arbetspass bland terminalerna.
Lastade ur och i ca 20 turer varje dag.
Frös som en tok i vinterkylan och regnet, blåsten.
Jag kämpade verkligen....
Fanns för alla, hela tiden med knappt nån rast vissa dagar.

Sedan blev jag jätteförkyld i detta.
Förkylda människor ikring mig hela tiden så det var ju inte konstigt.

Den vägen är det...
Min kropp klarade inte detta utan drog in all energi.
Jag är nu sjukskriven andra veckan och funderar över mitt liv.
Vad gick fel?!!
Måste jobbet vara ett enda slit hela tiden.
Fyllt av oro och avsaknad av ordentlig styrning från nåt håll?


För över 5 år sedan hade jag min plan klar.
Jag hade fått prästkallet och satsade allt på att gå Teologiutbildningen och bli präst i Svenska Kyrkan.

Högskolan satte stopp!
Jag saknade gymnasiebetyg i historia och samhällskunskap och var därför inte behörig en plats på högskolan.

Jag hade inte tiden att läsa in dessa ämnen då jag var så gammal.
Prästvigning gjordes inte efter 60 års ålder.
Utbildningen var på 5 1/2 år och jag hade precis den tiden kvar att gå utbilningen.
Ingen extra tid alls.

Jag gick Svenska Kyrkans Grundutbildning först för att vara säker på mitt val och kall.
Allt kändes så rätt.
Jag hade sålt min bostadsrätt och min bil för att få råd att studera.
Studiebidrag var inte att tänka på.
För gammal.
Flyttade till en liten 1:a med Titti katt.
Nära bussen som går till Uppsala universitet.

Jag jobbade på VL som personalplanerare full tid, samtidigt som jag gjorde utbildningen på 50% på lediga dagar och semester.
Hade ingen semester på två år för jag ville satsa allt på mitt kall.

Skulle vara kvar som timanställd bussförare medans jag pluggade för att ha en inkomst.

Kyrkan som arbetsplats i min framtid.
Grundutbildningen gav mig mycket.
Praktik i kyrkans alla förehavanden.
Lärde känna underbara människor.
Bla nuvarande Biskop Mikael som jag tycker mycket om som person.
Helt perfekt på sin nuvarande post.

Kyrkan var min blivande arbetsplats.
Jag satsade allt, verkligen allt för det kändes så rätt.
Men... Det blev inte så!
Högskolan släppte inte in mig.
Felet var att jag inte gått gymnasiet på 70 talet.
Jag fick lov att ge upp.

Jag tog mig 14 dagar till att tänka om och svälja misslyckandet.

Det var då busskörningen blev som alternativ.
En inkomstkälla och någonting jag tyckte om.
Mötet med människor, körningen som jag älskar då tiden finns och stressen inte tar över.

Det är där felet är....

Jag jobbar med Alternativ 2 i mitt liv

Inte det jag helst skall jobba med och älskar

Svenska Kyrkan

Min själ fortsätter sökningen.
Den trivs inte i det jag utsätter den för...

Jag börjar komma till insikt

Imorse tidigt gick min älskade sambo upp 2.15 för att ge sig av till veckans sista arbetspass.

Lider med honom då han är kvällsmänniska och fungerar inte alls med tidiga morgonskift.

Den senaste tiden har det varit sådana till 75% och vi förstår inte varför våra scheman plötsligt ändrades på det viset.
Eftermiddagarna ligger inte på schema utan tillsätts vartefter.
Varför förstår jag inte!

Jag gillar ju mornar men det ger ju ingen glädje och styrka åt min sambos kamp med tidiga tjänster.

När han åkt lade jag mig att sova vidare, då min nattsömn infann sig väldigt sent, efter den påfrestande gårdagen.
Somnade bums.

Vaknade sedan av något konstigt ljud.
Det small och dunkade.
Först lite avlägset och en stund senare högt och ljudligt.
Trappstädning pågick och det första hördes från granntrappen, sedan i våran.

Personen ifråga måste ha städat i ilska, så som det small.
Troligtvis en golvmopp som kördes emot sidorna av trappstegen
Det ekade i hela trappen.

Jösses!!

Visst, klockan var 7 så tidsmässigt var det okej.
Det är väl jag som är överkänslig mot oväsen nu när jag inte mår bra och kämpar med orken.

Så blev min väckning iallafall denna Fredagsmorgon.
Gick upp och försåg mig med en kopp kaffe ur thermoskannan som älsklingen laddat innan han åkte och jobbade.
Kröp ner under täcket igen, efter att Ville fått sin frukost.

Kände mig trött och orkeslös.

Gick upp och bäddade.
Gjorde rent i Villes låda. Han ska ha det rent och fint, min lilla pälskling.
Bytte om till klänning och samlade ihop tvätt som jag måste fixa i eftermiddag.
Det blir mycket hissåka då trapporna är som att bestiga berg för mig nu.

Plockade ur diskmaskinen och laddade nytt.

Bara dessa sysslor fick mig kallsvettig och andfådd.
Känner mig så värdelös!!!
Klarar knappt av det vardagliga härhemma.
Det är väl ändå det minsta jag kan göra när sambon jobbar och sliter.
Jag drar ju inte in mycket i kassan nu när jag är sjukskriven.
Sämre lär det bli om Försäkringskassan måste kopplas in.
Skräckscenario!
Få vänta på pengar i flera månader och säkert bli ställd mot väggen och ifrågasatt om jag inte kan jobba något ändå.

Så ser det ju ut idag.
Sjuk är det sista man ska bli, för då hamnar man ute i systemet som gör allt för att knäcka en.
Har många vänner som genomgår den förnedring som det blir vid sjukdom och oförmåga till förvärvsarbete.

Jag hoppas verkligen att jag snart orkar jobba igen.
Detta vill jag inte ha in i livet.

Nu ligger Ville och jag i soffan och vilar båda två.
Om två timmar måste jag orka ta mig ner till tvättstugan, så vila gäller tills dess.