Idag efter att jag städat lägenheten efter vovvehelg, så var jag väldigt, väldigt trött.

Sambon kom hem vid 15 tiden.
Då hade jag redan ätit lite, sovit på soffan och fixat lite åt honom att äta.

Var faktiskt vaken resten av eftermiddagen och kvällen.
Såg på bra tv.
Morden i Midsomer bla...
Det var kallt och vackert ute då jag tog lite frisk luft på balkongen

Vi pratade om hur det kan bli framöver, om jag behöver operation.
Vad det innebär för oss.
Läste på nätet om hur det går till, så vi fick lite hum om det.

Hjälptes åt att bädda rent i vår säng.
Ville katt var så mysig hela kvällen.
Han låg tätt intill mig i soffan och bara gav energi.

Avslappnad Söndagskväll med levande ljus tända lite överallt.

Nu är det Söndag förmiddag och jag sitter i mitt soffhörn och pustar ut.
Det tjuter i huvudet på mig av ansträngning.

Håret är blött och rufsigt efter en välbehövlig dusch.
Måste straxt borsta ut det, annars blir det bara ett trollrufs.

Sambon har kört hem vovve till sin matte och jag har jobbat i timmar med att dammsuga överallt, jättenoga.
Med svetten rinnande på hela kroppen.
Tog rum för rum sedan och våttorkade alla golven. Jättenoga. Flera gånger.
Kissfläckar överallt.

Satte mig och vilade korta stunder för att sedan fortsätta.
Jag ville ha rent innan det var tal om att ta det lugnt.

Sängkläderna åkte i tvätten då det var vit päls överallt.
Dammsög sängen.

Trasmattorna jag haft på golven under vovves vistelse, får jag tvätta vid senare tillfälle.
När min ork behagar återvända.

Det var päls överallt.
I soffan, på bord, bänkar, fönsterbrädor och under alla möbler.
Tufft jobb att få rent.

Ville studerade mig bekymrat när jag jobbade på. Ville har full koll på mitt mående.

När allt började bli klart gick jag i duschen.
Även badrummet blev rengjort.
Päls och kissfläckar därinne med.

Känns skönt nu när det mesta är klart.
Jag bara sitter och njuter av doften från det rengjorda och känslan av rent när jag går barfota.

Mina egna långa, mörka hårstrån fanns också överallt så det var inte bara vovves och Villes pälsstrån.
Ville fäller inte mycket.

Fixade fint på köksbordet med glasbitar, hjärtan och värmeljus.
Älskar att dekorera med stenar och glas.
Skönt att avsluta städningen med något roligt.

Nu är mina krafter slut för denna dag.
Straxt behöver jag lite lunch i mig.
Funderar på sillsmörgås.
Har ju både kokt ägg och potatis till det om jag vill.
Knäckemacka med Skagensill.

När sambon kommer hem får han någonting annat att äta.
Det finns en del rester i kylen som går att trolla till något gott.

Försöker nu under Januari att spara pengar på att göra av med mat vi har hemma.

Resten av dagen blir i vila.
Det är så jag nästan skrattar åt mig själv, då jag igår hade planer på att jobba på Måndag.
Jo tjena!
Med vilka krafter då...

Jag har alltid tyckt om att skriva.
Redan som barn skrev jag dagbok och fortsatte med det, livet igenom.
Det var några år som jag avbröt skrivandet för att sedan återuppta det igen.

För mig är det ett sätt att få ur mig tankar och funderingar.
De senaste åren är det bloggen som blivit en form av ventil, från min hjärna och ut i det skrivna ordet.
Jag vet inte alls om det jag skriver är till något större intresse för någon.
Ser att jag har besökare men det jag tror lockar i bloggen mest, är fotona jag lägger ut.

Min första blogg raderade jag helt, efter att ha blivit osams med min dåvarande sambo.
Då kastade jag bort allt som varit under den tid vi levde tillsammans.
Den tiden ville jag inte ha bevarad i ord då jag inte ville minnas den.
Lite som att riva gamla brev.

Livet hade gått vidare och jag hade utvecklats till en helt annan människa.
Jag hade börjat hitta mitt rätta jag.
Mitt jag som inte behövde en annan människa i mitt luv för att ha en identitet.

När denna blogg startade så hade jag lämnat det gamla livet och kämpade med att skapa mitt nya.
Det tog ett tag och det var jobbigt.
Men jag gjorde det.
Med hjälp av nära och kära, som trodde på min styrka.

Idag lever jag som en egen individ med en man som jag älskar.
En man som jag känner, är ämnad för att leva vid min sida.

Vi är ett par, men inte beroende av varandra.
Det är så oerhört viktigt att man i ett förhållande, behåller sin egen identitet.
Inte hamnar i en beroendeställning.

Jag kan inte se ett liv utan honom.
Han finns med mig och mitt hjärta tillhör honom.
Men han äger mig inte, bestämmer inte över mig eller talar om för mig hur jag skall leva, tänka eller agera.
På samma vis respekterar jag att han lever sitt liv, tillsammans med mig.
Jag styr inte hans liv, tankar eller förehavanden.
Vi lever i en ömsesidig respekt för varandras personligheter.

Så viktigt!

Just nu är jag sänkt i mitt självförtroende och min självkänsla.
Det på grund av sjukdom.
Av att jag inte orkar arbeta, träna och göra allt jag vill och brukar.

Jag är en skugga av mitt starka jag just nu.
En oro och utmattning styr mitt liv, varje dag och det kräver en hel del av min livskamrat.
Han är van att se mig stark och glad.
Pigg och positivt tänkande.

Nu finns inte min ork och kampvilja.
Jag har ont, tungt att andas och min kropp har gått ner på sparlåga.
I väntan på tid för en ordentlig undersökning, behandling eller operation.

Mitt i detta känner jag mig som en slö, värdelös varelse som bara är till besvär för andra. Jag vill helst krypa in i ett skal och bara försvinna, när jag är svag och sårbar.

Samtidigt som jag skall försöka vara en bra sambo, mamma, mormor och farmor.
En god vän.

Dessutom så avvisad utav min nya släkt som jag inte vet vad jag gjort, för att förtjäna detta baktal som jag får till mig.

Jag står inte i vägen för någonting.
Eller bestämmer över vad som skall göras eller inte.
Jag får stå till svars för saker som inte har ett dugg med mig att göra.
Jag sköter mitt liv. Som jag alltid gjort.
Jag behöver inte dessa människor i mitt liv, då jag inte ens duger åt dem.
Då stannar vi där!
Låtsas att jag inte finns istället för att prata illa om mig bakom min rygg.

Detta funderar jag en del över också, i min ensamhet hemma, när jag inte mår bra.

Att det finns människor som inte känner mig, som knappt ens träffat mig, som bedömer mig som person och pratar illa om mig.

Världen ser ju tyvärr ut så.
Kanske är jag ett hot, på något vis.
Jag vet inte....

Nåja.... Det går mot ljusare tider.
Snart kommer våren och ljuset.

Nu känner jag att sömntåget kommer tuffande. Hoppar på den så inte nattsömnen blir helt förstörd.

En ny dag vaknar snart....

Jag gick och lade mig vid 22.30 tiden.
Ville katt kom upp till mig i sängen, nöjd och belåten över att få rå om mormor för sig själv, utan vovve i närheten.
Vi hade våran gosestund och Ville spann belåtet på min mage.

Jag släckte och somnade trött och slutkörd efter dagen.
Vaknade vid midnatt av att husse och vovve kom in och skulle sova i sovrummet också.
Ville satt då i fönstret och morrade, fräste och larvade sig.
Helt utan anledning då vovve inte direkt brydde sig i honom.
Han tystnade inte, utan fortsatte sitt oväsen.

Till sist tröttnade jag på oljudet så Ville åkte ut från sovrummet.
Jag var trött och behövde sova, utan kattfräs och störningsmoment.

Ja då började vovve att larva efter Ville ut i de andra rummen som för att trigga honom och visa sig på styva linan.
Då lessnade både sambon och jag.
Vi behövde komma till ro och sova.

Det hela slutade med att jag tog med mina sängkläder och bar ut i soffan.
In med vovve, mat o vatten in i sovrummet och igen med dörren.

Då blev det färdigdiskuterat om tangordningen härhemma med djuren.
Husse och vovve fick sova ifred och Ville som gärna är ute och vandrar på nätterna, som många katter gör, fick göra det utan att reta vovve.

Min sömn var förstörd av deras käbbel och fräs och nu ligger jag här i soffan, gnisslar tänder över dessa två herrar med tassar, som behöver hålla på med sin kraftmätning, mitt i natten.
Detta hade de gott kunnat fixa på dagen så var det ur världen, när vi människor behövde sova.

På dagen roade de sig med att den ena sov som en gris på ett högskåp och den andra svansade som en skugga efter sin husse, varenda sekund.
Då hade de ju haft möjlighet att diskutera sina platser i hushållet.
Nejdå... Detta sparades till nattens timmar.
Grrr!!!

Imorgon får de vandra skilda vägar då vovve åker hem till sitt och Ville får lägenheten för sig själv, som han trivs med.
Ville är ju här för att hela mig då jag mår dåligt, så han stannar ett tag till.

Storstädning av lägenheten gäller då vovve fäller päls så det ligger överallt i varje vrå.
Likaså sanering av golven efter kissfläckar då han inte kan hålla tätt. Gamla gubben.

Trasmattorna jag lagt ut hamnar i tvätten.
Alla känsliga mattor har jag plockat bort när han är här, då de inte går att tvätta.
Soffan och sängen är tabu.
Dem vill jag inte ha förstörda av kiss.

Ville har nu gått runt och nosat på alla intorkade fläckar på golven.
Han har mjauat och klagat, muttrat och sniffat.
Katter är ju renliga individer så han tycker att det är ovärdigt med såna golv.

Vovve måste ju få vara med sin husse så detta är lösningen.
Det fixar vi.
Inget i vårt liv är ju enkelt, så varför skulle detta vara ett undantag :)
Älskar man sina familjemedlemmar så offrar man bekvämlighet, så är det att vara djurägare.

Fixar man inte kompromisser av detta slag så ska man inte ha djur.
En dag kommer vi att ha egen hund och då kan vad som helst ske.
Den kommer också bli gammal och få krämpor av olika slag

Vovve är välkommen hemma hos oss, trots sina krämpor.
Lika älskad ändå.