Hade så svårt att somna igår efter dagen.
Kroppen i uppror med hög puls i vila igen.
Det gav ingen ro att sova trots grym trötthet.

Somnade vid 2.30 tiden till sist.
Då lugnade pulsen ner sig.
Kunde sjunka in i en ytlig och orolig sömn.
Hörde när sambon gick upp vid 3 tiden för att åka till jobbet.

Vaknade av att det luktade rök och blev jätteorolig.
Kände hur jag hade dånande huvudvärk och bara av att vända mig i sängen, gav yrsel.
Röklukten jag känt kom från mitt eget hår, efter grillbrasan igår.

Gick upp på toaletten och vidare till köket där älsklingen lämnat kaffe åt mig i thermos.
Kände stressen komma krypande längs nacken då jag måste kontakta Vårdcentralen igen om vidare sjukskrivning.
Försökte mota bort känslan av att vara en slö hypokondriker.
Förstår inte varför jag inte kan tillåta mig att få vara som andra människor.

Är jag sjuk så är det så!

Jag ser ju inte själv ner på andra som är sjuka eller hemma av olika anledningar.
Kraven på mig själv måste ner om jag skall få styrkan att ta mig igenom det jag nu befinner mig i.

Märker ju att jag ändå har insikten i mitt eget självförstörande beteende.
Men sedan gäller det att ta fram verktyget till att ta bort kravet och känslan.
Ingen annan dömer mig. Bara jag själv.
Inte så jag hör iallafall

Ringde VC och bokade telefontid.
Lade mig i sängen och drack mitt kaffe med Ville katt på magen.
Han kände hur jag mådde och kröp genast upp och lade sig på mig, vårdande, lugnande och med bestämda ögon uppmanade han till vila.

Om en stund ringer de från VC och efter det måste jag duscha bort röklukten ur håret.
Konstigt att jag inte kände det inatt när jag lade mig, att det luktade.
Huvudvärken har minskat.
Hoppas den ger med sig utan tablett.

När hjärnan och kroppen inte riktigt pratar samma språk, så uppstår konflikter.

Det är jag verkligen varse om nu när allt går på sparlåga i min kropp.

Som när vi var och grillade idag, vid vår härliga camping.
Redan när vi kom dit så var jag jättetrött och samtidigt ivrig på att få igång en brasa, duka fram den mat som var med och tälja till grillpinnar till korvarna.

Sambon fixade elden och jag gick iväg för att söka reda på sly att ta pinnar ifrån.
Orkade gå ca 30-40 meter och kände hur benen kändes konstiga.
Gick lite i en backe och det tog tvärstopp i andningen.
Bara att stanna och stå still, andas och vila.
Gick vidare med darriga knän och hittade lite sly vid strandkanten.

Där kom nästa stopp.
När jag lutade mig ner kom yrseln och jag var på väg att störta in i busken.

Fick med mig ett par grenar och gick tillbaks till elden.
Sambon frågade hur det gått och jag ville inte oroa så det blev ett glatt: bara bra, hittade det jag sökte.

Sedan stannade jag resten av tiden vi var där i närheten av honom.
Ville inte ut på egna äventyr.

Hjärnan är så villig att göra saker och kroppen tycker att den är en idiot och sätter käppar i hjulet hela tiden.

Ogillar verkligen det jag lever i just nu....

Ett ordentligt verkstadsbesök behövs