Denna dag blev något helt annat än jag trodde och oroade mig över från början.

Tog bussen till Sjukhuset och Hjärtmottagningen. Kände mig yr i bussen och nästan illamående.
Var så orolig över hur jag skulle bli bemött på mottagningen.

Kom in ganska snabbt till en helt underbar läkare.
Charlotte Hammar.
Hon lyssnade verkligen på vad jag hade att säga och ställde frågor hela tiden.
Gav förklaringar på de olika symptom jag hade.
Med hjärtats oregelbundna slag, smärtan i bröstet och andra förklaringar vad gäller hjärtats funktioner.
Klaffarna, hur de jobbar och vilken deffekt jag har i mitt hjärtas klaff.

Mina värden var helt ok.
Hjärtat var normalstort och jobbade på bra, enligt ekg och blodproverna visade inte på några markörer att hjärtat skulle må dåligt av den skada min klaff har.

Hon misstänker mera åt att det jag lider av nu, med yrseln, andfåddheten och orkeslösheten, har något med lungorna att göra.
Syretillförseln och funktionen i lungorna.
Hostan likaså, att det hör ihop med lungorna.
Så hon skulle ordna remiss vidare för ordentlig genomgång och test av lungorna.

Då jag tränat så mycket i mitt liv, inte rökte och inte drack alkohol så fanns det all anledning att låta kolla allt noga.
Något är knas och det tar vi reda på.
Vi pratade en del om stress och dess påverkan på våra kroppar.

Kände mig lättad och glad när jag tackade och tog henne i hand.
Mitt hjärta behövde ingen vård, inte nu iallafall.
Kanske aktuellt i framtiden.

Kändes så skönt.

Nu är det bara att gå vidare i sökandet av det som tar ner min ork.

Ringde min älskade sambo som precis slutat jobbet och han hämtade mig.
Jag var trött och yr, men så glad över dagens läkarbesök.
Han var också så lättad över att min pump inte behöver renoveras, ännu.

Fantastisk läkare på Hjärtmottagningen.
Tack du goa människa!
För att du tog dig tiden jag behövde.

Besöket på Hjärtmottagningen idag blev en glädjens samtal.

Jag idisslar det själv ett tag innan det blir ett mera ingående inlägg.

Lättad och glad är jag och sambon

Var ju uppe en stund imorse när sambon åkte till jobbet.
Jag var jättetrött men kunde inte sova av oron inom mig.

Lyckades till sist att somna om, in i en dvalalik sömn, som jag slets ur av en hosttattack så jobbig att jag satte mig upp, sovande troligen.
Kändes som jag skulle kvävas.

Hostade ett tag och det kommer hela tiden upp nån vätska.
Inte som vid förkylningshosta, utan mycket tunnare.

Det är ju sådan hosta jag släpat på i över två års tid. Den kommer och går.
Beroende på hur jag mår i övrigt.
Är jag trött och slut så är hostan värre.
När den är riktigt ihärdig så får jag som kolsyrebubbel i fingrarna och till sist yr rejält.

Hoppas jag får chansen att ta upp även detta idag, för jag misstänker att det hänger ihop med klaffen och lungorna.

Gud så jag önskar och ber att den läkare jag träffar idag, har tiden att lyssna på vad jag berättar.
Så det inte blir som tidigare...
Stress stress och ut igenom dörren med huvudet fullt av frågor.

Den enda läkare som tog mig på allvar var den jag kom till för hostan då över 1 1/2 år sedan. Han tog de prover som behövdes och då hittades klaffelet.
Likaså att jag hade högt blodtryck.
Sedan försvann han från den vårdcentral jag gick på och mitt ärende hamnade mellan borden.
Klaffen skulle kollas varje halvår och det glömdes bort.

När jag själv ringde 9 månader senare och frågade om detta så fick jag komma in på ultraljud, 12 månader efter det första.
Så bra blev det!

Då var jag en bra bit ner i orken redan och kroppen bråkade emot mig ständigt vid ansträngning.
Jag gav mig inte utan stretade emot kroppens signaler....
Löpningen hade jag redan lagt på hyllan men jag gick eller cyklade många mil i veckan.
Gymade ett tag också men det räckte inte orken till efter slitiga, stressiga arbetsdagar.
Bara att lägga bort det med.

Där står vi nu!

Total nergång av kroppen.
Sökt läkare gjorde jag hela hösten och motades bara åt sidan. Jag orkade ju jobba så då togs inget på allvar....

Förkyld gång på gång...
Sjönk längre och längre ner i orken.

Så jag är så j...a rädd att inte tas på allvar idag heller så jag har kramp i magen.

Om tre timmar går jag ut till bussen och åker till sjukhuset.

Denna natt har varit orolig och i stort sett sömnlös.
Ville katt har sovit tätt intill mig och riktigt tryckt sin lilla varma kropp så nära det bara gått.
Det är hans sätt att lugna, trösta och ge energi.

I helgen gjorde han på samma vis med sambon, som hade så ont i sin kraschade rygg. Ständigt nära, värmande, lugnande och manande till vila.

För min del beror oron på dagens kommande besök på sjukhuset.
Är så himla rädd över att inte tas på allvar.
Att jag bara hamnar i sjukskrivningens klor och ingen åtgärd i sikte.
Jag är ju kvinna och snart 60, så det är ju lågprioritet.
Har ju hört det från andra att vårt värde inte är så stort. Kvinnors hjärtproblem tas inte på allvar.

Såg ju när jag var på provtagningen förra veckan att det bara var män på Hjärtmottagningen. Jag var enda kvinnan.

Hörde från en kollega igår som ringde oss och hörde hur vi mådde, att det är kaotiskt på jobbet. Ingen ordning på någonting och turer ställs in.
Mängder med externa bolag kör åt oss.
Vart är våra egna anställda?
Är det fler än jag som står på öronen tro??

Jag är livrädd att hamna i en sådan stressig röra med den ork jag har idag.
Bara tanken ger mig hjärtklappning. Det vore ett effektivt sätt att ta död på mig iallafall.

Gick upp en stund med sambon som gjorde sig klar för dagens arbete.
Han skulle börja 4.27, min älskade, som är kvällsmänniska och hatar tidiga mornar.
Nuförtiden är det 75% morgontjänster då företaget valt att ha kvällstjänster utanför schema så de lättare får andra att köra dem.

Ett effektivt sätt att skrämma bort fastanställda.

Ja... Oron är stor för framtiden i det jobbet.
Ingenting känns tryggt och stabilt.
Jobb finns överallt och vi ser oss om efter annat.
Båda är vi i den åldern att vi känner hur trygghet är viktigt för oss.
Stress och oro gör människan sjuk bara.

Idag får jag förhoppningsvis veta vad som felar i min kropp.
Om det är klaffen som ställer till med allt elände för mig, eller om jag bara är inbillningssjuk.

Ska försöka sova lite iallafall så jag orkar ta mig med buss till sjukhuset.
Jag får en kvinna som läkare och det känns på något sätt lite tryggare.
Vet inte riktigt varför, men så känner jag.

Söker efter positiva strån att greppa.

En månad har jag snart varit sjukskriven.
En hel månad som min ork varit på minus och kroppen skriker efter hjälp.
Vilan räcker inte, något mera måste göras.