När min älskade sambo åkt till jobbet vid 14 tiden så var jag parkerad i min soffhörna.

Kändes jobbigt när han åkte iväg, för jag visste att väglaget inte var nådigt idag.
Som igår så låg det en dimma överallt som kom ner på marken och lade sig som en isskorpa överallt.

Mycket olyckor hela tiden och såna dagar är inte lätta för yrkestrafiken.
Stopp och trubbel överallt.

Sambon ringde mig vid 17.30 tiden och det var som jag befarat, jättehalt.
Jag vet att han är proffsig men det finns så mycket andra, ovarsamma nötter ute på vägarna.

Jag såg på tv hela eftermiddagen och kvällen. Somnade till ett par gånger.
Ätit mat och kakor till kaffet.
Borde inte göra det då jag känner att fläsket växer då jag inte rör på mig som jag brukar.
Blir lite som tröst eller tristessäta av det hela.
Godis från Julen finns kvar och det hänger med sådant också.

Nu har jag lagt mig och kärestan kommer hem om en och en halv timme.
Jag har huvudvärk och hela kvällen har jag känt hur hjärtat skuttat omkring, lite som den tycker. Knepig oregelbunden rytm..

Orkeslösheten närvarande givetvis...

Undrar hur mina vackra blommor på Arlanda mår nu i kylan.
Det var ett tag sedan jag tog bilder på dem

Ville passar på att sova medans mormor är upptagen med annat.
Han har sedan fullt upp med att ge mig energi när jag ligger stilla och han på magen.

Morfar husse tog den här bilden idag i soffan, när Ville hade grävt ner nosen och sov djupt

Idag efter telefonsamtalet till VC om vidare sjukskrivning, så kändes livet så bajs!!
Jag satte mig ner och bara lät tårarna av besvikelse rinna.

Igår morse var jag så fast besluten att prova jobba halvtid och tänkte inte så långt, att det inte är något jag har mandat att bestämma själv.
Det gjorde ju arbetsgivaren såklart.
Jag kunde ju inte återgå till mitt ordinarie jobb på 100% så då blev jag ett problem istället.
Så kändes det inom mig iallafall, där i min ynklighet då pulsen dunkade på så det kändes i hela kroppen.

Säkert är det inte så, utan saker behöver stuvas om lite för att peta in en halv varelse i det effektiva systemet.
Jag hoppas på det.

Efter att jag svalt förtretet att måst fortsätta bara hasa omkring hemma till ingen nytta, så drog jag fram ingredienser för att göra min egen köttfärssås.

Den har en grund i sig men sedan inproviserar jag efter känslan och vilka som kommer att äta den, från gång till gång.

Nu blev det en sås med klös...

Ska bli kul att höra vad sambon tycker om den, då han återvänder från gymet

Pappardelle till gäller
Köper Icas som är jättegod

Jag borde kunna hantera detta bättre, men orkeslösheten och oron för framtiden tar liksom tag i allt.

Jag lever just nu i en ständig frustration.
Hjärnan är kreativ och i full gång, nästan som vanligt, men kroppen är som en motsträvig klump.
Anstränger jag den för mycket så kopplas trötthet och yrsel in direkt.
Hjärtrytmen lever rövare och jag mår pyton.

Igår var en sådan dag då jag bara ville klättra på väggarana, bokstavligen.

Jag kom på den kloka iden att vilja testa jobba 50% från torsdag denna vecka.
Mejlade min chef och förelog att jag kunde vara på Arlanda 50% om dagarna.

Körning är ju uteslutet med yrseln.
Jag kan ju inte äventyra andra människors liv vid bussratten.
Dessutom skulle inte orken räcka till att koncentrera mig så många timmar, utan paus någonstans.

Sambon och jag åkte ut på ärenden på förmiddagen.
Sedan följde jag med honom på hans första körpass.
Där i bussen ringde chefen och meddelade att det inte var så enkelt att bara plocka in mig sådär på Arlanda. Han skulle höra av sig närmare under nästa vecka.
I min värld lät det konstigt.
Jag var ju stationerad där innan jag blev sjuk, innan Jul.

Så han rådde mig till att fortsätta sjukskrivningen då jag inte var körduglig.

Tappade sugen helt ett tag där i bussen.
Pratade med min sambo och han förstod min känsla.
Jag kände som att jag bara var ett problem för min arbetsgivare, när jag vill tillbaks till jobbet, i en långsammare takt.

Jag har nu varit sjukskriven sedan 27/12.
Dvs idag 15:e dagen.

Så idag måste jag ge min läkare rätt då han ville att jag blir hemma tills undersökningen på Hjärtmottagningen 23/1.
Har bokat en telefontid.

Känner mig så nerstämd och betydelselös.

Jävla kropp som bråkar!!

Igår kväll hade jag det jobbigt med ett dunkande hjärta igen och andfåddhet där jag satt i soffan.

Som den planerare jag är i min natur så måste jag nu lägga upp mina dagar denna vecka, tills chefen ringer igen.
På ett sätt så jag känner att jag ändå uträttar någonting.
Med de begränsade krafter jag har.

Ska ta idag och först ta snacket med sjukvården om läkarintyget.
Vill bara förlänga denna vecka ut.
Ger inte upp om 50% än. Kanske får jag det nästa vecka.

Sedan skall jag ringa Hjärtmottagningen om de prover som skall tas, inför den större undersökningen.
Om de kan tas nu i veckan, så är det gjort.

Jag skall boka tid hos Caravan i Eskilstuna för service av våran husvagn i April.
Så den är klar sedan för boende sommarsäsong Malingsbo.

Imorgon blir det nog ett besök hos mor och då tar jag bussen.
Känner mig inte trygg vid ratten.
Sist jag körde till läkaren i Sura så var jag helt slut efteråt, av att koncentrera mig så i trafiken och att parera yrseln.
Det gör jag inte om!

Idag skall jag också laga till en större mängd av min köttfärsås så det finns att äta och frysa in.

Vi får se hur detta blir....

Igår efter att jag åkt med min kära i hans buss, så blev jag yr, gång på gång.
Hjärtat bankade stundtals så jag kippade efter andan.
Väl hemma så var jag totalt färdig.
Kallsvettig och jätteyr, trött och gråtfärdig.
Ändå satt jag bara i bussen och inget gjorde....

Är detta jag??