Vi har ikväll, sambon och jag, tittat på tv i timmar.
Bla ett program som handlade om forskningen kring alla fartyg och flygplan som förlist i Bermudatriangeln.

Så grymt intressant att se hur mycket forskning och undersökningar det pågår hela tiden, för att försöka lösa mysteriet.

Hur allt visar på att det är naturen själv som tagit sig friheten att beröva alla dessa människor deras liv.

Alla de myter och historier om sjömonster, ufon och svarta hål som funnits i människors fantasi, egentligen är sylvassa rev och undervattensgaser, jättevågor och 8 km djup som svalde de små farkosten som ingenting.

Det har skickats ner kameror på djupen som kunnat hjälpa forskarna att kartlägga botten i havet, för att därifrån kunna avgöra vad som hänt.

Mängder med vrak är ju hittade och den forkning som pågår, gör ständigt nya framsteg, med hjälp av ny teknik.

Så intressant tycker jag.

Sådana program tycker jag om.
Inte bara en massa flams och dravel som leveras nuförtiden på tv.

Likaså älskar jag naturprogram.
Animal planet visar så mycket vacker natur och fantastiska djur.
Praktfulla färger och storslagenheten i allt som naturen skapats till.

Det visas en hel del om hur människor kämpar hårt för att få arter att överleva människors skövling av skogarna som dessa djur behöver för sin överlevnad.
Hur de kämpar med att stoppa tjyvjakt och slakt av djur med betar, pälsar och annat som människan anser sig ha rätten att beröva djuren.

Djur och natur är vår grundbult.
Tyvärr glömmer vi bort den i ivern över att utveckla vår planet till någonting vi själva inte ens vill ha till slut.

Se bara på katten.
Vilken underbar, vacker och klok varelse.
Katten har egen personal och de behöver inte göra annat än se söta ut och vi avgudar dem :)
Smarta djur!

Nu är det snart Februari och det går mot ljusare tider.

Mina tankar vänder sig då mot kommande campingsäsong, som alltid när nyåret infunnit sig. Kände suget redan då vi var och grillade korv i den fina brasan vi fick till vid badet vid Malingsbo camping.

Nu hinner jag ju fundera och planera en hel del i huvudet inför det vi har framför oss.
Sommarsäsongen i Malingsbo.
Jag vill att vårt boende där blir så mysigt och lättskött som möjligt.
Allt skall finnas på plats så vi bara har att åka dit och bo, när tiden ges.

Iår kommer vi inte att bygga något trägolv i förtältet. Det får komma senare om det blir så att vi trivs där.
Golv med presenningar, förtältsmatta och sköna mattor som går att hålla rena enkelt.

Jag vill gärna ha dit möblerna våra så det finns sittgrupper både inne i förtältet och ute på tomten.
Vindskyddet skall upp som en avgränsning så vi inte har folk springande över tomten.
Jag vill känna att det är vår fristad, utan intrång från andra.

En egen grillhörna med avskärmning också.
Parasoll ute vid sittgruppen som går att fälla och låta stå kvar.
Inte som i Herrfallet där allting måste plockas in varje gång för att inte försvinna.
Där stals ju saker högt och lågt. Inbrott i vagnar och ständigt spring över tomten.

Elsa har en liten plätt asfalt att stå parkerad på. Jättebra!

På våran plats finns även två mindre staket åt båda sidorna, för att visa tomtgränsen.
Tydligt och bra.
Kanske kan vi bygga på nåt extra så hundarna kan vara fria på tomten om yngsta dottern hälsar på.

Sedan vet vi ju inte om det blir en myggsommar.
Lika bäst att ha planen klar för det också.
Skulle så bli, kommer vi att bygga upp en pergola med myggardiner för att ändå kunna sitta ute och mysa om kvällarna.
Myggljus och myggspiraler kommer att få jobba då.

Gillar att planera såhär men ogillar tanken att jag inte alls vet hur jag kommer att hinna återhämta mig och komma i form innan det är dags för det planerade.
I April ska husvagnen fram, in på service och sedan ut till sin plats.
Det kräver ork och jobb.

Det var jätteskönt att komma ut en stund i friska, kyliga luften.
Klädde mig ordentligt för att inte frysa.

Så oerhört vackert med den blå himlen och träden snötäckta. Kände hur jag kunde le i känslan.

Vi åkte bort till Hovdestalund.
Fick parkera en bit bort och gå till syrrans viloplats.
Där vi brukar stå plogas inte alls.
Skönt med den lilla promenaden, då vi gick i ett tempo jag mäktade med.

Tände ljus och tog bort snön från dekorationerna. Stenen fick ha kvar sin snömössa. Det såg bara gulligt ut.
Måste vara jättefint på kvällen när det är mörkt och ljusen tända, mot den vita snön

Gick tillbaka till bilen.
Fortsatte ta foton och njuta av solen glittrande i snön.
Rödkindade, pigga människor var ute och gick i kylan.

Vi återvände hem till lägenheten.
Ställde Elsa Saab i garaget.
Skönt med garaget när det snöat och är så pass kallt.
Slippa skrapa rutor och sopa bort snö.

Dessutom har hon inte körs sedan i Onsdags, då sambons rygg pajade ihop.

Nu är han bättre och jag tror att han avser jobba imorgon.
Med stödbältet på givetvis.

Nu ska vi äta pizza som värmts i ugnen.
Onyttigt och gott, precis vad vi behöver i stunden.
Sedan väntar tupplur på mig, för denna lilla utflykt kostade mig enorm kraft.
Dessutom har jag hostat i en kvart sen vi kom hem.
Så hårt och mycket att rösten hotar svika.
Stämbanden tar stryk

Ligger här i våran soffa och väntar på att sambon skall ringa. Han är ute på ärenden som jag inte hade ork att följa med på.
Måste välja vad jag lägger krafterna på.

Vi skall åka till min lillsyrras viloplats och tända ett ljus, är det tänkt, när han kommer hem.

Det är en strålande vacker, kall vinterdag idag. Hade jag varit vid bra hälsa, skulle en långpromenad varit självklar en sådan dag.
Redan tidigt på morgonen.

Snart har Januari månad gått på detta nya år.
Ett år som jag såg fram emot, då det kändes som att allt måste ju bli bättre än året som gått.
Tungrott och sorgligt år blandat med glädje och kärlek.

Arbetsmässigt har det varit katastrofalt.
Med en kamp i stress och oro som vi var dömda att gå ur som förlorare.
I mitt fall med hälsan som betalning...

Där står jag nu, med en månadslång sjukskrivning i bagaget hittills.
Med ett hjärta som farit illa av all stress och ständig anspänning, i jakten på sekunder.

Inte en början på det nya året som jag ville ha....

Nu ska vi ta ett besök och tända ljus hos syster min, som gick bort 7/5 2017.

Kramas är så viktigt.
Det känner jag verkligen av nu, när jag inte jobbat på en månad.
Ingen kramar på mig!!

(Bilden jag lagt ut har jag lånat av Herregud o co)
Tycker att de lägger ut mängder med finurliga texter som får mig iallafall att tänka till extra

Jag är en människa som älskar kramar.
Kramar gärna och vill bli kramad.

Den som kramade mig senast var min äldsta dotter. Hennes kramar är alltid så varma och hjärtliga.

Min sambo är ingen kramare så vill jag ha kramar så får kramarna komma från andra.
Jag kramar på honom självklart men känner ju att det inte alltid uppskattas.
Alla människor är inte fysiska.

Många av mina kollegor kramas.
Det är jättemysigt.
Ser hur det skapar en skön stämning hos våra resenärer när vi förare kramar varann, vid förarbytena.

Vissa blir irriterade då de är i stress och bara vill att vi ska skynda byta och rulla iväg.
Dem struntar vi i.
Att kramas ger energi och glädje.
Väldigt viktigt för oss som jobbar under stor stress och tidspress hela tiden.

Nu ska jag ge min älskade sambo en stor kram.
Säkert stör jag honom men det får han ta, denna gång

Imorse när jag vaknade , kändes hjärnan klarare, kroppen mindre tung.
Ett litet hopp tändes direkt i min själ.

Gårdagen var så jobbig med den vidriga kraftlösheten och smärtan, trycket över bröstet. Så denna morgon kunde bara bli bättre, kände jag.

Hörde hur Ville katt redan var i full fart med att jaga möss i hallen :) hans egna leksaksmöss som han kastar omkring med, bär i munnen och morrar åt.
Han kan skicka upp den i luften och hoppa efter själv, en meter rakt upp.
Så smidig och snabb, våran älsklingskisse.

Jag är så glad att han får vara hos oss nu när jag är hemma hela tiden.

Gick upp straxt efter jag vaknat, till Villes stora glädje. Jag var inte yr då jag klev upp :)
Så skönt!

Ville fick sin frukost och jag tog mina tabletter.
På med kaffebryggaren, tände levande ljus i vardagsrummet.
Jag behövde ha lite skön och rofylld stämning ikring mig när kroppen kändes lite bättre.
Allt för återhämtning och energibygge.

Tittade ut i den ännu mörka morgonen.
Kallt! Mätaren i köket visade på - 13

Ville hade lagt sig på fönsterbrädan i vardagsrummet, där det är ett jättevarmt element under.
Han njöt för fullt.
Värme och bra utsikt
Mormor har ju självklart ordnat bra platser åt honom att vara på.
Han ska ha det bästa!

Lät gårdagens känsla fånga in mig en stund.
Bloggade om den, fick ur mig den bedrövliga känsla jag bar inom mig igår.
Den mentala stress mitt mående i kroppen ställer till med.
Så skönt att bara skriva ur mig den oro, orålighet och rädsla som finns inombords.

Min svägerska skrev till mig igår, ett meddelande fyllt av omtanke och förståelse.
Tack M för ditt meddelande!
Jag orkade inte möta upp det igår, då jag befann mig i kris inom mig själv.
Din omtanke värmer ska du veta, även fast jag inte orkade bemöta just då.

Mina medmänniskors förståelse och omtanke är oerhört värdefull.
Det hjälper mig, då jag vacklar inombords.

Mina egna tankar och min ilska över mitt mående, håller sakta men säkert på att förgöra min glädje över livet.
Jag greppar efter halmstrån, söker glädjestunder och försöker tänka framåt, positivt och kreativt, men det är inte så lätt.

Att hasa omkring härhemma och nätt och jämt orka sköta vardagssysslorna, min egen hygien och vila, tar all min kraft och ork.
Det som i vanliga fall bara flyter på som ingenting, tar nu allt jag orkar leverera.

Övrig tid... Dvs ca 18-19 timmar per dygn vilar/sover jag.
Jag orkar inte mera än så!

Helt sjukt!!

Så jag kämpar dagligen med att försöka tänka framåt, inte jaga upp mig över det som nu råder.
Jag hatar känslan av att själv inte kunna påverka.
Jag vilar, vilar, vilar.....
Inte blir jag bättre för det.
Nu är jag i klorna på Försäkringskassan och sjukvården.
Båda ställena har resursbrist.
Oerhört uppmuntrande... Eller inte!!

Jag styr inte själv över mitt, det gör andra.
För min kropp har lagt ner sig, behöver renoveras.

Dessa känslor behövde jag få ur mig i ord och text.
För att komma vidare i bättre tankebanor.

Nu är det en ny dag, nya möjligheter och lite mera krafter i kroppen som jag måste spara på för att få dem att räcka några timmar.

Jag vill äta frukost med min älskade som jag tror har vaknat nu.
Ska höra hur hans rygg mår och se hur han känner sig.
Han bär mycket nu min kära.

Får se om jag vågar mig på en kort, kort promenad idag i kylan.
Bara liten sväng utanför dörren.
Frisk luft är alltid bra.

Min sambo har det inte alltför lätt just nu, när jag är en orkeslös zombie härhemma.

Jag som i vanliga fall är glad och positiv.
Med framåttänk som spirar av hopp och energi.
Jag som brukar cykla eller gå till och från jobbet 9 km varje arbetsdag.
Fara omkring som ett jehu hemma och fixa med allt. Skratta och busa.

Hasar nu omkring härhemma, med slokade axlar och blek i nyllet.

Soffan och sängen är mina bästa vänner, för där kan jag vila och stänga ner vraket en stund.

Igår kväll hade jag det riktigt kämpigt.
Hjärtat dunkade på i kroppen på mig så det gav andnöd.
Visste inte hur jag skulle vara... Ligga, sitta, gå eller skrika. Kände hur tårarna trängde fram i ögonen då det gjorde ont i bröstkorgen.
Så jäkla obehagligt!!

Börjar liksom hamna i en rädsla över att inte kunna hålla mig upprätt snart.

Tog en kort promenad till soprummet.
Nedför trapporna och ut på gården bara och sedan hem igen.
Sakta gick det, men ändå flåsade jag lungorna ur mig hemma i hallen.

Blir galen av att inte kunna röra på mig mer än korta sträckor och då endast på slätt golv eller mark.
Får inte vara nå motstånd.

Det var soligt igår och jag vevade ner markisen på balkongen.
Solen var så stark in i vardagsrummet.
Orkade veva lite i taget bara, sen vila då armarnas kraft försvann och det smärtade i bröstet.
Vad är det som händer i min kropp?!!

Ska bli så bra att på Tisdag få komma till Hjärtmottagningen.
Jag hoppas det inte blir en stressig händelse.
Känner att jag måste få prata med en läkare som lyssnar verkligen, hur jag känner det i kroppen.
Som tar det på allvar och inte bara sjukskriver, utan tar reda på felet och åtgärdar.

Om detta kommer från klaffglappet så vet jag ju att sjukvården har det tufft.
Då blir det säkert kö, för jag är nog lågprioritet för samhället.
Snart 60 årig kvinna skit väl detsamma om jag försvinner från systemet.

Samtidigt borde jag få vård då jag ändå är en skatteinkomst för staten.
Jag har ju fast anställning och tillför landet någonting.

Såhär vill jag inte gå!!!
Jag har många år kvar att leverera i arbetslivet.
Mina barn och barnbarn behöver mig och jag vill bli en pigg gammal kärring.

Min sambo och jag har bara börjat vårt gemensamma liv och har så mycket vi vill göra, uppleva och bygga upp tillsammans.

Byt klaffen så är jag på banan igen.
Jag kan inte leva fullvärdigt som det är nu.
Dessutom klarar jag inte att komma i form igen, utan en mindre renovering.

Märks det att jag är arg, ledsen, frustrerad och jävligt orolig.
Har ju ingen aning om hur jag blir hanterad på Tisdag.

Det går ju ut sådana varningar från sjukvården att inte söka vård om det inte är absolut nödvändigt.
Alltså är det verkligen kris, resurser finns inte. Finns det ens till mitt läckande hjärta???

Det väcker en stor oro inom mig.
Samtidigt som mitt självförtroende är i botten och jag känner knappt något egenvärde längre.

Att gå hemma och hasa som jag gör, när jag vill vara ute och träna, busa med barnbarnen, jobba för fullt i något jag känner tillför min själ energi och kraft.

Gör jag försök att resa upp ryggen och le, frammana glädje och styrka så är jag helt slut efter en kort stund.

Så min sambo har inte lätt.
Se sin glada, spralliga och energisprudlande kvinna gå ner sig helt både fysiskt och psykiskt pga att kroppen inte orkar, då inte pumpen fungerar som den ska.

Snälla sjukvård som har kunskapen, verktygen och möjligheten.

Hjälp mig!!!