Förra veckan ringde jag till Djurkliniken i Västerås, där Titti gick på kontroller för sin diabetes, innan vi flyttade till Örebro.
Nu var det dags för mera sprutor då det recept jag använt för uttag, hade gått ut.

Jag fasade för tanken att det kanske innebar ett besök med Titti.
Med den erfarenhet vi hade i bagaget från förra årets besök i Örebro, så bar det emot att ringa.
Kanske behövdes inget besök då de redan visste Tittis diagnos.

Nu blev det så, en veterinär ringde upp mig för några dagar sedan att vi behövde in för att få sprutor.
De ville se Titti och undersöka henne, ta prover.

Jag blev alldeles kall och berättade för personen i telefonen hur illa Titti hade blivit behandlad i Örebro.
Hur de tvingat på henne en "tvångströja" då hon var dödsförskräckt över ljudet från rakapparaten som de tog bort päls med från hennes lilla tass.
Hur hon slogs, skrek och grät då de stack och stack om och om igen utan att få fram det blod de sade sig behöva.

Jag hade redan från början vädjat om att Titti skulle få slippa sticket.
Berättat att hon var i jättefin balans med blodsockret, att hon mådde toppenbra
Det hjälpte inte, de måste få ett blodprov som bevis.

Det hela slutade med att jag gick ut ur rummet där det var tre personer vid det laget, Tittis ögon var svarta av skräck och hon slogs för sitt liv...herregud!
Jag gick ut ur rummet, klarade inte av att se misshandeln av min lilla älskling, som mådde så bra innan.

Hörde ända ut i korridoren hur hon skrek och jag grät så jag skakade därute.
Till sist tystnade hon och ut kommer en sköterska som berättade att de inte fick fram tillräckligt med blod, men att det fick duga.
Titti var medtagen berättade hon och den syn som mötte mig i rummet glömmer jag aldrig.
På britsen låg Titti, helt utslagen med stirrande blick.
Alldeles slapp i kroppen, tungan hängande utanför....
Jag tog i min lilla gumma och hon gnydde stilla, mina tårar rann.

En fråga gnagde i mitt huvud...Varför denna ovärdiga behandling av henne då hon mådde bra??
Annat hade det väl varit om jag kommit in med henne och hon mått dåligt.
Vi kom ju dit för att få mera Insulin och sprutor utskrivna.
Hon mådde ju så bra, hade gjort det länge.

Nu låg hon där, utslagen och matt.
Livrädd och sargad.En vit tuss satt på den tass där de stuckit i hennes tunna blodkärl, upprepade gånger.

Jag lyfte försiktigt över henne i transportburen och ville komma därifrån så fort som möjligt.
Herregud vad jag led med min lilla älskling.
Vilken behandling bara för att de skulle få sin vilja igenom.
Jag hade ingenting att sätta emot då vi behövde insulinet och sprutorna som bara de hade makten att ge oss recept på.

Vi fick recepten och gick ut till bilen.
Där lade jag Titti nära mig så jag skulle se henne, vaka över henne.
När vi var nästan hemma började Titti skrika, hickande skrika samtidigt som det kom jättekonstiga ryckningar i hennes kropp.
Det var som att någonting slet i hennes huvud bakåt varje gång, hennes tassar ryckte och drog åt sidorna.
Så himla otäckt!
Skriken ökade och jag skyndade mig in med henne.
Det riste och slet i hennes lilla kropp och jag var alldeles förtvivlad...hon krampade!
Vad skulle jag göra?
Ringde veterinären och fick vänta ett bra tag innan jag fick svar där.
Jodå, så var det, Titti hade kramper efter sin kamp på kliniken.

Jag skulle avvakta och se hur hon klarade det, om hon svimmade av skulle jag åka in.
Såg efter en stund att anfallet ändrade karaktär, hon tappade sin syn, började klösa och kravla, var helt förvirrad.Hon hade fått insulinkännig på anfallet.
Jag rusade till affären och köpte druvsocker och fick i henne.
Tiden gick och hon lugnade ner sig, slutade rycka och skrika.
Vilken pärs!
Jag ringde arbetet och berättade vad som hänt, att jag inte ville lämna henne ensam, de hade full förståelse.

Timmarna gick och Titti somnade i ren utmattning till sist, jag kunde slappna av.Veterinären hörde av sig och checkade av läget.
Vi pratade en stund och jag ifrågasatte behandlingen Titti fått.
Fick bara svaret att "sånt händer" och att " nu gick det ju bra"
Ja precis, det slutade bra denna gång men likaväl har hon kunnat dö av allt.
Till vilken nytta då?
För att de skulle få fram blod då de inte kunde lita på mitt ord, jag som levt med Titti i 14 år....ska inte det räcka?

De förundrades själva i början av besöket hur nära Titti och jag var.
Att det var härligt att se hurdan kontakt och kommunikation djur och människa kan ha.

Nu berättade jag för Djurklinikens veterinär om detta besök, kortfattat och med gråten i halsen.
Hon var deltagande och trodde inte att det skulle behövas något stick.
Bara att de ville se Titti och undersöka henne.
Så jag lugnade mig och vi fick en tid.

Det var då igår.
Titti och jag åkte till Västerås, till vår välkända klinik.
Västerås Djurklinik

Kändes bra, lite nervöst...
Möttes av de underbara tjejer som jobbar där.
Väntade en kort stund.Jag var lugn, det kändes tryggt där.
Det gjorde också Titti lugn.

Vi fick komma in till en ung och jätterar Veterinär vid namn Lina Anklew.Vi pratade om Titti.
Om hennes diabetes, kost och hur vi skötte insulinet, hur jag mätte av det och allt runt ikring.
Jag berättade om besöket i Örebro och den hantering vi fått.

Hon förklarade då att det var lag på undersökning en gång om året men hon stod oförstående till varför Örebro inte lyssnat på mig som kände min katt.
Lina tog också upp hur härligt hon tyckte det var med djur och ägare som vi, som hade sådan kontakt och närhet.
Titti och jag pratade ju med varandra.

Lina tyckte att Titti var jättefin för sin ålder och den sjukdom hon bar.
Hon kunde se på Tittis päls och hela hennes tillstånd att allt var i balans och hon litade på mitt ord.
Hon såg ju hur jag månar om min lilla sambo :)

Inget stick behövdes och det föll en sten från mitt hjärta:)
Lina, du var ju bara bäst!!
Jag tackar dig från djupet av mitt hjärta för den fina, värdiga behandling Titti och jag fick.

Nästa år kan vi åka in med ett leende på läpparna direkt, utan klump i bröstet.
Fick rådet att skaffa urinstickor som jag kan om det behövs, checka Tittis kiss och se där om allt står rätt till.
Inga stick behövdes!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det tidig Tisdag morgon och jag vaknade efter en natt med djup, nästan medvetslös sömn. Natten innan var det svårt att komma till ro då jag anlände rätt sent och skulle upp tidigt. Det blev slarv med matintaget också igår och det gjorde nog...

Söndagen bjöd på jättefint somigt väder, men hu så kyligt. Men kylan märkte jag inte av där vid bussratten. Hann äta frukost denna morgon innan det bar iväg till Kristinehamn för lastning av tågresenärer till Karlstad och Oslo. Jag fick med mång...

Kände mig trött och hungrig när jag gick ut till bussen och hämtade laddsladden till min mobil. Passerade receptionen på hotellet och kunde inte motstå att köpa mig en Linssallad med handskalade räkor och kokt ägg som kostade 89:- Har köpt nåt...

Vaknade jättetidigt i husbilen. Det bar minusgrader ute och det kändes inne hos mig där i bilen. Pannan gick igång ofta. Bryggde på gott starkt kaffe och låg sedan kvar i söngvärnen en stund. Hörde hur kollegor hämtade sina bussar. Jag fick ...

Måndagen började jag med att haltande av smärta kliva upp tidigt och få igång kroppen innan det var dags att köra barnbarnet till skolan och direkt därefter åka och besiktiga min lilla bil. Jättetrevlig besiktning. Dekra i Svista hemma i Eskilstun...