Denna natt har varit orolig och i stort sett sömnlös.
Ville katt har sovit tätt intill mig och riktigt tryckt sin lilla varma kropp så nära det bara gått.
Det är hans sätt att lugna, trösta och ge energi.

I helgen gjorde han på samma vis med sambon, som hade så ont i sin kraschade rygg. Ständigt nära, värmande, lugnande och manande till vila.

För min del beror oron på dagens kommande besök på sjukhuset.
Är så himla rädd över att inte tas på allvar.
Att jag bara hamnar i sjukskrivningens klor och ingen åtgärd i sikte.
Jag är ju kvinna och snart 60, så det är ju lågprioritet.
Har ju hört det från andra att vårt värde inte är så stort. Kvinnors hjärtproblem tas inte på allvar.

Såg ju när jag var på provtagningen förra veckan att det bara var män på Hjärtmottagningen. Jag var enda kvinnan.

Hörde från en kollega igår som ringde oss och hörde hur vi mådde, att det är kaotiskt på jobbet. Ingen ordning på någonting och turer ställs in.
Mängder med externa bolag kör åt oss.
Vart är våra egna anställda?
Är det fler än jag som står på öronen tro??

Jag är livrädd att hamna i en sådan stressig röra med den ork jag har idag.
Bara tanken ger mig hjärtklappning. Det vore ett effektivt sätt att ta död på mig iallafall.

Gick upp en stund med sambon som gjorde sig klar för dagens arbete.
Han skulle börja 4.27, min älskade, som är kvällsmänniska och hatar tidiga mornar.
Nuförtiden är det 75% morgontjänster då företaget valt att ha kvällstjänster utanför schema så de lättare får andra att köra dem.

Ett effektivt sätt att skrämma bort fastanställda.

Ja... Oron är stor för framtiden i det jobbet.
Ingenting känns tryggt och stabilt.
Jobb finns överallt och vi ser oss om efter annat.
Båda är vi i den åldern att vi känner hur trygghet är viktigt för oss.
Stress och oro gör människan sjuk bara.

Idag får jag förhoppningsvis veta vad som felar i min kropp.
Om det är klaffen som ställer till med allt elände för mig, eller om jag bara är inbillningssjuk.

Ska försöka sova lite iallafall så jag orkar ta mig med buss till sjukhuset.
Jag får en kvinna som läkare och det känns på något sätt lite tryggare.
Vet inte riktigt varför, men så känner jag.

Söker efter positiva strån att greppa.

En månad har jag snart varit sjukskriven.
En hel månad som min ork varit på minus och kroppen skriker efter hjälp.
Vilan räcker inte, något mera måste göras.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är det tidig Tisdag morgon och jag vaknade efter en natt med djup, nästan medvetslös sömn. Natten innan var det svårt att komma till ro då jag anlände rätt sent och skulle upp tidigt. Det blev slarv med matintaget också igår och det gjorde nog...

Söndagen bjöd på jättefint somigt väder, men hu så kyligt. Men kylan märkte jag inte av där vid bussratten. Hann äta frukost denna morgon innan det bar iväg till Kristinehamn för lastning av tågresenärer till Karlstad och Oslo. Jag fick med mång...

Kände mig trött och hungrig när jag gick ut till bussen och hämtade laddsladden till min mobil. Passerade receptionen på hotellet och kunde inte motstå att köpa mig en Linssallad med handskalade räkor och kokt ägg som kostade 89:- Har köpt nåt...

Vaknade jättetidigt i husbilen. Det bar minusgrader ute och det kändes inne hos mig där i bilen. Pannan gick igång ofta. Bryggde på gott starkt kaffe och låg sedan kvar i söngvärnen en stund. Hörde hur kollegor hämtade sina bussar. Jag fick ...

Måndagen började jag med att haltande av smärta kliva upp tidigt och få igång kroppen innan det var dags att köra barnbarnet till skolan och direkt därefter åka och besiktiga min lilla bil. Jättetrevlig besiktning. Dekra i Svista hemma i Eskilstun...