Igår Lördag var det tidigt upp för mig då jag skulle köra Surahammars hockey J20 till deras match i Åmål.

Hade som tur var sovit gott under natten för dagen blev ordentligt lång.

Var på depån vid 6 tiden och gjorde iordning bussen för avfärd.
Körde så till Surahammar och lastade för att avgå 7.30 med laget.

Det tog drygt 3 timmar att köra dit och väl framme blev det snabb urlastning och parkering av buss på framsidan.
Grabbarna fick släpa sina trunkar en bra bit extra.
Det pågår bygge vid simhallen bredvid och folk hade parkerat så dumt att nedfarten till baksidan av ishallen där grabbarna skulle in var blockerad.

Typiskt läge lite överallt.
Ingen tänker längre än den egna bekvämligheten.
Nu är det ju idrottsgrabbar jag hade med men det är ju bra onödigt att lägga energin på att släpa grejer mer än det är menat egentligen.

Jag själv ägnade tiden under väntan till att vara ute och gå.
Hann med närmare 7 km under den tiden.
Tittade på matchen, städade buss, fixade min lunch i bussen, läste bok och gick ännu mera

Timmarna gick hyfsat snabbt men jag frös som en tok när det var dags för lastning och hemfärd.
Rullade hemåt i helgtrafik, dimma och halt väglag.

Lastade av vid hallen i Surahammar.
Plockade igenom bussen. Rullade till depån. Tankade, kastade sopor, tömde toa, tvättade, svabbade och dammsög.
Allt tog sin lilla tid och jag åkte hemåt efter totalt 15 timmars arbetsdag

Tidigt i Torsdags morse, klockan 5, hämtade min äldsta dotter mig och vi åkte till Ullared.
Hade gått upp tidigt och fixat kaffe och annat matnyttigt att ha i bilen på vägen ner.
Dottern hade fixat goda frukostmackor.

Vi stannade till vid Brahehus för toabesök innan färden fortsatte.
Jag körde givetvis. Tycker ju att det är tråkigt att sitta bredvid.

Massor att prata om som vanligt under de 5 timmar det tar att åka ner.
Först av allt där hämtade vi ut nyckel till det boende som dottern bokat.
I en länga med ett stort allrum/kök, sovrum och badrum.
Jättemysigt och behändigt. Bra pris.
Städning ingick. Som att bo på hotell.

Vi fick inte tillgång till boendet förrän senare så vi åkte direkt till GeKås för att dra igång shoppingen.
För min del kunde den inte bli så omfattande då jag inte har ekonomi till några som helst utsvävningar.
Men det gjorde inget då jag tycker våra resor till GeKås är trevliga.

Har ju inte varit dit under hela pandemin så det var spännande att se hur det ändrats. Byggts ut och det har tillkommit fler avdelningar.

Jag köpte förbrukningsartiklar. Sånt som behövs hemma och måste ändå köpas.
Som tex handtvål, schampon, plastpåsar, kattmat osv osv....
Allt är ju så mycket billigare än i vanliga butiker och allra helst nu när allt rusat upp i priserna.
GeKås höll ännu tidigare låga priser i det mesta. Hittade dessutom byxor till mig själv som verkligen var välbehövligt. Går ju omkring i träningstajts till vardags
Nu har jag två par riktiga fritidsbyxor.
Såna kostar allt från 450:- och uppåt i vanliga butiker.
Fick för 199:- på GeKås :)

Vi åt lunch i restaurangen som påminner väldigt om Ikeas restauranger.
Gott, bra pris och snabbt.
Jag åt lax. Unnade mig det.

Vi strosade vidare tills fötterna kändes som ömma ballonger.
Hann med en fika under dessa timmar också.
Kaffe och vaniljmunk.
Kände mig riktigt lyxig

Vid 18 tiden kände vi att det får räcka för denna dag och gick till kassorna.
Det är ju en suverän tid att handla på GeKås i Januari alldeles innan lön.
Det är folktomt i stort sett.
Mest vara ortsbefolkning som handlar mat och sånt.

Vi köade ingenting i kassan och hjälptes åt att lasta i kassar åt varann så det gick jättesmidigt.

Ut till bilen med allt och till boendet.
Jag hade köpt med så vi hade till kvällsmat.
Laxburgare med grönsaker. Supergott och jättebra pris då burgarna var på extrapris.
Jättetrötta sorterade vi igenom det som vi handlat och packade om noga så det inte tog så stor plats i bilen.
Somnade rätt tidigt för att gå upp tidigt nästa dag.

Jag var uppe först, duschade och hämtade sedan frukosten som fanns upplagd i en Bistro inom området.
Plockade ihop och bar med i påse och dukade upp i köket så det var klart när dottern vaknade.

Frukost 69:- /person.
Billigt och mycket mat. Så behändigt att ta med till boendet och äta i lugn och ro.
Kaffebryggare fanns ju i köket och jag hade med så vi kunde brygga. Det fanns ju i Bistron att ta med men det fick vara då vi hade godare eget.

När vi var klara och bilen packad så blev det några tummar till på GeKås innan vi styrde hemåt.
Lämnade Ullared vid 12 tiden.
Jag hade gjort hemfärdskorg åt oss med matiga mackor och gott kaffe

Kom hem vid 18 tiden till Eskilstuna

Lägger ut några bilder från boendet.
Väldigt trivsamt

Sista bilden är uteplatsen som lär vara toppen under varma årstiden.

Tog lite foton på frostiga äppelträd imorse när jag var ut på en kort promenad efter utsläpp höns och matning kaniner.

Samma grenar vinter och höst.
Lika vackert vilket som :)

Min lilla mamma fyllde i Januari 84 år och visst, man kan tycka att det inte är någon hög ålder men....det är det om hälsan inte är i behåll.

Mamma har slitit ont i hela sitt liv ända sedan barnsben.
Hon är ju född under krigsåren 1939 i Finland.
Livet var väldigt väldigt tufft och hon fick börja arbeta redan som barn, vilket resulterade i att hennes kropp tog stryk och det innan hon ens vuxit klart.
Trasig rygg innan hon ens växt klart.

Inte bara det utan barnaga var ju väldigt vanligt på den tiden.
Morfar var en lynnig människa och det fick barnen veta av, med råge. Även Mormor fick stryk.

Så hela sitt liv har Mamma haft ryggproblem i alla dess former.
Kotförslitningar, kotförskjutningar, diskbrock, ryggskott osv osv..
Jag minns som barn redan hur ont hon kunde ha och det blev till sist i den grad illa att hon skulle opereras.

Hennes knän bråkade ofta och likaså axlar och nacke. Allt började ta slut i tidiga år redan.

Det var 2009 som operationen skulle göras och höll på att kosta henne livet.
Hjärtat stannade när hon sövdes och det blev ingen operation utan en Pacemaker istället.

Skadan förvärrades med åren och hon började ta hjälp av rollator för att kunna gå.

Sedan bar det sig inte bättre än att för 1 1/2 år sedan så ramlade Mamma så illa i sitt hem och skadade ryggen ännu mera. Nerver kom ikläm och benen har inte återhämtat sig sedan dess utan Mamma blev rullstolsbunden med Hemtjänst och stor hjälp av min Bror som fanns för henne i många lägen.
Jag med men under begränsade tider då jag bor längre bort och reser så mycket i mitt jobb.

Den resan efter fallet i hemmet har för henne varit rent ut sagt ett helvete med stor tärande smärta och en ständig kamp med att försöka återhämta sig så mycket hon bara förmådde och orkade.

Från att ha klarat sig själv i alla år till att bli beroende av andra människors hjälp.
Mamma rasade i vikt och är idag en skugga av sitt forna jag.
Hennes hjärna är vid full vigör och hon har därför ännu jobbigare med acceptansen att inte kunna gå eller göra i stort sett någonting i sitt hem.

Hon pratade om att hon ville bort ifrån detta livet som blivit bara en plåga i ensamhet.
Broder och jag har försökt finnas för henne så mycket vi bara kunnat.
Båda har vi ju egna familjer, heltidsarbete och omsorg av de egna avkommorna.

I förrgår då jag hälsade på henne fick jag nog av att se henne må så dåligt.
Hon hade verkligen kommit in i en depression som hon inte längre mäktade med att hantera. Hon gick själv med på att jag till slut skulle få skaffa hjälp åt henne. Fram till dess hade hon förvägrat det och jag kunde inget göra förrän hon själv insåg att det håller inte.
Nu var vi där.

Jag kontaktade vården och igår fick jag dit en jätterar läkare hem till henne som satt och pratade med Mamma i över en timmes tid.
Hon skall få en medicin som hjälper hennes egna Måbrahormoner att börja jobba igen då dessa är helt nere för räkning av det trauma hon genomgått och den smärta hon ständigt bar på.
Samt en annan som ger henne lindring mot nervsmärtan som ryggen orsakar.

Redan efter att läkaren åkt och vi satt och pratade Mamma och jag, så såg jag hur hon fått tillbaka hoppet om en bättring. Äntligen en läkare som tog sig tiden att lyssna ordentligt och bry sig om en gammal människas rop på hjälp.

Vi talade också om att det är dags att sätta henne i kö för ett boende där hon kan få ha andra människor i sin närhet och den hjälp hon behöver för att klara sina vardagsbestyr.
Att på så vis jobba bort ensamheten.
Där kan hon själv bestämma hur mycket eller hur lite hon vill umgås med andra.

Så där står vi idag.
Jag kommer att kontakta Hemtjänsten om att ett besök till på eftermiddagen är nu nödvändigt för att se till hennes mående.
Hon hade den tidigare men den lades vilande då Hemtjänsten har mycket att göra och för lite personal.
Nu måste den tillbaka.

Sedan skall jag kontakta Biståndshandläggaren om att lägga in Mamma i kön för åldringsboende.

Mer än så mäktar jag inte med i stunden. Sedan får vi se vad som händer. Jag kommer att fortsätta med mina besök hos henne så fort jag bata har tid och möjlighet.
Försöker få in ett besök i veckan iallafall.
Helt beroende på hur jag är ute på resor i mitt arbete och min egen ork givetvis.
Jag är ju heller inte någon ungdom längre och trött som en gnu stundtals och måste ta mig den vila som kroppen kräver.

Vi hoppas på det bästa och att medicinen hjälper upp Mammas livsgnista. Ålderns höst måste ju få vara värdig. Jag och Broder gör vad vi kan.

Det är inte lätt att bli gammal!!!

Nu är klockan så lite på morgonen och jag kan inte göra så mycket härhemma utan att väcka tjejerna, så nu tar jag mig tiden att skriva om Travis som plötsligt bara fanns där och jag föll som en fura.

Som jag berättade i ett tidigare inlägg så körde jag över 70 mil ner till Göteborg med ett hockeylag som skulle spela match nästa dag.

Trött och yr kom jag in på mitt hotellrum som var jättefint.
Dubbelrum med härlig utsikt över Mölndal med omnejd.

Men det som direkt fångade mitt intresse när jag klev in i rummet var en liten underbar filur som satt på sängen och väntade på mig, glad och välkomnande.

Genast släppte jag allt vad jag hade i händerna och utbrast : Nämen Heeej! Vem är du fina och hur kommer det sig att du är här i mitt rum.
Tog upp honom och kramade om.
Runt halsen på den lilla filuren som visade sig vara en häst, gosedjurshäst, hängde en lapp med en hälsning.

Hej jag heter Travis....

Travis bodde i det rummet och det visade sig att han hade kompisar nere i Receptionen som man kunde köpa om man ville.
25% av intäkterna för de sålda kramisarna gick till Bris.

För egen del blev jag jätteförälskad i just Travis som bodde där i mitt rum och jag lade ut ett inlägg på fb för att visa upp honom och visa min glädje över att hitta något så gulligt i mitt rum efter en lång och tuff arbetsdag.
Men jag visste ju att jag inte hade den ekonomiska möjligheten att köpa Travis som jag såg kostade 299:-

Min äldsta dotter såg inlägget och visste precis hur jag kände och skickade sms till mig att hon swischar pengar.
Travis skulle hem till familjen och medans vi sms:ar med varann så upptäcker jag dessutom att Travis hade bara ett öga.
Då var det kört!

Han skulle med hem och ut på äventyr med mig på bussen.
Utan tvekan!

Det bar bara ett problem.
Travis gick ju inte att köpa utan det skulle bli någon annan som det stod på lappen.
Jag lät detta bero till nästa dag då jag var så fruktansvärt trött efter min arbetsdag.
Gjorde kväller då klockan var efter 22.30 och jag skulle iväg med laget rätt tidigt nästa morgon.

Somnade med Travis bredvid mig.
Ville inte ha honom helt intill så jag inte visste vad han hade varit med om och vilka eventuella bakterier han bar på.

Sov tungt och tryggt i det jättefina rummet.
Hade inte ens dragit för gardinerna då utsikten var så härlig.

Nästa morgon tog jag med Travis och åkte hissen ner från 9:e våningen som jag bodde på, ner till Receptionen och berättade hur jag kände.
Att jag ville köpa just Travis, som jag lade upp på disken.
Just honom! Inte någon annan.

Visade också att Travis var enögd och att jag då tyckte att Travis skulle få ett hem hos oss och att han skulle få komma ut och se mera av världen än bara ett hotellrum.

Javisst, det går jättebra svarade killen i Recetionen. Du får köpa just den du har där, jag ber städerskan lägga in en ny på rummet när hon städar sedan.

Travis kostar 99:-
Nämen, det stämmer ju inte svarade jag. Han kostar ju 299:-.
Nej inte Lilla Travis som du har där, den kostar 99:-
Den stora modellen av det kramdjuret kostar mera

Jag betalade och kramade om Travis.
Tackade och gick ut till bussen där Travis fick sitta i fönstret fram och titta ut medans jag duschade, åt frukost, packade och checkade ut.

Meddelade dottern att Travis kostade mindre och swischade tillbaka de 200:- till henne.
Då fick jag svaret att då skänker vi dessa 200:- till Bris rakt av så kommer pengarna till behövande.
Kändes jättebra!
Så Bris fick mer än tänkt från början.

Så gick det till när Travis Liten flyttade till Familjen Niva och den dagen började hans reseäventyr med buss land och rike runt.

Nästa i lägg kommer jag att berätta lite om hans första resedag med mig och bussen.
Han är en helt bedårande liten krabat som väcker många leenden överallt och öppnar människors hjärtan.

Hockeylaget regerade med glada utrop då Travis satt fram i rutan när vi skulle lasta och åka till hockeyhallen.
Jasså, du köpte den :)
Ja, jag kunde inte motstå honom svarade jag.

Travis kommer från Åby Hotell i Mölndal.
Han är en travhästkramis och helt underbar.
Han ska uppleva världen tillsammans med mig på mina resor framöver.
Med bara ett öga och det fungerar alldeles utmärkt.

Han var ju tvungen att testa köra en stund.
Fast sedan kom vi på att han inte har något busskort så det fick vara jag som tog över ratten och han satt fram och såg söt ut.

Travis Liten på resor och äventyr.
Får se om han får en helt egen fb sida.
Kanske även Instagram.

Vaknade utvilad och pigg efter en lugn och tyst natt på det mysiga hotellet vid Åbytravet.
Åby Hotell. Ett Best Western hotell att rekommendera.

Tog en skön varm dusch innan jag klädde mig för utcheckning och avfärd mot hockeyhallen Frölundaborg där laget skulle spela mot just Frölunda.

Det hände en härlig grej där på hotellet på morgonen som jag tar i ett eget inlägg då det blev en minnesrik händelse.
Den händelsen vill jag skriva om separat.
En jättekul grej kan jag lova iallafall.

Alla checkade ut och jag var vid bussen 9.30 och startade upp.
Bussen stod ju så nära hotellet att det var så smidigt.

Full fart till Frölundaborg där jag släppte av laget och vände sedan bussen så den kom åt sidan då väntan skulle bli lång.
5 timmar närmare bestämt.

Jag valde att ge mig ut på promenad då det inte regnade. Blåste gjorde det men inte lika kraftigt som kvällen innan.

Som överallt annanstans pågick det byggen runt om i det området.
Blev lite förvånad då jag insåg att vi faktiskt var precis intill målgången på Göteborgsvarvet.
Hade inte reflekterat över det då kvällen innan när vi var till hallen och lämnade av utrustningen och grabbarna tränade.
Jag var nog för trött efter den långa resan.

Jag hade verkligen inga problem med att fördriva dessa 5 timmar där i Frölunda.
Åt min medhavda frukost i bussen.
Städade lite. Läste min bok men mestadels var jag ute och gick.
Många kilometer blev det som jag vandrade omkring.

Kom åter till bussen då och då.
Såg lite av matchen, pratade med folk som hade nära och kära spelande i laget.
Gick vidare och mådde gott av att det stundtals var blå himmel och lite sol till och med. +7 i luften och lite blåst som ökade vartefter dagen gick.

Blev några steg denna dag.

Kändes superbra i kroppen att få möjligheten och tiden att röra på mig ordentlig.

Såg den sista delen av matchen som Luleå J20 vann med 1-4.
Grabbarna kändes starka och med bra självförtroende.
Känns som ett ihopspelat lag som fungerar om allt klaffar.

Nöjda grabbar langade in sina trunkar och vi kunde rulla mot hotellet igen vid 15 tiden där laget hade mat.
Jag intog ugnspannkaka som dottern skickat med hemifrån. Med äpple i.
Jättegott att äta kall.
Har ju micro med i bagaget men jag kände att det inte behövdes.

När laget ätit så rullade vi iväg mot Ängelholm.
Det blåste grymt på vägen ner och resan tog två timmar.
Ett förnöjsamt lag grejade med sitt medans jag kämpade med kastvindarna och vi anlände till Catena Arena i Ängelholm för att lasta ur utrustningen.

Där var det trångt. Fick backa ut samma väg som jag körde in i spöregn, stormvindar och urusel sikt. Backkameran igenkläggad.
Men det gick, självklart klarade jag det och vi rullade till hotellet som var natthärbärge för oss.

Hotell Erikslund som visade sig vara helmysigt även det.
Släppte av laget som checkade in för att snart äta middag.
Hungriga grabbar i den åldern
Äter mest hela tiden.
Hockeyspelare är ju så tränade att musklerna kräver energi konstant.

Jag parkerade bussen och gick sedan i storm och regn till incheckning.
Genomblöt kom jag så in till mitt mysiga rum 18.30 och kunde byta om och varva ner för denna dag.

En mycket bra dag då den inte blev så galet lång och bara kort körning.
Behövs en mellandag för mig då söndagen skulle bli grymt tuff och lång.

Åt min medhavda mat.
Läste bok, såg på tv. Sms:ade med döttrarna och somnade till kort för att vakna och läsa nån timme till innan nattsömnen infann sig vid 1 tiden på natten.

Det blåste storm ute så det dånade i huset. Det gjorde att jag hade lite svårt att komma till ro.

Upp tidigt fredag morgon. Packade klart och fixade med mat som skulle med på resan.
Iklädd ren och fin uniform for jag till depån i Hallstahammar.
Gjorde iordning bussen innan jag åt min medhavda grötfrukost.

Rullade så iväg efter diverse städning och spolarvätskepåfyllning mot Arlanda för att hämta upp Luleå Hockey J20.
Landade 11.30 och vi kom iväg fullastade med hockeytrunkar 12. 20.
Full fart igenom Stockholm nedåt landet.

Matstopp vid Stavsjö Krog där laget åt sen lunch. Jag tog mig lite korvmacka och kaffe i bussen och en promenad. 45 minuter i färdskrivaren.

Vidare neråt med Åby Hotell i Mölndal som nästa mål.
Ösregn, mörker och kraftiga vindar gjorde dessa nästa 4 timmar fruktansvärt jobbiga.
Mycket trafik mest hela tiden.

Checkade in på hotellet vid 19 tiden och jag städade buss och väntade medans laget åt middag på hotellet.
Sedan åkte vi till Ishallen Frölundaborg för avlämning av utrustning och träning inför nästkommande dags match mot Frölunda.

Jag väntade i bussen i nästan 2 timmar.
Åter hotellet och parkering av buss innan jag kunde göra kväller.

Kom in på rummet 22.00 helt slut.

65 mil bakom bussratten kändes kan jag lova.

I Tisdags var det Vovvekalas härhemma.

Ludde Basset fyllde 8 år och hans matte hade gjort en Vovvetårta åt honom som han åt under stor andakt och omsorg.
Han brukar annars glufsa i sig maten men nu var det helt annorlunda.

Sedan kom presenter i form av hundleksak och tuggben.

Tiden går så fort. Tycker inte det var så länge sedan han var en liten valp som gick att hålla i famnen.

På fotot softar han med sin bästis Nova som är min katt.