Ibland hamnar jag i sådana tvivel i min tro att det gör mig totalt vilsen...
Frågetecknen hopar sig och svaren existerar inte, hur jag än försöker finna dem....

Nu är jag i ett sådant läge.
Mina nära och kära är i förtvivlad sorg och jag kan ingenting göra, känns det som.
Jag själv känner också en bottelös sorg över vår förlust men också en förtvivlan över att se människor jag älskar så högt, ha så himla ont av sorg och saknad.

Varför tillåter min Gud detta?

Jag söker svaren....