För några dagar sedan fick vi det hemska beskedet att min yngsta dotters, älskade Bassethund Laban hade en tumör som sakta men säkert tog hans liv.
Den hade nått hjärnan via nos och bihålor och han blödde ur sin söta nos, hade tungt med andningen vid minsta ansträngning.
Han hade smärtor som tärde ständigt på hans krafter.

Det oundvikliga gick inte att undkomma.Labans tid på jorden med sin älskade familj och vänner närmade sig sitt slut.

Han hämtades hem och familjen slöt upp ikring honom i stor kärlek och omsorg.
Vi bestämde att vi skulle där med honom, fira hans sista Julafton med oss.

En Julafton med god mat och julklappar, precis som det skall vara.

Kvällen och natten innan Labans Julafton var kantad av mycket gråt, sirg, förtvivlan...men också av glädje och lycka över vi hann få denna möjlighet att säga farväl av vår älskade livskamrat.
Vi stöttade varandra och gav honom en stund han själv älskade.
Placerad på mysigaste filtarna i finsoffan fick han äta det han själv ville, vila, sova och busa det lilla han orkade.

Efter några timmars sömna kom så Julaftonsmorgonen för Laban.
Vi dukade upp med frukost med honom vid bordet.
Vi öppnade julklapparna som självklart var gottis åt honom som han njöt av att äta i den mängd han själv ville.
Vi firade Labans sista Jul med stor kärlek <3

Timmarna var svåra....tårarna många och våra hjärtan svämmade över av kärlek till vår vän och familjemedlem som vandrat med oss här på jorden i 8 1/2 år.

Senare under förmiddagen fick så Laban besök av en vän som han tidigare inte träffat.
De var ute på en promenad och busade i skogen en stund.
Så långt krafterna räckte.
En glädjens stund med en fin vän.

Vid det laget hade jag som då är Labans mormor, eller som han själv sa som liten valp, mårrmårr :)
Vid det laget hade han och jag redan sagt farväl.
Vi hade vår mysstund på golvet.En förtrolig pratstund om det vi kände var viktigt innan vi skildes åt.
Jag var tvungen att åka till mitt arbete.
Laban var lugn och trygg, i sitt sätt tröstande för oss som skulle bli kvar, utan honom.

Timmarna som följde, beskedet från min dotters familj när han fått somna in, tryggt och stilla i hennes famn.
Det beskedet var så hemskt....så definitivt!
Han hade lämnat oss alla i en fruktansvärd sorg och saknad.

Aldrig mer skulle han komma rusande emot oss med glada skall eller ligga i en stor avslappnad hög på golvet.
Inte tigga mat med sina bedjande ögon, eller snarka i sin bädd, högljutt och rofyllt.

Laban har gått ur tiden!
Vår älskade vän, trogne underbara livskamrat.
Sorgen går inte att beskriva i ord.....
Ingen av oss har nog ännu fattat vad som hände...alldeles för tidigt!

Vi fick en sista jul med Laban, vi fick ta farväl på ett värdigt och fint sätt.
Det är vi innerligt tacksamma över.
Vila i frid älskade vän!

Vår Anthony...vår Laban...