Vaknade vid 7 tiden, denna årets näst sista dag.
Var vaken inatt och bloggade, kände att jag hade behovet av att skriva av mig.
Lyssnade på Morgonandakten på SR och kände att det gav mig energi för att ta det sista steget ut ur den obehagskänsla jag burit ett par veckor.
Drack mitt morgonkaffe i lugn och ro.
Småpratade med Titti katt som höll med mig om att vi inte skall tillåta oss att trampas ned av andra människors frustration, över deras egna val att leva i ett mörker.
Vi vill ha ljuset i livet och finner ingen som helst mening i att försöka stötta och hjälpa, när det vänds emot oss.

Nu mår jag jättebra igen:)

Klädde mig för träning, omsorgsfullt och riktigt.Det var inte mer än -4 ute så den bitande kylan har släppt sitt grepp, för den här gången.
Det hade snöat lätt så jag tog på mig broddarna, för att kunna löpa fritt.

Joggade iväg efter att ha hälsat Godmorgon med min granne som har spelbutiken under min lägenhet.
Joggade bortåt Ulvesundsskolan och hittade nya, härliga spår att utforska.
Följde den lilla bäcken som rinner en bit bort från mitt hem.
Stannade och tog bilder.
Det var jätteskönt ute, alldeles lagom kallt för den 8 km runda jag tog idag.

Kändes jättebra, fast jag orkade inte att springa hela sträckan, utan det fick bli korta inslag av rask gång emellanåt
Mötte Kungsörsbor som var ute och rörde på sig, hälsade glatt och fick lika glada svar tillbaka.

Sist av allt valde jag att söka mig ner till vattnet och träffade där en andtjej, som kom flygande och landade snubblande, bara en liten bit bort ifrån mig.
Hon tjattrade på och var jättesöt.
Lät sig fotograferas

Hon sade att jag borde haft bröd med till henne och jag gav henne löftet att ha med det nästa gång.
Hon såg då nöjd ut, lyfte och flög bort till sina kompisar och berättade.

Jag fortsatte en bit längs stranden innan jag körde en sista backe, förbi det fina vattentornet som nu är inredd för boende av något slag.

Hade med mig betalkorten i den lilla fickan på löparbyxorna, så jag passade på att handla innan hemgång.
Kände mig väldigt pigg och glad.
Kom hem till en trött Titti som tittade på mig med en blick som sa...att du orkar morsan!!

Gick upp på vinden med grejer och plocka ner Tittis transportbur för imorgon.
Stretchade, diskade och färgade håret.Intog frukost och sms:ade med min käresta och båda mina tjejer.

Dammsög efter min kattfrökens eviga spridande av kattsand i vår lilla lya.
Pysslade med lite allt möjligt innan jag lade mig för en kort vila innan hopp i uniformen.
Skall jobba kväll idag och slutar 23.30 ikväll.

En bra början på en fin dag :)

För mig har det blivit under de senaste åren att jag äntligen kunnat lämna bort tanken, att min trygghet finns i min bostad, mitt hem.

Den trygghet som jag tidigare kände i hemmet har med åren flyttat in sig, inom mig själv istället.
Nu kan jag i stort sett befinna mig vart som helst och känna mig trygg och hemma ändå.

Just detta med att boa in sig i hemmet kom sig nog av otryggheten jag kände som barn.
Vi flyttade ifrån ett annat land hit, från ett annat språk.
Allt var jättefrämmande, skrämmande och samtidigt spännande.
Vi flyttade 4 gånger inom loppet av 6 år och det är ganska mycket för ett barn.
Det var liksom svårt att rota sig någonstans.

Sedan när min stora trygghet, min älskade far, rycktes bort ifrån mig vid 12 års ålder, försvann tryggheten fullständigt ur mitt liv.
Det fanns ingenting som jag kunde vända mig till, ingen att luta mig emot eller finna tröst hos.
Allt blev bara skrämmande, ensamt....

Jag stod ensam, med ett kolosalt ansvar för småsyskon och en mor som var en zombie av sorg och vilsenhet.
Hon hade det svårt...
Det gjorde ju inte saken bättre att vi inte hade någon släkt alls här i Sverige.Alla var kvar i Finland.
Vi stod själva...

Mamma började straxt träffa nya män och det blev ju knappast någon trygghet, för någon av oss syskon.
Jag flyttade hemifrån som 15 åring redan då det inte fanns plats för mig i hemmet, jag fick använda mina egna vingar helt.
Jag var inte välkommen hemma.
Som 16 åring hyrde jag min första lägenhet och där började boandet.
Jag skapade inom de 4 väggarna den trygghet jag saknade.
Det kändes bra..

Denna känsla hängde i under många år att bostaden var min borg.

Det har jag lyckats bygga bort inom mig :) med den inre tryggheten.
Den byggdes inte över en natt kan jag lova, utan kostade på mycket i livet innan jag nådde dit.

Jag älskar mitt boende, lilla lyan och min husvagn, som är min sommarbostad.
Men jag känner mig lika hemma hos mina barn, på ett hotellrum och säkert snart hemma hos min käresta också.
Bara vissa orosmoment där får lägga sig tillrätta.

Jag älskar att inreda hem, göra dem snygga och praktiska.Funktionella och ljusa.
Bostaden är en plats att vistas i.
Antingen ensam, tvåsamhet eller med nära och kära i gemenskap.

Jag kan känna tillbaka i livet, till min barndom, att jag kan sakna ett barnsomshem ibland.
Det har liksom aldrig funnits...

Jag tror att hos många människor är en trygghet att falla tillbaka till den känslan som fanns när man var barn, hos föräldrarna och det liv som var.
Åtminstone om livet var tryggt och fint...i en familj.

Att leva tro som jag gör nu, i mitt vuxna liv, gör att jag bär en inre trygghet, en frid som jag söker mig till när livet i övrigt blir för oroligt, för jobbigt att bära ensam.

Jag söker mig in i mitt inre för att samtala med Gud om det som just i den stunden, tynger mig.

Ofta tar jag levande ljus till hjälp.
Som en symbol för värme, trygghet och ljuset i livet. Det är just de tre verktygen jag behöver för att få den ro jag behöver för samtalet.

Jag sluter mina ögon...vilar i stillhet en stund.Bara är, känner in närvaron av min Skapare.
Närvaron av han som ständigt går bredvid mig, trygg och lugn.
Min ledsagare i livet.

Samtalen vi har handlar ofta om att jag ber om hans hjälp för att hjälpa andra människor.
Nära och kära, vänner och bekanta.
Det kan vara sorg, sjukdom jag ber honom att lindra, ta bort eller förändra på något vis.
Jag ber om glädje in i människors hjärtan som hamnat i onåd med sig själva och sina medmänniskor.

Det är sällan samtalen handlar om mig själv...min egen själaro finner jag bara av tanken att han finns där, bredvid mig i allt jag gör.
Det känns tryggt.

Visst händer det att jag i stunder av förtvivlan och rädsla, ropar på honom extra, för att få ett stöd eller rent av ett tecken på att allt kommer att ordna sig.

De gånger jag söker upp kyrkorummet, vid högmässa, bön eller för att där tända ett ljus, känner jag närvaron än mer påtaglig.
Så fridfull och glädjande....

Min tro är min trygghet i livet och det sårar mig oerhört när någon människa tar sig friheten att håna den...men jag förlåter!
Den personen förstår inte bättre...

Jag är ingen som predikar om min tro utan bara lever i den själv.Tillsammans med mina symboler.Korsen och ljusen.

Någon gång kan jag ta hjälp av Guds ord för att det känns bra för mig och jag även känner att mottagaren är bekväm i det.
Min tro är bara min....i den stannar jag.

Vaknade tidigt igår morse, halv 4 redan för att komma igång med dagen.
Lång arbetsdag framför mig som jag såg fram emot :)
5.00-15.00
Har ju varit ledig över Julen och även Lördagen, så det kändes bara bra att jobba igen.

Körde även Söndagen i gnistrande vackert väder och en bit in på kvällen.
Lugnt och skönt i trafiken och några få kunder bara som inte var några vana bussresenärer.
Roliga möten med nya människor.

Måndagen bjöd på kyla -15 grader när jag tog bilen utanför huset.
Hade täckt över vindrutan, smart nog så det var lättskrapat denna gång.
Dagen innan var det rena packisen.

Fick ut en buss från garaget som var kall som ett kylskåp.
Rullade mot startdestinationen Arboga och hoppades på att värmen skulle infinna sig.
Hade på mig tjocka kängor för att klara fötterna och handskar på händerna.

Kunde inte ha den tjocka jackan på för den är en stor klump vid ratten.
Funkar bra ute men inte under körning.Tröjan fick räcka.
Hade med mig varmt kaffe som jag smuttade på och värmde mig med lite.
Timmarna gick och bussen blev inte varmare....
Jag tog alla chanser jag hade för att få lämna förarplatsen för att gå bak i bussen, där det var riktigt varmt och skönt.
Gjorde övningar med överkroppen för att få upp värmen, men kunderna hade bråttom in från kylan så det var bara att inta kylskåpet igen.
Gud så jag frös!!

Efter 4 timmar var jag så stelfrusen att hjärnan började säga ifrån.
Hade då hört över kommunikationsradion, hur garaget och verkstaden hade fullt upp med havererade bussar och bärgarhjälp.
Så jag avstod från av späda på deras elände, min buss rullade ju, det var ju bara jag som frös.

Hade så ont i mina fingerleder, som jag haft problem med ett tag.
Nu sprängvärkte de i kylan och knogarna svullnade.
Jag var gråtfärdig till sist när jag äntligen fick ut den sista kunden och kunde rulla till garaget.

4 1/2 timme hade jag då kört detta kylskåp.
Varm hos kunderna men kall framme hos mig och -15 grader ute!!
Klarade inte av med mina händer att koppla bussen till gas och el, utan lmnaden den på sin plats bara...det fick någon hjälpa mig med...

Jag frös så jag skakade när jag kom in på depån till kollegorna.
De blev alldeles förfärade över mitt tillstånd...
Mina händer var blåa av köld och jag tog snabbt till mig varmt kaffe och värmde min mat, som jag bara satt och höll i, mot kroppen i mina stela händer.
Av med skorna och fötterna mot elementet.Gjorde ont först innan de började känna värmen.

Killarna på verkstaden plockade genast in min buss och satte igång med felsökning.De vart alldeles bedrövade när de såg hur jag mådde..

Jag skulle fylla på min vattenflaska som legat i min väska på golvet, på förarplatsen och det var issörja i den.Då fattade jag själv vilken kyla jag suttit i....alltså minusgrader...tacka sjutton för att jag var igenomkall.

Fick upp kroppsvärmen något, kände hur ansiktet blossade och läpparna svullnade.
Fingrarna värkte och jag kunde ta fram en varm buss från rampen, till min andra halva av arbetsdagen.

Var in till killarna i garaget innan jag åkte, det var en fläktmotor som skurit så därför fick jag bara kyla framme hos mig.
Då var jag inte en frusen mes, utan det fanns anledning att hacka tänder av kölden.

Körde resten av passet med full värme i bussen och jag njöt.
Kände hur det brände nere vid högerfoten, men det var bara skönt!!

Då jag slutade för dagen var jag hyfsat varm men frös till igen när det var dags att åka hem.
Min Volvo var ju också kall :)
Kom hem och klev snabbt ur uniform och skor, på med tofflor och morgonrock.
In med varm mat och ner under filt i soffan.
Vilken dag!
Till och med kunder tyckte synd om mig och ifrågasatte om vi förare måste ha det så....

Min kroppsvärme lever rövare ännu nu när jag sitter i sängen, men tjockt nattlinne på, under täcket.
Är varm och kall växelvis...

Hoppas och ber att jag inte blir sjuk efter detta...
Ska jobba eftermiddag Tisdag.
Sedan är det ledigt tre dagar igen.