Alla inlägg den 11 december 2014

Av Sirpa Niva - 11 december 2014 11:27

Dagens pass blev i kallt regn.
Men vad gjorde väl det :)
Det viktiga var ju att jag kom ut.
Veckans träning kom av sig då vi hamnade i stor sorg.
Då kommer träning sist i dagsprogrammet.

Kom så ut och började småjogga direkt utanför dörren.Styrde stegen mot mitt spår i skogen.
Kände att det var lite is på sina ställen på gatorna, så spåret fick bli lösningen.

Körde lite uppmjukande övningar innan jag fortsatte in på spåret.
Det blev två varv med varierat löpning/jogg och rask gång.
Tog några små backar också springande med korta steg.
De sög ordentligt.

Kände att andningen var något lättare än förra gången.
Har en bit kvar till jag fixar springa några kilometer utan gång.
Det får vara så...tänker inte pressa mig till någonting utan jobbar nu sakta tillbaka till läget då jag kan träna normala pass igen.

Kom så hem efter 6 km.
Regnvåt och svettig.
Stetchade hemma till ljudet av Lasse Winnerbäck på hög volym.
Körde Plankan kort.
Ska köra den varje dag nu och öka på tiden för varje gång.

Känns bra att kroppen håller för träningen.
Har varit lite trött i ryggen i jobbet ett tag, säkert avsaknaden av träningen.
Kommer att utföra lite stärkande övningar i bussen när jag får tillfälle.

Känner mig nöjd med dagens pass.

ANNONS
Av Sirpa Niva - 11 december 2014 09:03

För den som har husdjur, tror jag att rädslan finns i bakhuvudet ständigt, att den dagen kommer då du måste skiljas från din vän.
Den dagen kommer förr eller senare.

Den dagen har nu kommit i min yngsta dotters och hennes familjs liv.
Då det var dags att ta farväl av en älskad familjemedlem som funnits med i en tredjedel av hennes liv och hela livet för mitt lilla barnbarn.

I förra veckan åkte vi tillsammans till Strömsholm för att få kollat vad som felade Laban Basset, då han under en kortare tid varit nysig, frustig och det kom blodblandat slem ur ena näsborren.
Det gjordes en lättare undersökning då och svaret fanns inte att få ur denna, utan en ny tid bokades efter helgen för vidare undersökningar.
Vi åkte hem.

Laban var sig ganska lik, om än något trött och detta ständiga blödande ur hans stora, söta nos oroade rejält.
Det kunde vara skräp i nosgången eller kvalster.
Vi fick också veta att det kunde vara värre, en tumör som växte och då blev det genast svårt läge.

Dottern åkte in med honom, prover togs och tid för skiktröntgen nästa dag.
Mitt barn levde i stress och skräck över vad det kunde vara.
Hon frågade mig om min magkänsla och den sade att det inte var något farligt, medans hon själv hade en ångestklump i magen.
Hon kände det värsta!
Jag försökte trösta och hjälpa, stötta och råda.
Det blev en sömnlös natt för den familjen.

Så kom då dagen då Laban sövdes och lades in på röntgen.
Dottern fick åka hem till väntan och ovisshet.
Så under dagen ringde min telefon i bussen när jag körde skolbarn, lät den ringa då jag inte svarar i körning.
Ringde upp när jag var på väg tom mot garaget.

Dottern grät när hon svarade då jag ringde upp, det var som hon känt och befarat.
Laban har en tumör som sträcker sig från nos, via bihålan och upp i hjärnan!
Hans liv var slut...det fanns ingenting att göra.

Herregud!
Jag trodde inte mina öron, våran Laban dödssjuk...det kunde inte vara möjligt...detta fick bara inte hända!!
Laban som var så levnadsglad, go och pigg.Busig, snäll och helt underbar.
Laban som älskar alla och som själv var älskad av varenda människa han mötte i livet.
Det fick inte vara sant!

Det var sant...vi grät tillsammans där i telefonen, jag i bussen, ställd i en parkeringsficka längs Valskogsvägen och dottern i sitt hus i Surahammar.
Hon hade precis fått budet från veterinären på Strömsholm.
Hon hade sin familj hemma som tur var så hon inte behövde bära detta hemska ensam.

Nu när Laban äntligen fått flytta till hus och fått en egen tomt, tillsammans med sin bästis Ville som han levde dygnets timmar med,när han inte var med min dotter till arbetet eller röjde i skogen efter harspår.
Älskade, underbara Laban var döende!
Så förbannat orättvist!
Vi hade alldeles nyligen pratat om det hur bra familjen fått det i huset, hur bra han hade det som slapp springa i trappor med sina korta ben och långa rygg.
Hur härligt han hade på egen tomt där han kunde tumla runt med sin bästis.

Mina ord räcker inte i stunden för att skriva vidare om det dygn som följde, som var tung, sorglig och hemsk.
Samtidigt som vi gemensamt gjorde den värdefull för Laban och för oss.
Skriver om det senare...nu är mina ögon fyllda av tårar som rinner ner på täcket här i sängen.
Jag mäktar inte mera just nu....tar det sedan.

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5
6
7
8 9 10 11 12 13 14
15
16 17 18 19
20
21
22 23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se