Alla inlägg den 4 oktober 2015

Av Sirpa Niva - 4 oktober 2015 08:28

Blev så fullständigt tagen på sängkanten för några dagar sedan, när jag var ledig.

Var ute och gick min mil då jag såg att min chef försökt ringa mig.
Försökte ringa åter men han var upptagen.

Åkte in till Västerås, lite extra finklädd för att handla skor inför höst och vinter.
Likaså träffa en god vän på lite mat och prat, vi hade inte setts på jättelänge och jag har saknat honom enormt.
Såg fram emot mötet.Våra glada samtal.

Hittade skor redan i första butiken jag var in i och jag var jätteglad:)
Ledig dag, nytränad, fräsch, finklädd, mådde toppen efter att ha hittat skor:) tre par dessutom för en bra peng.

Svårt att få bra bilder på svarta skor.

Dessutom var jag ju så glad över att äntligen få sätta mig ner med min vän och prata om sommaren och allt som hänt i våra liv.
Som vi gjorde förr innan livet satte stopp och tog tiden ifrån oss, framförallt hans liv.

Nu skulle vi äta gott och bara prata, prata :) vilket vi är duktiga på båda två.Ventilera våra tankar och lägga livets gåta på bordet emellan oss och pussla i det.
Älskar sådant:)

Jag var toppenglad!
Kände att livet var på rätt köl.
Jobbet toppen och nu hade jag skor också till uniformen, som skulle bli jättesnyggt och bekvämt.
Jag brukar ha svårt att hitta skor i min storlek...41.
Är ju så lång och med stora fötter:)
Långa ben som jag är stolt över.

Satt i bilen efter shoppingen och bara vilade kort när min chef ringde igen.
Blev glad av att höra hans röst och lika snabbt orolig, förbryllad och iskall inombords...då han berättade att det kommit in ett klagomål på mig från en gäst som troligtvis åkt med mig.

Jag blev helt förskräckt och min hjärna började söka efter något tillfälle som kunnat ge anledning att klaga på mig som förare.
Fick inte ihop tankarna...

Jag som älskar mitt arbete och ständigt levererar därefter.

Vad hade hänt??

Chefen berättade vidare, nästan ursäktande, för att han måste ta detta med mig.För han tyckte heller inte att det som stod i mejlet som inkommit till honom, att jag skulle betett mig som där var skrivet

Otrevligt bemötande!

Jag, Sirpa som haft busskort i 31 år år och Aldrig fått ett klagomål på mig!

Fick nu mitt första levererat, där i bilen på Erikslunds parkering, i min glädje över att dagen börjat så bra....
Ett klagomål på att jag bemött en gäst illa och nu behövde jag förklara mig.

Chefens ord träffade mitt hjärta som nålstick...
Jag mindes personen ifråga som skrivit mejlet och den som var otrevlig vid det mötet var han, inte jag!
Jag fick bära skott för något jag inte gjort.Han hade en dålig dag troligtvis och jag hade inte kvittrat som en fågel, så därför måste jag plattas till.

Kommer en människa fram till mig och genast börjar med tillrättavisningar, beskyllningar och anklagelser så har jag svårt att stråla som en sol emot denne.
Jag svarar tydligt, korrekt och ser till att avsluta ett sådant möte så snart det bara går för att inte hamna i något jag inte vill eller har mig gjort förtjänt av.

Så var det i detta fall också.
Troligtvis är gästen van att få mitt leende och glada humör i vanliga fall och nu blev detta ett Otrevligt bemötande, enligt hans ord.

Jag minns situationen så väl just för att han redan utanför min buss tittade på mig på ett sätt som inte var nådigt...han var på stridshumör redan då och jag mötte upp med att ge de svar han ställde frågor på och inte mera.

Så mitt första klagomål fick jag av att jag inte levererade guld och gröna skogar.
Jag har så stor erfarenhet av detta yrke, som jag haft i över 20 år att jag vet när jag skall välja mina strider.
Här valde jag att inte gå in i något utan bara få slut på något som jag misstänker skulle blivit obehagligt.

Han fick sätta sig i bussen med känslan av att jag inte givit honom den respons han förväntat sig och då fick jag ta skit för det.
Min chef skulle minsann få veta vad jag gick för.Otrevlig förare!!

Samtalet med chefen fortlöpte bra och vi lade på.

Jag kände mig ledsen och tillplattad där jag satt och det första min vän fick ta var min bedrövade känsla, när vi möttes inför vår måltid.
Jag berättade vad som hänt och han stod frågande och undrade vad som denna gäst råkat ut för innan han kom till min buss.

Genast sade han åt mig att inte ta åt mig av detta.
Han om någon vet hur jag älskar mitt jobb och hur jag bemöter människor.

Jag sade både till min vän och chefen, tidigare i telefonsamtalet, att detta lägger jag åt sidan.
Lägger ingen energi på det då jag inte gjort något fel.

Vi gick och åt, pratade om mängder med annat och mådde gott i varandras sällskap.
Men i mitt bakhuvud låg klagomålet och gnagade, sved och störde min glädje och sinnesfrid.

Tiden var alltför kort och vi skildes åt då han måste iväg till sitt arbete.
Vi kramade hejdå och lovade varandra att ses snart igen.
Det var så mycket mera att prata om.

Jag åkte hemåt.
Tänkte på orden ..otrevligt bemötande...jag hade bemött en gäst så otrevligt att jag måste få ett samtal från chefen, med en förklaring.
Herregud!
Det kändes inte bra inombords.

I den stunden, där i bilen funderade jag faktiskt på att ringa och säga upp mig.Jag var ju inte lämplig för detta yrke om jag får klagomål på mig.
Så ont gjorde det i mitt hjärta!

Efter 20 år som bussförare fick jag mitt första klagomål och dessutom när jag mår som bäst och trivs i min yrkesroll.
Hur enormt mycket måste jag leverera för att det skulle bli bra?!
Kanske passade jag inte som bussförare utan skulle jobba i en mörk potatiskällare, där ingen behövde möta mig.

Den kvällen och natten blev jobbig.
Tankarna malde och jag var helt slut när jag skulle jobba dagen efter.
Gick upp 4 och mådde pyton.Hade en 12 timmars dag framför mig i jobbet.

Började köra från depån.Hämtade buss därifrån och körde till Resecentrum.Såg att jag hade några bokningar och det knöt sig i magen på mig.
Otrevlig chaufför var jag!
Hur skulle jag vara för att räcka till??
Hur vågade jag bemöta dessa, mina första gäster efter det klagomål jag fått på mig...

Självförtroendet var nere i botten.Kände en rädsla krypa inom mig, som tog min kraft och glädje.

Jag möttes av morgontrötta gäster som jag hjälpte tillrätta, i vanlig ordning.Log, välkomnade och småpratade.
Kände mig osäker i min roll...

Rullade så iväg med mina gäster, tryggt tillbakalutade i sina sköna fåtöljer, i min varma fina buss.

Jag välkomnade alla åter i microfonen och gav den information jag tycker är lämplig för att mina gäster skall känna sig bekväma.De skall kunna slappna av och bara färdas tryggt i mina händer.Veta att de har ett värde för mig och att jag finns för dem, denna stund i livet, på deras resa, vidare till nästa destination.

Jag mådde riktigt dåligt!
Jag var ju fortfarande den otrevliga föraren som fått ett klagomål på mig.

Tankarna malde.
Jag resonerade fram och åter om hur jag kände, vad jag behöver göra för att komma ur min sinnesstämning.

Min gäster tackade översvallande på Arlanda då de steg ur, lovordade min körning, som det brukar vara.
Får ju 9 av 10 turer veta att jag kör så mjukt och fint.
Att jag är glad, hjälpsam och trevlig och att de kommer tillbaka snart och vill resa med oss igen.

Det hjälpte mig något i stundens känsla, gav mig lite självförtroende åter.
Dagen fortsatte i den andan.
Trevliga, härliga, glada och förväntansfulla gäster i en strid ström.
Jag sög i mig som en svamp av berömmet jag fick, hela tiden.

Den otrevliga föraren lyftes upp av gästernas ord, av kollegors och vänners ord på Facebook där jag gjorde ett inlägg, om min jobbiga känsla.
Vilken inre strid som pågick inom mig.
Jag är ju bra!
Jag vet ju det och jag är mån om att ständigt leverera på topp.
Perfektionist kan man nog nästan kalla mig, i arbetet.

Efter jobbet åkte jag med en kollega för att få ventilera om detta.
Han hjälpte mig att komma över den sista jobbiga känslan.
Gav mig självförtroendet åter och det kändes lättare.

Jag är ju en sådan människa att jag vill bearbeta det som hänt innan jag släpper det.Kan inte bara rycka på axlarna och trava vidare.
Känslor måste ut och sorteras och sedan måste jag verkligen vara säker på att detta är utagerat.
Jag vill inte bära på en massa jobbigt inombords, som tar energi från övriga livet.

Jag vill leva som den glada skit jag är och trivas med det jag gör.

I jobbet ger jag mitt allt.

Denna händelse har nu gjort att jag sänker ribban.
För nu vet jag att inte alla tycker att jag gör ett tillräckligt bra jobb.

Min glädje har dämpats och jag kommer nog inte att stråla som jag gjort hittills.
Återigen en människa som satt krokben för mig i livets glädje.
Jag fick bära någon annans problem...

Jag kommer över detta om ett tag.
Bär ännu en lite rädsla inombords..
Som kommer försvinna.






ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22
23
24
25
26 27 28 29 30 31
<<< Oktober 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se