Under hela den tid som Ville katt varit här hos mig, så har han vaktat mig.

Han följer efter mig ut i köket.
Likaså på toa, sitter på golvet bredvid eller uppe i handfatet så han är riktigt nära mitt ansikte.
Han studerar mig ständigt.
Iaktar mig för att genast rycka ut om jag behöver honom.

Så fort jag suckar till eller kvider av smärta så är han tätt intill.
Lägger sig emot mig och värmer om jag fryser och svalkar om jag är svettig.

Det är inte långa stunder han lämnar min sida.
Han sover sedan tungt hela nätterna, såvida jag inte är vaken och mår dåligt, då vaktar han igen.

Han sover alldeles fast i mig på natten så han ändå har kollen hur jag mår.
Helt otrolig kille!

Igår kväll när jag kände mig nedstämd och ledsen så lade han sig på min bröstkorg och tvättade hela ansiktet på mig.
Började med näsa och hakan, sedan fortsatte han, lugnt och metodiskt blev jag tvättad.
Det var som meditation för mig...
Jag slappnade av och kände mig inte ledsen mera.

Pratade med min älskade i telefon inatt när jag hade svårt att sova, då jag visste att han var ute i det läskiga väglaget.
Märks att han känner en oro för mig då jag inte blir pigg.
Han är ju van att ha mig glad som en lärka, med full fart ständigt.
Visst är jag trött om kvällarna efter långa, intensiva arbetsdagar, men inte såhär.

Berättade att Ville tar hand om mig och han tyckte det var bra att jag har Ville här.
Att vara ensam länge är ingen bra lösning.
Definitivt inte om man inte har ork till någonting.

Ville satt en stund igår på köpmandisken i matrummet och tittade på urnorna med Tittis och Lovans aska.
Jag berättade för honom vilka som var där och han hoppade ner, strök sig mot mina ben och ville upp till mig.
En stund av tröst och värme.

Han är helt otrolig.

Har nu återigen bokat en telefontid till min Vårdcentral.
Jag mår inte alls bra.
Vaknade med tjutande ljud i öronen, hjärtklappning och huvudvärk.
Yr och vinglig när jag går.
Andfådd i trapporna och hjärtklappning så det känns som jag inte får luft nog.

Gårdagen var bara en enda transportsträcka fram till kvällen så jag fick gå och lägga mig och sova.

Vaknade ganska tidigt på morgonen och kände mig på samma sätt som nu idag.
Skillnaden var bara den att jag var genomsvettig då.
Denna morgon frös jag istället.
Hade ont i luftvägarna hela dagen igår.Hostade en del så jag tog Cocillana till kvällen igen.

Magen är igång nu tack vare Katrinplommonen.
Kommer blod varje gång jag behöver baja.
Jag snyter ständigt ut klumpar med levrat blod och en massa skräp från luftvägarna.
De känns öppnare än de gjort på flera månader och det känns ju toppen.
Verkar som det elände som min ständiga hosta ställde till med från halsen och nedåt, nu läker ihop och lämnar kroppen.

Nu är det Fredag och jag behöver läkarintyg för att fortsätta vara hemma.
Kan omöjligt jobba i en kall tvätt/städ/tankhall på natten och före det köra en tur fram och åter Arlanda med flygresenärer i snö och halka dessutom.
Turerna jätteförsenade får jag höra från kollegor.

Bara det gör mig yr, vinglig och gråtfärdig att höra det.
Ska jag sedan jobba i detta....det är bara att glömma.

Jag känner hur detta påverkar mig psykiskt.Känner mig nedstämd och misslyckad.
Vill ju bli frisk och pigg igen så jag kan leva normalt.
Jobba, träna och vara den pigga, glada jag som älskar livet.

Yngsta dotter pratar om att mina symptom börjar likna dem jag hade på VL när jag till sist rasade under all stress.
Kroppen sade tvärstopp och jag var sjukskriven i 3 månader.

Jag vill verkligen inte dit igen!

Något är fel eller så är jag helt enkelt så slut efter alla månader av hosta så det knäckte mig totalt det här sista.
Tack vare min bästis envishet så fick jag hjälp mot hostan som slet mig i bitar.

Cocillanan är vidrig att använda med sina biverkningar.
Illamåendet, darrningar, förstoppning och blödningarna lite överallt i kroppen.
Känner att jag fått smärtande knölar på mina ben...säkert har där samlats en massa slagg som behöver bort.
Det får jag sedan träna bort och äta mat som rensar ur slaggprodukter ur kroppen.

Bara jag fick chansen att bli frisk...

Känner sådan stress inombords när jag vet att kollegorna har det jättejobbigt.
Flera som är sjuka och hemma.
Min egen älskling måste fajtas för att inte fråntas sina körningar för att ersätta mig i tvätthallen.
Han måste få vila därifrån nångång.
Annars är han också sjukskriven snart.

Varje öre behövs för vi tjänar så dåligt på detta företag.
Övertidstimmar i mängd då vi inte har en chans att hinna allt jobb på avsatt tid.
Känner en stor oro för framtiden.

Jag söker annat jobb för fullt.
Vill inte pressas så hårt att jag blir sjuk.
Har aldrig tidigare varit så sjuk som de senaste 2 åren.
Utsatt mig själv för så mycket stress.

Att vara ambitiös lönar sig inte...då blir man utnyttjad till max.
För min del är detta slut.
Hädanefter gör jag bara det som hör till mitt schema.
Kör Arlanda fram och åter.

God vilja lönar sig inte i denna bransch!
Då är man snart slutkörd.
Jag förstår kollegor som bara kommer och gör sitt, sticker hem direkt och engagerar sig inte i något mera.
Det tar bara hälsa och ork ifrån en

Mitt eget fel som trodde att detta skulle vara bättre.
Det är det inte...