Alla inlägg den 20 november 2016

Av Sirpa Niva - 20 november 2016 10:52

Läste nu under morgonen om utbrändhet.
Hur man beter sig...eller inte beter sig, gentemot en person som blivit utbränd.

Det är säkert fruktansvärt svårt att bemöta en människa som hamnat i det läget, för oftast är de som blivit utbrända, individer som är högpresterande, är glada, pigga och energiska.
Som vill väldigt mycket och räcker till åt var och en som behöver denne.

Plötsligt en dag så finns inte den personen längre....istället möter du ett blekt vrak som inte gör annat än vill sova....du blir helt ställd! En person som inte alls fungerar i det dagliga livet.

Jag har varit på båda sidor
Kört mig själv in i utmattning och likaså haft vänner som varit där och just nu en dotter som befinner sig i detta tillstånd.
Så jag vet vad jag uttalar mig i.

Jag tycker synd om de personer som inte vet vad de skall göra eller hur de skall bemöta en medmänniska som hamnat i det läget.

Du kan inte göra så mycket för att läka eller hela, utan det enda du kan göra är att bara finnas till.

Kom inte med goda råd eller oigenomtänkta kommentarer som "det blir bra snart" eller "det är full fart på dig snart igen"
Det hjälper inte...inte det minsta

Eller som detta jag råkade ut för ofta.
Anklagelser, skuldbeläggning.

Vi som har hamnat i ett läge där alla krafter är uttömda och det inte finns någonting kvar att klämma ur, blir inte hjälpta av att höra...

Ja, du skulle inte tagit på dig så mycket jobb...eller, du måste inte alltid vara så duktig
Vad var det jag sa...kommer du ihåg att jag varnade dig för att det är en krävande uppgift....osv osv..

Vad hjälper det i stunden att komma med dessa kommentarer?
Det enda som händer är att du som säger detta, får ur dig en känsla av du har rätt, just du tror dig veta vad denna kraschade människa behöver.

För dig, i din stund kloka ord...
Men för den som får ta emot dem, en stor j...la spark rakt i ansiket.
Du sparkar på den som redan ligger.
Denne behöver inte dina analyser eller kloka ord om vad du inte skulle gjort och vad denne sa och tänkte.

Du slår och sårar istället för att hjälpa och stötta.
Människan som redan ligger, vet om allt detta.Denne behöver inte påminnas.

Självklart ska man inte dutta och gulla heller med en människa som kraschat.Det blir mera en teaterfars än något annat.
Återigen någonting som bara gynnar den som tror sig vara till hjälp.

Gör inget annat än finns, lyssna....
Visa att du är där, om du har ambitionen av att hjälpa din vän, kollega när denne stupat på näsan i en svart avgrund.
Skicka ett meddelande men vänta dig inte ett översvallande tack eller svar överhuvudtaget.
Låt denne bara veta att du finns om du behövs.

Jag själv är idag sjukskriven.
Blev det pga en hosta som vägrade släppa greppet om mig.
Som till sist tog all min ork och kraft.

Min bästa vän såg till att jag kom under vård då jag kraschade i hennes armar och bara grät av utmattning och andningssvårigheter.
Hon såg mig och visste exakt vad som behövdes.
Vad just Hon kunde göra i stunden för att hjälpa mig.

När jag en vecka senare kom till min egen husläkare på ett uppföljningsbesök så kom det då fram att detta jag nu hade att tampas med, inte bara var en hosta, utan något så mycket mera.
Min kropp hade börjat sakta men säkert att återigen fara illa av att jag kör på för hårt.

Hostan är en del av det hela, troligtvis kommen från min mage som far illa av den stress jag utsätter mig för, igen.

Jag har fått varningsord och flaggor har viftats med, framför min näsa under färd fram till nu.

Har själv också försökt dra i handbromsen för att sakta farten men det har inte lyckats.
Nu har jag stoppat karusellen och det i tid.Jag hann i tid, tack vare min envisa bästis.
Även tack vare min älskade och mina barn.De har läst tecknen och gav mig välmenade hintar, som jag bara gick förbi, men sedan tog till mig.

Min mor skällde ut mig när jag blev dålig för att jag inte brydde mig om henne i stunden...då jag inte ens orkade bära mig själv.
Henne vände jag ryggen omedelbart..visste hur jag skyddar mig.
Detta hade jag varit med om förr.

Jag vet vilka verktyg jag behöver för att detta skall bli bra, på rätt sätt.
Vila, vila och åter vila först.
Det gjorde jag första 10 dagarna.Sov massor.Så mycket kropp och själ behövde.
Jag fick sova så mycket jag behövde.

Min älskade lät veta att han fanns för mig, precis som min bästis.
Min dotter kom hit med Ville katt, köpte med mat och lät mig bara prata och sedan vara för mig själv, som jag ville pch behövde.

Bara det var givande till max...jag visste att de fanns för mig och de krävde inget åter, ingen anklagade eller kom med pekpinnar.
Mitt i detta vilande har jag själv analyserat mitt liv och vad som behöver göras för att inte utsätta mig för det som tagit min ork.

Jag är själv det största problemet i detta.Att jag vill så mycket.
Jag är aktiv, glad, pigg och vill lära mig en massa nytt hela tiden och har i detta svårt att hitta en balans.

Den gränsdragning som behövs mellan att vara aktiv och orka, till att köra på trots att kropp och hjärna säger ...sakta ner, nu är det för mycket.Den vet jag inte riktigt vart den går.
Jag vet!
Jag lär mig vartefter tiden går.

Det som gör så förbaskat ont i mig är dessa anklagelser och den skuldbeläggning som även jag utsätts för, som inte kraschat helt.

Du måste inte komma till mig och ställa frågan...har företaget tvingat dig att utföra jobbet? som ett exempel av de frågor jag fått
Nej, ingen har tvingat mig.
Men jag vill så gärna lära mig och i detta så innebär det inte att jag måste till 120% prestera i uppgiften.

Jag försöker sätta gränser och det är ingen som hör det jag säger.
Jag är ju duktig och vill kunna...
Men för den skull måste jag inte ständigt vara högpresterande...eller?

Nånstans hamnar det så fel.
Jag vill och jag kan men på en hyfsat "normal" nivå.

Dessutom är det inte till nytta för mig att höra dessa.."det var ju det jag sa till dig"
Det är försent nu.

Varför inte lyssna när jag säger att det börjar vara för mycket, för tungt, för långa dagar.
Då är jag gnällig och bara klagar.

Jag försöker ju iallafall finnas med och hjälpa och dra de strån till stacken jag klarar.
Många gnäller och gnölar och gör inte något för att förändra.
Jag försöker ju iallafall och sedan får jag det kastat i ansiktet.

Så detta har för min del resulterat i att jag inte kommer göra mera än det jag absolut måste.
Det kommer inte räcka för mitt välbefinnande.Jag vill mera än så...
Men vågar inte längre sträcka ut lillfingret, för då sugs hela armen in.

Så jag ser om mitt hus och som det ser ut idag så kommer jag nog att byta arbetsplats och yrke helt.

Min hjärnskada har jag kvar från den tiden då jag kraschade under lång tid i utmattningssyndrom.
Som till och med i början klassades som depression och höll på att kosta mig livet, i form av felmedicinering.

Jag behövde vila då och en klättring tillbaka till livet med hjälp av goda samtal med beteendevetare.
Inga mediciner alls.

Där kommer jag inte att hamna igen, det ser jag själv till.

Jag ser idag hur min dotter mår som sitter i detta och kämpar sig framåt.
Hjälpen har varit i stort sett obefintlig från samhällshåll.
Vi nära försöker finnas så gott vi mäktar med.

Jag vet vilken kamp hon genomför min unge och jag vet att hon kommer vinna den.

Så snälla ni som ser och hör oss.
Slå inte undan benen för oss!!
Vi är inga latmaskar som försöker leva på andra utan vi gör allt vi mäktar med och ibland blir det för mycket för oss.

Låt oss vila då!
Anklaga oss inte!
Skuldbelägg inte för det är ingen hjälp.
Tycker du inte om oss som människa så vänd om och gå.

Vi reser oss och det med hjälp av kärlek och tilltro.

Tog med några kloka ord ur den blogg jag själv läste ur.

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4 5 6
7 8
9
10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23
24
25 26 27
28 29 30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se