Alla inlägg den 12 november 2016

Av Sirpa Niva - 12 november 2016 14:30

Det blev inte så många timmars sömn inatt, men vad gör väl det i läget som råder.
Jag sover ju alla möjliga tider på dygnet.När hjärnan känner att det är dags för en vila så tillåter jag den få det.

Tänker på tiden som gått från det jag lämnade Örebro och min dåvarande kärlek.
Han kallade mig för bipolär och det var för mig, då ett främmande ord som jag inte alls var insatt i.

Försökte läsa om hur man är som bipolär.
I mina öron lät det obehagligt då när han lade fram det för mig.

Ska man börja söka diagnoser hos mig som person, så finner man nog en liten grad av det mesta :)

Jag är den jag är och det som sker längs färd i livet får mig att inse mina begränsningar.

Visst är jag bipolär, utan tvekan!

Men den är inte i en sådan grad att jag behöver medicineras.
Jag vill hellre kalla det vid stor livsvilja istället.
Jag vågar vara öppen med vad jag känner och tycker.
Brinner rejält när det är någonting jag tycker är roligt och framför allt, när jag känner att jag kan tillföra någonting till en helhet som känns bra.

En människa som brinner i arbetslivet får bära en stor börda då det förväntas att denne skall brinna ständigt.
Det orkar ingen!
En sådan människa läggs det på mer och mer och jag har jättesvårt att säga nej.
Min arbetsmoral är väldigt hög.

Precis som min kärestas.
Han ger också allt i det han gör och sätter gränser samtidigt.
De gränserna är väldigt svåra för arbetsgivare att ta till sig då man redan insett att denna människa har mycket att leverera.
Det lastas på mer och mer.

När den dagen kommer då denna människa börjar säga ifrån, så är det nästan försent.
Bördan är stor att bära och krafterna tryter snabbt.

Förvånade ögonbryn höjs och frågan ställs varför människan inte längre ställer upp i den omfattning som denne gjort tidigare.

Jag har givit svaret att min kropp inte mäktar med bördan som läggs på mig ständigt.Jag vill inte längre.Jag far illa och måste få min vila.
Får då svaret....men du var ju ledig för fyra dagar sedan...det räcker väl!

Det finns liksom ingen gräns någonstans.

Jag har levererat så mycket under en tid och inte backat för några utmaningar.
Fine...stanna vid det att jag kan och vill mycket.
Men kör inte över min vilja!
Lyssna på mig när jag säger stopp.

När detta körs för långt blir jag till sist arg och kräver att bli lyssnad på.
Då anses jag som besvärlig plötsligt.

Men....du som brukar ställa upp...snälla!

Det är nu för mig en viktig uppgift att dra en gräns i allt.
Jag måste lära mig att inte vara "för duktig"

Min livsglödje, arbetsglöd och viljan att göra rätt för mig, vara delaktig i framåtsträvan, måste jag helt enkelt dämpa.
Bli mera grå som jag själv kallar det.

Jag vill inte sitta så som jag nu gör, med hälsa som vacklar, krafterna slut och hjärnan som en våt svamp.

Livet ska vara bra...inte en enda jävla kamp bara.

Men jag får svårt att vara grå, grå...

ANNONS
Av Sirpa Niva - 12 november 2016 02:55

Sitter i min säng, klarvaken och jätteorolig för hur min käresta skall palla med denna natt.
Han har fått lov att ersätta mig i tvätthallen då jag inte är arbetsför.

Med en mängd av extra arbetsuppgifter, vilket innebär att natten blir lång och tung för honom.
Beordrad övertid helt enkelt.
Allt han planerat privat i helgen ikullkastas då det jobb han egentligen skulle gjort i hallen inte alls skulle tagit så lång tid.

För min egen del blev dagen en överraskning som hette duga.

Ringde ju min Vårdcentral tidigt på morgonen och fick en telefontid.
Jag mådde riktigt dåligt.
Yr och matt, hjärtklappning och på gränsen till ångest, just pga att jag mår dåligt.

Fick en läkartid tilldelad då det jag berättade för sköterskan inte alls togs emot med annat än stort allvar och oro.

Min yngsta dotter och hundarna kom över, vi åt frukost innan vi så for till Vårdcentralen i Surahammar som jag har min läkare.

Hon släppte av mig där och jag betalade, satte mig och väntade.
Hade hoppats på att få ett par dagars vila till av min läkare för återhämtning.

Det blev ett långt samtal.
Han såg hur utmattad och slut jag var.
Betättade och besöket förra torsdagen på jourmottagningen.Han blev illa berörd av hur hemsk hostan varit och att jag måst ta så kraftig hostmedicin för att få stopp på eländet.

Vi pratade yrsel, mattheten, avsaknaden av ork och alla mina timmar av sömn i nästan medvetslöshet.
Blodtrycket mättes och det var högt
170/110
Han mätte om en stund senare
165/110
Undertrycket var det mest oroande.

Den 23/11 har jag fystest av lungorna och 1/12 ultraljud av hjärtat.
Mitt blodvärde ligger för högt.
För stor koncentration av röda blodkroppar.
Inget alarmerande men i beaktande då jag mår som jag gör.

En hel del av mina otrevliga symtom satte han som biverkningar av Cocillanan, som jag ändå trappat ner rejält.
Vi pratade länge och han vill inte att jag ens skall tänka på arbete de närmaste veckorna.
Han ville sjukskriva mig i 4 veckor till att börja med, så min kropp får vila och läka efter den stress den utsatts för, av hostan jag burit så länge.

Den har slitit ner mig både fysiskt men också psykiskt.
Kroppen har stundtals lidit av syrenrist helt enkelt, förklarade han på ett bra sätt så jag förstod.

Sedan att jag pressat den hårt med dålig vila/återhämtning under tuffa jobbperioder har gjort allt värre.
När jag körde i Uppsala och knappt hann hem och sova innan nästa pass började.
Det var katastrofalt för min hälsa.

Nattkörningarna då jag fick 2-3 timmars sömn varje dygn var helt galet fel.
Det försökte jag få planeringen att förstå, att min kropp kraschar snart av denna misshandel.
Jag fick lov att bli arg innan jag togs på allvar då.
Gick på sömnmedel i 5 dygn för att återfå normal sömnrytm.
I detta sedan även hostan.

Sakta men säkert har min kropp tagit så mycket stryk att jag nu sitter här och har alla dessa symptom på utmattning i mitt knä.

Nådastöten blev tvätthallen.
Stressen, tyngden av jobbet och tvättmedlet, fukten i hallen och fruktansvärd hosta på det.
En oro, stress och total slutkördhet av mina krafter, natt efter natt.

Jag mäktade inte med mera utan kroppen sade stopp, nu räcker det!
Hade jag haft min normala fysik och det inte varit sån stress och kaos i jobbet så hade jag fixat det.
Men en hel vecka åt gången blev för mycket för mig.

Nån dag då och då hade funkat.
Jag hade valet att säga nej men när frågan ställs på ett sätt som gör att jag känner mig skyldig att utföra uppdraget, då jag gått med på att vara reserv i hallen.
Och att ingen annan fanns att tillgå just då, så blev det som det blev.
Naiv och plikttrogen som jag är.
Vill alltid göra mitt bästa, oavsett hur jag mår eller orkar.

Min egen dumhet alltihopa att jag mår som jag gör nu.
Jag har pressat mig för hårt och funnit mig i allt som lagts på mig.

Kan inte skylla på någon annan.
Jag har den ständiga viljan att lära mig nya saker, vara kunning och oberoende.
Kunna flexa mellan olika uppgifter.
Det trivs jag med.
Men inte under den tidspress och hets som råder hela tiden.
Utföra mycket utan att det får kosta tid.

Inget hållbart koncept, det är nog alla medvetna om, även ett lojalt dumhuvud som jag.

Så jag är sjukskriven med Vila som recept just nu.
Vila, vila och inte tänka på jobb.
Inte bära problem som inte är mina.

Jag kommer att få en utrustning kopplad till min kropp snart som kommer att mäta mitt blodtryck 24 timmar för att se hur det ligger i vila och hemma i dagliga livet.

Läkaren tror att trycket beror på stress i kroppen.

Jag kommer att göra precis allt han vill att jag skall göra för att bli bra så snart som möjligt.
Just nu är det bara att gilla läget.
Stänga ute missnöjet över att jag inte är arbetsför.

Jag är en allvarlig trafikfara och jag kommer heller inte att köra min egen bil förrän yrseln är över.

När alla dessa tester gjorts på mig så bär det ner i magen på mig med kamera för att se hur det ser ut där, vart hostan kommer sig av.
Först utesluts lungor och hjärta innan det görs.
En sak i taget och i detta måste jag vara i vila, inte leva i stress och tidshets.

Blodtrycket måste ner, blodet bli tunnare och sedan kan jag smått börja leva normalt igen.
Kroppen måste läka efter all hosta och utredas vart den kommer ifrån.

Jag har en underbar läkare som verkligen gör det han kan för att hjälpa mig.
Han såg på mig lite uppgivet under besöket och påminde mig om att han ville sjukskriva mig tidigare, men att jag sade ifrån.

Ja, han hade rätt!
Jag skulle lyssnat på honom, inte bara jobbat vidare.
Envis som jag är så ger jag mig inte förrän jag måste, vad gäller min egen förmåga.

Jag är inte 20 längre utan faktiskt 50+
Snart 60.
Bara att inse fakta.
I med handbromsen och lugnare tempo i arbetslivet.

Privat är det inget problem.
Där har jag redan lagt energitjuvarna åt sidan.
För mig gäller min familj, min älskade och min bästis.
Inga andra!

Struktur i arbetslivet gäller.

Kan bara tillägga att jag inte kommer att vara kvar på företaget länge till efter allt som hänt.
Inget blev som jag trott och tänkt mig.

Det enda som hände var byte från ett kaos till ett annat inom samma yrke.

Detta rätar jag till så fort min hälsa tillåter detta.
Ansökningar ligger redan inne på flera ställen.

Kan avslöja att det inte är bussar det handlar om....

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4 5 6
7 8
9
10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23
24
25 26 27
28 29 30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minatankebanor med Blogkeen
Följ minatankebanor med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se