Jag känner just nu att jag är lite vilse i pannkakan....

Det är så oerhört mycket jag vill och mina krafter räcker bara till en bråkdel av allt.
Just pga att jag kört på för hårt under en lång period med ohälsa i kroppen.
Det får jag sakta men säkert räta till nu och för mig blir det error i hjärnkontoret när min kreativitet vaknat i hjärnan igen, men orken finns inte.

Försöker lägga upp någon form av plan varje dag, för att ge min hjärna, åtminstone lite tillfredställelse.
Kroppen, den vill bara vila om den får välja.

Lyckas bra vissa dagar och andra går fullständigt åt pipan.

Igår hade jag en sån dag, som jag helst av allt vill glömma totalt.
Ingenting fick jag gjort som jag tänkt.
Absolut ingenting!

Lite mera julpynt kom upp.
Dammsög under många timmar.
Ett rum i taget, sedan vila...igenomsvettig och darrig.
Mina 61 kvadrat tog för mig 4 timmar att ta mig igenom med dammsugaren, då jag blev så slut och var tvungen lägga mig.
Somnade till två gånger under dessa timmar dessutom.

Min bästis lockade med fika och jag var tvungen att tacka nej.Kraften fanns inte.

Fullständigt bortkastad dag tyckte jag, fast i detta tänk försökte jag få in sunda tankar.
Om jag är trött så är ju vila enda sättet!
Det jag håller på med nu är inte vettigt.Jag försöker tvinga min kropp att göra sådant den inte orkar.

Varför gör jag så?

Enda svaret är helt enkelt att jag fortfarande inte lyssnar på min kropp, utan bara kör på.
Jag har ingen som helst respekt för mig själv.

Ändring måste till och det NU!!
Omedelbart.

Jag har då och då läst inlägg på fb med Paolo Roberto.
Han skriver så klokt och har själv gått dem hårda skolan, livets skola, till att bli den han är idag.

Det senaste jag läste handlade just om kroppen.

Dessa ord...att sluta kriga mot sitt förflutna och sikta in sig på framtiden istället.
Det fick mig att tänka till.

Det är ju precis det jag gör ständigt.
Jag väljer att titta tillbaka på hur mycket jag åstadkommit under det år som gått.Hur jag farit omkring som ett skållat troll, i jobbet, privat, med träning och allt.

Ofta är jag inne på tankar som att...då cyklade jag 25 km om dagen, joggade 10 km och jobbade en heldag på det.
Varför orkar jag knappt uppför trapporna hem nu?
Varför är jag så värdelös?

Dessa tankar måste bort!!
Jag måste inse att för varje dag som går med sådana destruktiva tankar, bryter ner mig mer och mer.
Jag kräver mer från min kropp än den mäktar med och detta fräter bort de minimala krafter jag har.
Till vilken nytta då?

Idag är jag 57 år.Inte 20 som jag verkar tro ibland.

Jag har burit på en hosta i över 10 månader som sakta brytit ner min ork.
Jag har kört på som ett ångvält i arbetet för att för någon..mig själv?!!..
bevisa att jag klarar det.

Klart jag klarar saker!
Ingen tvekan om det.
Jag har enorm vilja att lära mig nytt och det snabbt.Inget mesande.
Sedan ger jag mig in i skärselden med full energi och bara kör på.

Nackdelen är bara den att...när jag lär mig nytt och plockar in nytt i mitt liv så släpper jag inte taget om annat.
Det går ju inte att fylla timmarna mer än vad de är i antal...24 närmare bestämt.

I detta rusande framåt, med allt jag ville bevisa för mig själv och givetvis andra, så tappade jag till sist något väldigt viktigt...min ork!

Jag valde bort vila och träning som båda är väldigt viktiga bitar.
När jag tränar så mår jag bra.
När jag tränar så skapar jag en balans och harmoni i mitt liv, i allt jag gör.
Kroppen och knoppen mår bra och jag sover gott.

Jag försökte klämma in träningen i alla dessa aktiva timmar jag redan hade men då fick jag inte tid att sova.

Exempel på en sådan dag:
Upp 3 på morgonen, dusch, packa ner dagens mat.
8.5 mils bilfärd till Uppsala från Västerås.
Tog ut buss, lastade i Uppsala och körde vidare till Stockholm Cityterminal, lastade fullt...ingen som helst paus någonstans.
Full fart mot Nyköping, Norrköping och till sist Linköping.
Lastade och släppte av där jag stannade.
Jakt på tiden hela tiden, inga sekunder till spillo.
Stockholmstrafiken tät som alltid.
Val av färdväg jätteviktig för att inte tappa tid.
Rast på knappt en timme i Linköping.

Löste av kollega och sedan full fart åter via Norrköping, Nyköping, Södertälje Syd och in i eftermiddagstrafiken i Stockholm.
Återigen val av färdväg viktig...lyssna noga på trafikradion.
Frågor från oroliga kunder då vi satt fast i köer...hinner vi till Cityterminalen? Jag ska med ett tåg...

Hann i tid till Citytermanalen oftast då jag pressade mig till det yttersta.
Ut med alla och allt bagage, upp till Gate, lasta nytt och vidare till Uppsala.
Återigen i rusningen.

Landade i Uppsala mot eftermiddagen vid 17.30 tiden.Ställde bussen och åkte hem till Västerås.
Hemma vid 19 tiden.Träning....ja, jag försökte ett tag att ge mig ut på pass.

Då hade jag alltså varit igång i 16 timmar i bara arbetet.
Det är ju bara att räkna...vart fick jag plats med träning, hemmet, privatlivet och sömn på de kvarvarande timmarna då jag skulle upp vid 4-5 tiden morgonen därpå igen

Såhär såg det ut under flera månader och jag försökte bromsa, protestera och säga att jag inte orkar.
Men jag var ju såååå duktig som kunde alla körningar, hittade och vågade prova på allt.
Javisst!
Till vilket pris.

Träning och sömn försvann i detta.
Kroppen började ta stryk.
Hostan fanns med hela tiden men inte i den intensitet som när kylan kom.
Då hostade jag säkert 4-5 timmar av min vakna tid

Vem som helst ser ju här att detta inte håller.
Slutade flängandet till Uppsala.
Var tvungen.Orkade inte med de långa dagarna.Kostnaden för resan till och från jobbet.Avsaknaden av sömn.
Jättekul körningar men inte till vilket pris som helst.

Hade dessutom inte full anställning fast heller och detta stressade mig väldigt.
Samtidigt som jag hade oron över att bli bostadslös vid årsskiftet.Sökte boende med ljus och lykta.

Gav mig in i tvätthallssvängen i Västerås, i tron att jag kan hjälpa där.
Det var helt galet för min kropp, som redan gick på knä,

Hostan bröt ner mig fullständigt och till sist sade kroppen stopp.

Det är där jag är nu....och är frustrerad över varför jag inte orkar någonting....

Detta tänk måste ändras!

Tar Paolo till hjälp.
Han får bli min mentor.

Ett steg i taget....Framåt!

 

Syster

26 november 2016 11:18

Backspeglar kan vi kasta bort, det som har varit har farit. Paolo har mycket vettigt att säga. Vi väljer vad vi vill åstakomma, lyssnar vi inte till oss själva så kommer vi gå under. Vi kommer gå det bra bara vi lär oss att ta hand om oss, inte alla andra.

Sirpa

26 november 2016 19:45

Lyssnar nu på både min kropp och mina nära och kära!
Paolo är en extra mentor :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Skrållan som fått ett nytt hem hos min äldsta dotter. Skrållan är en Maine Coon dam. Jättesnäll, kelig och nyfiken. Lekfull och helt underbar. ...

Igår var jag bjuden hem till min äldsta dotter och barnbarnet för att bli firad i efterskott då jag var i Norge i jobbet den 13/5 när jag fyllde 66. Det blev jättegod Räkmacka och till efterrätt Fruktsallad. Fick dessutom möjligheten att bli nä...

Jag har nu varit hemma nästan en vecka från mina körningar i Norge. Inte har jag slöat direkt utan kört för ett annat bolag.Dagkörningar så jag kunnat komma hem varje kväll. Först i Söndags hämtade jag en dubbeldäckare med släp och körde till K...

Nu förstår vi verkligen inte vad det är som straffar oss i familjen så grymt hårt. Inom loppet av några veckor har vi mist 3 stycken av vårt gäng. Först hittade jag min tarantellaspindel Gumman död i sitt terrarium när jag kom hem efter jobbres...

Efter de fyra dagarna med mina Japanska gäster och den härliga reseledaren så har jag kommit hem. Lämnade av gänget vid färjan till Danmark igår eftermiddag och körde sedan hemåt i full fart. Inte det enklaste att ta sig ut från Oslo en Fredag ef...