Det är ju så himla skönt att äntligen efter mängder av veckor med hosta och krasslighet, få börja känna mig hel igen.
Det är tyst....
Ingenting sliter i mina luftrör och jag ligger här stilla och lyssnar på tystnaden.

Känner för varje morgon jag nu vaknar, hur krafterna börjar återvända.
Livet börjar andas normalt igen.

Borde sova egentligen ....men det är så skönt att bara låta tankarna flyta iväg.

Tänker på det liv som jag trodde låg i beredskap för mig, som visade sig vara ett misstag.
Det visste jag ju redan innan start, att vi inte hade samma inställning till livet, intressen och aktiviteter.
Jag sade redan i början att det inte var någon bra ide, vi hade ingen framtid.
Men ändå blev det så att vi gjorde ett försök.

Men jag räckte inte till.
Det krävdes mer tid från mig, större engagemang än jag var beredd att upplåta.
Så beslutet kom gemensamt, vi avbryter det påbörjade.
Lika bra så när båda höll hårt på sitt eget.
Det är bra att vi kom till skott så tidigt i relationen.

Jag blir mer och mer en ensamvarg.
Kan nog inte längre tänka mig att ha någon så nära...som ska ta min tid som jag avsatt till eget.

Jag var lycklig och förälskad, tror jag iallafall.
Det kändes så, jag var glad att vara med honom och prata med honom.
Men sedan hände något....

Nu är det nog en befrielse för oss båda.
Jag fortsätter mitt påbörjade liv som förut och har mängder med planer för min framtid.
Fullspikat schema, så snart jag bara är frisk och helt på benen igen.

Känner mig trygg i mitt liv.
Beställde en soffa under kvällen till min lya.
Har inte tagit mig tiden att fixa någon förrän nu.
Den får jag hemkörd om några dagar.
Jätteskoj:)

Pratar med mina döttrar om hur jag tänker mig livet framöver och båda tycker väl att det är synd på det som rann ut i sanden.
Men de stöttar mig i beslutet och jag lider inte.
Är så van att resa mig och putsa av mig det obehagliga, vandra vidare.

Det är tyst och skönt.....jag njuter!

Jag har under senare år valt att vandra en väg i mitt liv som jag känner, fungerar mycket bra för mig.
Jag är inte i beroendeställning av någon annan människa och avser heller aldrig att hamna i den sitsen.

Mitt liv har bestått av mycket sorg och rädsla, vilsenhet och underlägsenhet.
Ur detta har jag sakta men säkert lyckats skapa den person jag är idag.
En stark kvinna som vet vad jag vill med mitt liv, väl medveten om vad som gör mig lycklig.
Jag vandrar mina egna stigar som jag inte har ett dugg emot att trampa upp ensam.
Åren som gått har lärt mig att tycka om mig själv, trivas med att umgås med mig själv, med mina tankar och funderingar som jag väldigt gärna omvandlar till ord som jag skriver ner.
Det ger mig en tillfredställelse samtidigt som jag hoppas att det uppmuntrar andra människor att göra detsamma, att våga tro på sig själv, sina val, mål och beslut i livet.

För mig var det ett pusslande och prövande innan jag fann glädjen och lyckan i att vara den jag är idag.
Ingen ska komma att förändra detta eller försöka forma om mig efter deras behov och behag.

Som jag skrivit tidigare i inlägg så älskar jag mina nära och kära väldigt högt, mina barn och barnbarn.
Mitt arbete, mina kunder och mina härliga kollegor förgyller min tid och bringar mig stor glädje och många skratt.
Människor med stora hjärtan och famnar av omtanke.
Jag arbetar skift och det tycker jag mycket om.Skulle inte vilja byta bort det mot någonting annat.

Jag älskar att träna.
Löpning, gång, cykling och allt annat som får mig att må bra, vara pigg och frisk.Ju längre avstånd, desto roligare.
Tycker om utmaningar.
Det finns inte i min värld att säga att något inte går eller att det är tråkigt.Jag har ingenting emot att gå till mitt arbete, 12,5 km bort, i busväder.

Jag har tjänstgöring som Kyrkvärd i församlingen härhemma.
Kyrkans verksamhet ger mig den harmoni och balans i tillvaron som är av yttersta vikt.
Närheten till Gud har jag överallt och kyrkan är höjdpunkten, centrum i min tro.Guds Hus.
Jag älskar att läsa texter i kyrkan :)
Tala ut om Guds ord.

Min husvagn, förtält och all den tid jag kan frambringa för att få vistas i mitt paradis på jorden, Öland och framförallt Bödabukten, ger mig semesterns höjdpunkter, sommarens glädjedans.
Med bad, träning, sol och härligt campingliv, tillsammans med mina nära och kära.
Säsongsplats är en självklar del av mitt sommarhalvår.

Jag väljer allt oftare ensamheten då den är så rogivande.Har inte behovet av andra människor då jag möter så många i mitt arbete.

Jag har fått mitt lilla boende riktigt hemtrevligt och här är jag gärna ensam med min lilla katt.
Vi har ständigt något att göra eller bara softar, låter kropp och själ få den återhämtning den behöver för alla de aktiviteter jag omger mig med.

Att träna några Söndagar i Stockholm tillsammans med många andra, med samma mål i sikte, är jätteroligt :)

Vissa löpartävlingar har jag redan anmält mig till och tränar inför.
Nu med tyvärr flera veckors avbrott pga ihållande, envis förkylning.

Jag läser en hel del, bloggar, försöker gå på föreläsningar och musiktillställningar som ger mig energi och framåttänk.

Jag har fullt upp att leva :)
Så vill jag ha det!
Så ska jag ha det för att få vara den jag är.
Njuta av livet, åren som går och se mina små växa upp :)
Det är livskvalite'

För första gången på 7 veckor så vaknade jag på morgonen, utan att hosta.Har tidigare väckts av hostattacker som fullkomligt slitit mig ur sängvärmen.
Kändes konstigt!

Så befriande också att gå upp, gå på toa, ge Titti hennes morgon Sheba, ladda kaffebryggaren och fortfarande inte hosta något :)
Jääääjjjj!!!

Luftvägarna känns mycket öppnare och renare.Pyttelite ont i halsens bakvägg, som jag tidigare hostade blodig och sårig.
Kladdiga ögon men inget mer än så :)

Snablar i gatan, det har vänt och blir bättre och det snabbt.
Vilan gör verkligen underverk med min kropp.
Säkert har den goda chokladasken igår ett finger med i spelet ;)

Titti var så glad över att morsan hennes kunde sitta i sängen och gosa med henne, utan att väsnas så det gav henne obehag.

Det är bra att jag är piggare.
Nu gäller det bara att jag håller i detta.
Har en förmåga att ge järnet så fort kroppen visar tendenser att tillfriskna.
Den ska få denna dag och en dag till med vila.

Har skrivit till min chef om detta och hoppas att han kan ge mig en annan tjänst på Torsdag då jag har busstädning halva arbetspasset.
Ingen bra grej då jag får gå ut och in i kalla bussar ute.
Körning är det bästa, då får jag vara i värme.
Får se om han lyckas lösa detta, att jag får byta tjänst.

Denna 7 veckorsperiod har verkligen fått mig att tänka till.
Att frånvaron av den vila,jag tillvägrade mig själv gjorde att förloppet blev så långt.

Jag måste släppa på min arbetsmoral
Jobbet är faktiskt inte det viktigaste....för vad ska jag med ett jobb till om jag inte har hälsan i behåll.
Hälsan kommer för mig att vara nummer ett, hädanefter!

Självklart blir jag inte hemma med minsta lilla krämpa, men när veckorna går och jag bara blir sämre av att kämpa på med arbetet, som jag nu förstått var riktigt förrädiskt för mig.
Värme, kyla och drag ....som godis för luftvägsinfektionen.
Den fick verkligen härja fritt.
Det sade min käresta flera gånger till mig, men jag lyssnade inte på honom.
Tyckte bara att han var överbeskyddande.

Träningen var jag ju noga med att lägga ner så det skötte jag bra.
Rätt tänk där åtminstone.

Då jag var till TSM i Stockholm så trodde jag ju att jag var frisk.
Känner att dessa 5 km inte gjorde någon större skillnad.
Hade väldigt roligt den dagen och glädje är väldigt viktigt för välmåendet.

Så nu idag ska jag småplocka lite härhemma.Sortera in papper i en pärm som bara legat och skräpat i månader.
Kanske försöka få ihop en hylla som trilskats och peta in mina böcker i den.
Titti skall till veterinär idag och det är ett måste, hon behöver mera insulinsprutor och för det krävs ett besök.
Mer än så gör jag inte idag, utan vila gäller.
De sysslor jag nu räknade upp är ungefär en femtedel av det jag gör i friskt tillstånd.
Jag är ju en aktiv individ och trivs med att ha det så.

Jag börjar misstänka att jag är lite som djuren när jag inte mår bra.
Vill helst vara ensam, på ett varmt och tryggt ställe.Gå klädd i någonting bekvämt och bara vara.
Känner inte för att vara social, inte det minsta.Vill heller inte bli ompysslad eller omhändetagen, det är inte min grej.

Trivs härhemma, med tända ljus, tv:n på lite i bakgrunden.
Vandrar mellan köket, sängen och toan.Mer än så behöver jag inte för att det skall kännas bekvämt.
Bara vara, vila, äta, dricka mycket vatten och sova en stund när jag känner så.
Har idag slumrat till säkert 5 gånger, bara korta stunder.

Har öppnat en Chokladask som var tänkt att ge bort i julklapp till någon.
Nu är den min egen istället, tycker att jag behöver den.

Det är mycket tankar som far omkring i min hjärna.Mycket som hänt den senaste tiden som det känns nödvändigt att bena i.

Hoppas nu på att min kropp godtar den återhämtning och läkning den får av att jag inte drar många strån just nu.

Efter mitt läkarbesök i Torsdags fick jag lov att inse fakta.
Om min kropp skall få en chans att hela sig, så måste den få vila.

Nu är det Måndag och jag går härhemma i lyan, försöker få någonting gjort.
Hade inga rena underkläder så det var bara att traska ner i källaren och checka tvättid.

Redan där insåg jag att nödbromsen är dragen i min kropp.
Benen skakade, det snörde åt runt strupen och pulsen dunkade.
Flåsade som efter ett löppass....
Gahh!!!

Hur i helsefyr kan en förkylning sänka en vältränad kropp så in i vassen??!!

Det är så lätt att falla in i självömkan men det låter jag bli...
Är bara arg över min egen dumhet att jag inte sökte läkare tidigare och fick denna bestämda ordination om vila.

Blir frustrerad samtidigt för hjärnan är ju inte trött, den vill massor hela tiden.
Hjärnan är nedsatt i orken men inte i den omfattning som kroppen.

Meddelade min chef att jag inte kommer på några dagar.
Nu vågar jag inget annat än att ta det lugnt.

Har ett måste imorgon och det är att ta Titti till veterinär för att få utskrivet mera sprutor åt henne, får inga med mer än att hon kommer på undersökning....
Hon måste ha sitt insulin så det är bara att vi åker in, det kommer att kosta kraft.

Det är bara att gilla läget....

Jag är mycket väl medveten om att man inte ska tänka tillbaka allför mycket, då man inte kan påverka det förflutna.
Men ibland gör jag det ändå.

Saknaden efter min far, som lämnade oss när jag var 12 år endast, känns extra jobbig ibland.
Speciellt på Fars Dag, Allhelgona, Julen och när det skett någonting fantastiskt i livet :) när min dotter gifte sig, alla barnbarnens födelse...
Det är så många tillfällen där jag känner hans frånvaro så starkt.

Annars har jag lärt mig leva med saknaden, inbäddad i luddig bomull i mitt hjärta.Sorgen går aldrig över, jag har bara lärt mig hantera den, bära den och leva i glädje i detta.

Just nu är saknaden stor av flera orsaker.
Dels har min blivande svärson fyllt 30 år, med stort kalas i Lördags.
Släkt och vänner samlades och glädjen var stor :)

Jag hade hand om mina minsta barnbarn i helgen på nätterna och där kändes saknaden ordentligt.
Samtidigt blev det lättare då jag talade med honom, kände nästan hans närvaro där i rummet på natten, med mitt febriga, hostiga lilla barnbarn sovande på min bröstkorg.

Tårarna rann på mig av trötthet, ömhet och kärlek till mina små, så nära mig där i mörkret.De rann av glädje och sorg, av tacksamhet och saknad, i en salig blandning.
Kände att det var så orättvist att min pappa inte fick träffa sina barnbarn och nu även barnbarnsbarn.

Så är ju livet, vi föds och vi lever.
Ingen vet hur länge vi lever och det gör att varje stund blir så värdefull.

Jag var själv trött och slut i helgen efter veckor av sjukdom, sömnlösa nätter med hosta och värk.
Men det tillät jag inte hindra mig från att vara med och hjälpa vid festen eller att få denna guldkantade tillvaro med mina små.
Det var hjärtslitande fantastiskt.
Min kropp skrek efter vila och hjärtat efter närheten och omsorgen om mina små älsklingar

Sedan var det en viktig uppgift till med denna fest.
Jag fick här möjligheten att presentera min Älskade Robert för min släkt och några av mina vänner.
Även att för honom, med stolthet få "bära" fram mina älskade barn.

Mina barn som jag är så oerhört stolt över och älskar så det känns som hjärtat kommer brista emellanåt.
Nu fick jag även den underbart stora glädjen att få presentera min son.
Den glädjen är så speciell så det skriver jag om i ett separat inlägg.
Det tar sådan plats i min själ och mitt hjärta, så orden måste få tid att mogna inom mig, i den nya känslan.
En känsla av sorg,saknad och oro, har bytts mot glädje och tacksamhet :)

Min Älskade gjorde succe.
Han kämpade på och hjälpte till massor, från första stund han klev in genom dörren hos min dotter och hennes familj.
Han jobbade på trots hosta och förkylning.Jag försökte bromsa honom, att han skulle tänka på sin hälsa.Det var lönlöst!

Han trivdes i sammanhanget fast han inga kände, han hade ju bara träffat födelsedagsbarnet ett par gånger.Ingen annan.
Min familj slöt honom till sitt hjärta direkt:) det går inte att låta bli.
Denna rara, godhjärtade människa kan man bara älska.
Alla som pratade med mig sade att det var en fin man jag träffat:)
Jag fick ju bara det bekräftat som jag redan visste.

Där, i detta sammanhang kände jag fars närvaro, som att han var med oss.Han slöt upp när mitt hjärta snörde ihop sig i saknad.
Det kändes så bra!

Tänk om han hade kunnat vara med i livet i denna glädje och gemenskap...det är så jag kan känna ibland.

Santidigt kan jag också tänka på hur livet skulle sett ut idag om far ännu levt.
Säkert skulle ingenting stämma med dagens bild, den verklighet vi lever i idag.
Då vill jag inte förändra någonting, för alla de jag har ikring mig idag i livet älskar jag så högt.
Tanken kommer då in på val, att måst avstå från en människa för att få något annat bra....känns konstigt.
Livet är inte menat att vara enkelt.
Livet är också som man själv gör det till.

Jag väljer att leva i glädje, i en lycka som jag själv aktivt skapar.
När sedan svaghet i orken och trötthet i sjukdom kommer med i bilden så ändras tankarna en stund, bara en stund.
Det måste man tillåta sig att ske, för ur sorg och saknad går det att frambringa annat.
Det går att frambringa en glädje och tacksamhet över det man har:)
Det som omger en med kärlek.

Trötthet går att vila bort och det ljus som ligger glödande i hjärtat blossar straxt upp igen till en strålande, bländande glädje och lycka över livet.
En stark låga som tar bort alla skuggor av tvivel över livets glädjeämnen.

Mitt liv just nu är fyllt av så mycket innehåll och glädje.
Min själ är till brädden fylld av lycka, hjärtat sprängfyllt av kärlek till alla mina nära och kära.

Jag ska bara vila lite, för jag är så trött...kroppen orkar inte riktigt.
Veckor av kamp med hosta och energiutflöde för att orka med vardagen trots vackande hälsa har satt sina spår.
Är så trött!

Sov 10 timmar inatt och det känns knappt, kan säkert sova 10 timmar till.
Vi är som djuren...sover bort det som tär på kroppen.

I denna trötthet känner jag glädje och tacksamhet över allt som skett i helgen.
Längtar så efter att åter få känna mig stark och pigg, fylld av enegi så jag även kan dela med mig till andra.

Ska bara vila först.....

Kom igår hit till Prästgården för att kunna vara till någon hjälp, trots att min ork var totalt nere för räkning.
Kände att jag vill vara nära min dotter och barnbarn.
Vila funkar ju lika bra här, samtidigt som jag kunde vara med lillkillen på golvet medans mamma fixade tårta, potatisgratänger och annat inför 30 års festen på Lördagen.

Jag ägnade mycket tid av dagen med att bara ligga på en dyna på köksgolvet, lilkillen lekte runt mig.
Skivade lite potatis och rullade den lille till sömns i hans vagn i vardagsrummet.

Kände mig så kraftlös.
Var på toa på övervåningen och det var en rejäl kraftansträngning bara det.
Chefen sms:ade med frågan om jag kan jobba på Måndag.Jag förstår honom, men samtidigt har jag ju ingen aning om hur jag mår på Måndag.Jag vågade ju inte lova att jag mår bra och sedan sitta i en rävsax och måst jobba sjuk.
Så svaret blev, nej!

Dagen gick och det kom en vän till undsättning för att hjälpa skala potatis.
Jag gick och lade mig mycket tidigt, redan vid 20 tiden.
Somnade rätt omgående.

Valde att sova kvar då vi imorgon ska till festlokalen och ställa iordning.
Jag kommer inte att göra mycket.Men ändå deltaga så länge jag orkar.
Min käresta kommer också till hjälp.

Vaknade mitt i natten av att lillkillen hostade fruktansvärt och grät, lilla vännen, att behöva ha så jobbigt.
Min dotter gick upp med honom till slut och jag hängde på.
Värmde glögg då det var så skönt för min ömma hals.
Dottern ville inte påbörja julen redan.
Var uppe en stund med lillkillen och försökte sova mera...det är tyst just nu så jag hoppas han får sova, för allas vår skull.

Min käresta sände bilder till mig på dan med kläder han köpt till festen.Han ska ju där få träffa min släkt.Spännande

Jag somnade väldigt tidigt igår kväll efter en omvälvande dag som tog alla mina krafter till slut.
De sista timmarna låg jag i min säng och kände hur kroppen kämpade emot det som plågade den.Krafterna togs av allergireaktionen som krävde en hel del.

Att jag skulle behöva bli så sänkt av en till synes oskyldig förkylning, gå så länge med den innan jag tog till mig rådet att vila.
Det behövdes en läkares ord för att jag skulle lyssna.

Ligger här nu på morgonen och är besviken på mig själv för att jag är så förbaskat envis.
Det slår tillbaka i lägen som denna.
Nu hjälper det ju inte att vara sur på mig själv, men jag kan iallafall lägga detta på minnet nästa gång det sker.
För det är klart att det kommer ske i framtiden.Inte många klarar sig från förkylningar.

Nästa gång skall jag genast lyssna på kroppen och även söka hjälp.
Inte göra som denna gång, lyssna på klagosången från andra människor som fått nobben av sjukvården.
Jag får lägga min envishet där istället, att kräva den vård jag har rätt till.
Finns det inget att göra så får det bli vila tidigare, inte tjurskalligt trampa på i veckor så kroppen går ner sig totalt.

Jag var klok nog att lägga ner träningen direkt iallafall då jag började känna mig krasslig.
Känner ju min kropp såpass ändock.

Självklart tänker jag inte bli hemma för minsta lilla krämpa, det är inte så jag menar.Utan det måste ju finnas ett mellanting mot det jag gjorde nu.
Körde kroppen i botten helt.
Det är en himla tur att jag har god hälsa i övrigt och mycket bra fysik.
Den kommer jag att värna om än mera nu.

Ekonomin får sig en snyting nu men vad gör det egentligen.
Jag får ta igen det på något vis, det löser sig alltid.
Jag känner en stor tacksamhet till det system vi lever i, att efter en karensdag ändå få så pass mycket att leva av.
Det är inte många länder i världen som har det så bra.
Vi har även ett skydd om sjuktiden blir långvarig.

Vaknade inatt av hostan och satt då i sängen med min thekopp, innehållande honung och färsk ingefära.
Bloggade om gårdagen.Kändes bra att tänka igenom den och komma till insikten jag nu har fått, att vara mera rädd om mig själv.

Det finns ju bara en av mig och denna mig behöver omsorg av mig just nu :)

Ljuset inom mig har börjat glimma lite försiktigt igen, det var nästan släckt en kort stund då jag kände att krafterna rann iväg, som vattnet ner i avloppet i duschen.
Känslan var lite otäck...
Jag som är van att vara stark, glad och uthållig.
Den envisa finnkäringen.
Då i den stunden var jag en liten gnytt som inte visste råd, hur jag skulle bära mig åt för att häva kraftutflödet.

Det brukar ju vara jag som stöttar och bär andra som har det jobbigt.
Nu var det jag som behövde det stödet själv.

En sak till reflekterade jag över också som var av betydelse.
Facebook....
Att sitta på Facebook och dela med mig av det som var jobbigt, läsa om andras erfarenheter, goda råd och kramar fyllda med energi jag behövde, det kändes jättebra :)

Facebook är superbra när den används på rätt sätt.
För mig blev det stödjande, lyftande och jag kände mig inte ensam.
Nu hade jag inte behövt vara ensam hemma, men det kändes skönt på något vis.
Att bara vara själv, jag har ju ständigt så mycket människor omkring mig i arbetet.

Nu är morgonkaffet urdrucket och jag känner mig lite starkare än igår.
Har hostat ur mig det som väckte mig.
Det kommer hela tiden upp något ur luftvägarna och det sa ju doktorn att det var jättebra.
Min kropp läker, återhämtar sig nu när jag inte utsätter den för annat kraftutflöde.Den kan lugnt lägga allt krut på reparation av det som bacillerna raserat.

Nästan så jag ser framför mig små snubbar som kutar omkring med skottkärror fyllda av murbruk.
De slevar bort slem och otäckheter och slänger bort, trycker på "hostaknappen" och jag hjälper till med att hosta upp avfallet :)
Sedan täpper de till hålen som blivit efter bacillernas framfart med färskt murbruk, nästa målar på med ny fräsch färg.Sedan rusar de vidare till nästa ställe.


Hmmm...jag kanske skulle undersöka min hjärna lite....det har nog lyckats ta sig in lite baciller där med :)

Positivt att humorn är i behåll.
Nu ska jag ta mig en varm dusch.